Part 2

Stackars björn; ingen nå’nsin kan ha större skäl att brumma; Roligt är det ej att piskad nödgas dansa efter trumma. Hvad den stackars nalle saknar, är den dunkla, svala skog, Genom hvilken förr i frihet som en herrskare han drog;

Hvad han saknar, det är grottan, der han låg i vinterdvala, När den tunga snön i drifvor hängde ned från träden kala; Och när han sig hungrig lägger, mången gång han drömmer då Om den honung som han fordom plundrat skogens vild-bin på.

MURMELDJURET.

“Kom barn, jag är ett murmeldjur Som hålles innestängd i bur; Jag dansar för betalning, jag, Men icke alls af välbehag.“

“O gifven mig en skärf, jag ber! I kunnen icke tänka er, Hur hårdt det är att längta ut, Och aldrig se sin träldoms slut.“ —

“Du arma djur, nog kunna vi Förstå din törst att blifva fri, Din längtan efter skog och dal, Ditt sorgsna hjertas djupa qval.“

“Beständigt ute och på språng, Vi hata kammarn, qvaf och trång, Och rönte vi ditt öde, vi Då skulle dö i raseri.“

SUGGAN.

“Lyssnen, mina små juveler, till hvad nu er moder säger: Snygghet, renlighet och ordning allting annat öfverväger; Ordning, det är halfva lifvet, sade förr en gammal vis, Ordning hedrar sjelfva men’skan och den hedrar ock en gris.“

“Menniskorna ofta säga, när ett barn fult beter sig, Och är mer än vanligt snuskigt: “skäms han ej att svina ner sig!“ Hållen derför alltid renlig eder lilla feta kropp, Plasken aldrig uti diken, så att smutsen stänker opp!“

Föga dock det suggan hjelpte, att på sina grisar kälta, Högre fröjd de icke kände, än att uti dyn sig välta; Hvad de sett för sina ögon, så af mor som ock af far. Blef en vana, de behöllo alla sina lefnadsdar.

KALKONTUPPEN OCH HANS UNGAR.

“Hör ni, ungar, jag skall säga eder, Edert gräl jag icke längre tål, Sluten detta kif, ty på min heder, Eljest jag på er skall göra kål! Jag är lugn och fredlig, jag med alla Väl förliks, jag derför kan befalla, Och vill blifva lydd förutan krus, När jag fordrar fred uti mitt hus.“

Plötsligt kom en pilt, just i detsamma, Bar en mössa röd som en pion; Genast vreden började att flamma Häftigt upp på nådig herr kalkon: “Bort med mössan“, skrek han, “menskoyngel!“ “Bort med mössan, din gemena slyngel!“ Gossen log och sade: “hvad förtret Gör dig mössan, svara mig på det?“

RÄFVEN OCH ANKAN.

“Min allra sötaste fru anka, Om litet närmare än så Ni öfver dammen täcktes vanka, Ni något nytt skall veta få!“

“Herr Mickel, jag vill intet höra; Ni är mig alltför fin och klok, Och skulle, som ni bad, jag göra, Så ginge säkert allt på tok.“

Herr Mickel, han gick af och an Och hvem var långnäst, om ej han? En ankstek smakar mycket godt, Men ej förrän man ankan fått.

Herr Mickel dock ej ankan fick, För det han ej i vatten gick; Och ankan kom ej Mickel när, För det hon i sitt lif var kär.

HJORTEN.

Är det ej jagthorn, de blåsa? Hör jag ej hundar, som flåsa? Jo, jägarn bak trädet han står.— Nu, nu springa det gäller — I blinken, skottet det smäller — Jag springer! Usch hvad det går!

_En_ hund fick försprång för alla. “Hjort“, skrek han, “nu måste du falla!“ “Nej“, svarade hjorten, “ej än. Se diket, nu är jag öfver Dig frukta ej jag behöfver. — Ej du mig följer, min vän!“ —

MOPSEN OCH JAGTHUNDEN.

_Mopsen._ Hur kan du tåla i storm och regn Att ständigt löpa förutan hägn?

_Jagthunden._ Hur kan du sitta så däst och dum. På dammig soffa i qvalmigt rum?

_Mopsen._ Jo der jag ligger så skönt och godt, Och äter socker och skorpor blott.

_Jagthunden._ Och dock med dig jag ej byta vill, Jag doge, sute som du jag still.

Medan nu i skog och fält Stora hunden sprang så snällt, Moppe sof Guds långa dagen, Då han icke fyllde magen, Slutet blef: af brist på vett, Qväfdes han i eget fett.

STOET OCH FÖLUNGEN.

“Skutta med höga språng Skutta, min fåle lilla! Glädjen blir icke lång Kort blir din villa.

Snart du uppför berg och backar Släpar lass, så svetten lackar; Ingen dig för mödan tackar, Piskan smäller kring din rygg.“

Fålen, den glade fyr, Jämt vid sin moders sida, Lekte så glad och yr, Ovan att lida.

Tre år gammal, fann han lifvet Helt förvandladt, det var gifvet, Allting annorlunda blifvet Och den glada leken slut.

KYCKLINGEN.

“Kyckling, lilla dumma kräk, aldrig är du tillstädes, Jämt för dig din stackars mor ängslig är och rädes. Alltid bort i någon vrå smyger du, vill allt beskåda Piper när du mor ej ser, tror dig då i våda.“

Bort till trädgården det var, denna gång den stackarn sträfvat, Och med denna tanklöshet hönan djupt bedröfvat. Som hans pip hans tillhåll dock för hans ömma mor förrådde, Kom hon springande så fort nånsin hon förmådde.

Under hennes vingar straxt gömde sig den skrämda lilla, Lofvade att aldrig mer sig bete så illa. Det är godt att ha en mor, mån att sina små bevara För det lurande försåt och för hvarje fara.

DEN LILLA FISKEN.

“Lilla fisk, var ingen tok, Bit ej du på utlagd krok! Om du skulle ned den svälja, Skulle den dig grufligt qvälja. Gossen der med spö i hand Droge straxt dig upp på land.“

Liten fisk dock tyckte så: “Det förstår sig mor ej på, Spöken ser hon midt på dagen; Jag är hungrig, tom är magen, Och en läckerbit så rar Aldrig än mig bjuden var.“

Betet sväljde han och fick straxt den lön, som han förtjent; Bitter väl hans ånger var, men den kom, tyvärr, för sent.

GOSSEN OCH ANKAN.

_Gossen._ “Hur många barn har ni väl, Fru anka, svara mig?“ _Ankan._ Min gosse, det kan jag, min själ, Bestämdt ej säga dig. Jag aldrig nån’sin räkna lärt, Men hvart och ett jag håller kärt.“

Hon ropade de ungar små, Och straxt de sprungo fram, Och modern med dem alla då Långt ut i dammen sam, Och gossen stod vid vattnets bryn Och njöt af denna sköna syn.

STORKARNE.

“Storkar, våra storkar kära, Hvad kan bort från oss er locka?“

_Storkarne._ “Grymma vintern, som är nära Molnen, som sig börja skocka. Derför öfver land och haf Nu begifva vi oss af, Tills vi nå det mål, vi önska: Länder med en evig grönska.“

Rätt snart det slog in, hvad som storkarne spått, Och vintern, den stränge, sig infann så brådt. Han skakade manteln, och flingor att falla, Så bländande hvita, så isande kalla, Och storkarnas näste betäcktes med snö; Om hemma de stannat, de hade måst dö.

STORKPARET.

“Nu skiner sol och vårens milda flägt Har smält en obarmhertig vinters is, Och träden kläda på sin gröna drägt Och åter nu, från söderns paradis, Det hem vi nått, som aldrig vi förglömt, Hvarom vi under smärta palmer drömt.“

Nu fylla storkarne sitt gamla bo, Och sen med halm och hö de gjort det tätt Fru Stork helt makligt slår sig ned i ro, Och bidar der en tillväxt af sin ätt, Tre långa veckor inom skål och vägg Hon ligger tåligt der på sina ägg.

Af äggen blef det ungar fem, ett mycket hungrigt slägte, Som öppnade fem stora gap, då far dem födan räckte.

STOCKHOLM, TRYCKTE HOS BERGSTRÖM & LINDROTH 1868.

End of Project Gutenberg's Femtio fabler för barn, by Johann Wilhelm Hey