Part 8

"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der -- alldeles som en förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller lifvet!"

"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."

"Hvilket misstag -- icke var det min mening att spela den store Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar att lefva i ett behagligt lugn inom hus -- hvilket är helt naturligt -- så har jag visst icke för afsigt att störa det."

"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att ställa i ordning en affär?"

"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar..."

"På hvad?"

"... att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig, så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."

"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"

"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet -- jag ger mitt hedersord att icke nämna något för moster!"

Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna, dem Gottlieb emottog.

"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf ingenting får, vill jag icke betala dem."

Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde känsla:

"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder? Din far är fattig."

"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."

"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid -- du bör ej afslå mitt anbud."

"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för ögonblicket behöfver jag ingenting -- såvida ej farbror, till besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar -- men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."

"Gör det -- jag lofvar dig ha godt minne."

"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan -- hon blir ändå aldrig farbrors byte."

Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var med ett slags fasa han såg sig omkring.

"Åh, icke ha väggarna öron... Farbror behjertar ju min bön?"

"Helt visst... Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall går jag ej mera dit."

* * * * *

Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt, visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud -- åtminstone tyckte alla så.

Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset en sådan högtid!

Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka ... gubben i högsätet... Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden, bredvid Nanny ... barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken för ett helt år... Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit... Magda sjelf uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin varelse ... och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den antika svarta katten... Det var makalöst!

"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som ega en sådan son!"

"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej skäl att afundas dem!"

"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de älskade...

Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid källan.

De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.

Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans bleka, fina ansigte.

"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid att fortsätta våra öfningar -- men på det hela, mitt barn, är du kunnig nog."

"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.

"Isynnerhet för skolan!"

"Ja, isynnerhet för den!"

"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt -- du är icke sådan som du brukar vara."

"Jag vet icke annat ... men när Gottlieb säger det, är det väl sant. Sedan man först varit mycket glad -- såsom jag varit i dag -- och derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så, att man tappar modet."

"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"

"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."

"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå med ångfartyget, ser du..."

"Ja, ja!"

"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas..."

"... för att aldrig mer återse hvarandra!"

"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid..."

Den unga flickan såg frågande upp.

"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här, träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna hålla af hvarandra!"

"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton, och..."

"... och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny -- om vi summerade ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."

"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.

"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och afhöra."

"Ack ja, det var alltför väl att ... att..."

Nanny kunde ej tala ut.

"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen verkligen var något vågad -- för min del är jag icke stoltare än att jag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla."

"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är."

"Ja visst, det vet jag nog -- och ändå är det icke så bra som jag ville ha det."

"Hur bra vore då det?"

"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker ställning..."

Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig glädje tindrat upp i dem.

"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag vore oberoende?"

"Nej", svarade den unga flickan med fasthet, "det skulle ej tjena till något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun, som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt."

"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"

"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."

"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb häftigt, totalt glömmande alla föresatser.

"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag kan vara så tokig!"

"Men jag tror det jag -- eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"

"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."

"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad... Behåll din hemlighet -- jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min böjelse, så kommer jag tillbaka!"

"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr Gottlieb sagt."

"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles förträffligt skulle passa till min hustru."

Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade med en förebråelse bittrare än ord.

"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i stället... Det är så godt att jag genast går, ty eljest..."

"Nå, eljest?"

"... tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag -- så sant jag är hederlig karl -- älskar dig så som om du redan vore min hustru... Och nu ... det må bära eller brista ... men jag står icke längre emot..."

Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.

"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju alldeles vettlöst!"

"Nej, tvertom är det gudomligt!"

"Men i morgon kommer ångern."

"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det skall gå förträffligt -- vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så öfvermenskligt roligt att vara kär!"

"Men..."

"Se så, lägg bort det ordet -- sedan jag tagit mitt beslut, känner jag icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal, att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."

Nanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock allt mer och mer indragen i den -- och sammankomsten slöts med en ny öfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle älska hvarandra.

Tills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem sjelfva.

17.

Ragnar.

Hösten var kommen.

I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.

Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade nyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin unga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada tilldragelser, som egt rum.

Så snart gubben slutat -- det var han som förtäljde -- gick Ragnar fram och tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.

"Hvilket odjur har tillställt detta?" sade han. "Jag anar något jag... Föra bort i fängelse en så gammal man -- och jag var icke hemma, jag kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!" Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.

En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att flyga dit.

"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket ... och du har så gjort. Jag hade orätt -- förlåt mig det, Calle -- i att säga det qvinnorna voro ensamma."

Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute, låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.

Stackars Calle -- dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt fastare blef hans tro på röstens spådom.

Då Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: "Tack!"

"Så het du är -- kors, du har ju riktig feber ... nå, jag far väl till staden och talar med doktorn."

Vid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. "Det löner!" sade han.

"Visst må det löna, käre Calle!" yttrade Magda, som äfven kom bort till den mörka vrån. "Ragnar har rätt!"

"Ja, det har han alltid haft!" menade Calle med en viss, för honom främmande häftighet. "Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom till behag!"

"Huru nu, Calle -- håller du icke af din bror?" yttrade Ragnar, och i detsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss med sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att låta andra se bevisen på hur kär han ännu var.

"Har I icke hela rummet att kyssas i!" sade Calle tvert. "Jag gitter ej se att I sk'a ställa er framför mig!"

"Kanske du är afundsjuk?" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt någon vigt vid Calles yttrande.

Men Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:

"Ja!"

"Nå, hvarför det då, Calle?"

"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon... Är det icke sant, Magda -- du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa en kyss af dig?"

"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper -- jag tror att hjernan tagit läck på pojken ... köpa en kyss af Magda ... stackars Calle!"

"Ljuger jag, Magda? Svara du!"

"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först ha sagt hur det kom till, och..." Magda rodnade och bleknade och fick i hastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.

"Men kan det då vara sanning?" utbrast Ragnar, och hans ögon började tindra på ett märkbart sätt.

Magda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela händelsen.

Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade han utan synbar rörelse:

"Det är nu så mycket vissare att den ... den ... lika godt ... att patron haft sin hand med i fars olycka!"

"Ja, så säkert," svarade gubben alledande, "som att den unge mannen, hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att du känt herr Gottlieb -- det var en hederlig yngling."

"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver... Men bara icke han också hade en tanke bredvid?"

"Åtminstone icke på mig!" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla på Nanny.

"Åhå, ser man väl ... nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer tillbaka till patron..."

"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!" Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke mindre nöje lyssnade...

* * * * *

Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.

"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en vacker och godsint hustru!"

"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär som i begynnelsen?"

"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?"

I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. "Se här..." Hon höll fram en hel hand full med torra klöfverblad.

"Nå, ha de icke svarat, de!"

I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga hustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.

Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: "Nå, ha de icke svarat, de?" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka, medan hon noga betraktade honom.

"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka mig!" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.

"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt... Men, Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit öfver märket -- det plär alltid vara det första du gör."

"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga underrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad blef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen -- nog var han lite skral förra vintern, men det gick snart om."

"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har han varit så vårdslös om sig, och se'n ... ja ja, det är något konstigt med pilten."

"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig -- menar du att det tagit till?"

"Åh nej, det var just icke det..

"Men så säg då!"

"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars Calle! Det är så att ... att han håller mig lite för mycket kär, och det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det."

"Hvad du der säger, är ej att skratta ät -- det slår mig nu för minnet hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig eller dig!"

"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom, var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för honom eller läser ett kapitel ur bibeln."

"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på, för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den skall göra honom glädje till hans sista stund -- och aldrig vill jag ens så mycket som ta dig i hand, då han ser det."

"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?" Vid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan Ragnar hann svara, tillade hon: "Du må lita på att jag vet hur jag handlar -- jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på jorden, han som annars är så ensam i sitt sinne."

"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag har sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild mot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och vilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla olofligt!"

Vid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt. Och allt kom också fram.

Men hon blef dervid mer förskräckt öfver Ragnars tystnad, än hon skulle blifvit, om han brusat ut, ty Ragnar hade, då han blef vred, ett sätt att tiga, som var tusen gånger vältaligare än allt raseri.

"Jaså, han kom in genom fönstret för att fresta dig till affall, sedan han väl fått gamle-far dit han ville ha honom ... nånå, sämre bofstreck har varit gjordt!"

Detta var allt hvad han yttrade om saken. Och när både den nästföljande och derpå följande dagen förgingo utan att patronens namn ens nämdes, så tänkte Magda att Ragnar nu blifvit mäkta klok, och det kanske till och med harmade henne en liten smula att patronen ej fick någon näsbränna.

18.

En timmas regering.

Patron Fabian, som under hela långa hösten varit sin "töta" Ultenies ödmjuke slaf, och derföre blifvit allt mera trampad i stoftet, fick efter underrättelsen om styrman Lönners hemkomst en beständig feber. Han hade ej någon ro mer i sjelfva sof-stolen, ty sofvande eller vakande såg han jemt samma syn: styrman Lönners hufvud instickande genom dörren.

Han blef nu i en hast lika begifven på resor som han förut varit begifven på stillhet, och kände sig trygg, endast då han var aflägsnad hemifrån, ty det visste han att styrman Lönner hade för mycken heder att lägga sig i försåt för honom.

En morgon, då han, såsom vanligt under sista veckan, kom till sin hustru med underrättelsen att han hade ett angeläget ärende borta, sade hon, i det hon förundrad betraktade honom:

"Men hvad är detta för ett flackande fram och åter, menniska -- har du blifvit kollrig ... skall jag sitta ensam hemma på det här sättet!"

"Ack, min vän, du vet väl om man behöfver drifva på sina angelägenheter!"

"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig sjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!"

"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma allt -- men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta spanska får-rasen försäljes."

"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem för sent!"

"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!"

Fru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan patronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till sina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.

Under hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin mans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett omöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade hon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon sjelf icke kände.

Men bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke Fabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade det alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.

Detta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon tillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser, gick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då hennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra hennes kärlek och hennes gnat.

* * * * *

Det kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal -- ty ehuru en piga visserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha gjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det öfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.

Som sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat, då hon, störd af något buller -- ett slags vridande och skrapande helt nära sig -- försökte öppna ena ögonlocket, en signal, som borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina förnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.

Men signalen blef helt och hållet utan verkan.

Under så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven det andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga nattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.

Hennes första blick föll på soffan midt emot ... som var tom; den andra träffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga sparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan, kunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed bemälte fötter ännu fortforo.

"Fabian, hvad är det åt dig -- skäms du ej!"

Fabian iakttog tystnad.

"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag -- och du, ditt kräk ... att ej kunna stå emot... Nå, rör på dig nu ... var så god och kläd af dig, eller..."

Alltid samma tystnad.

"Se så der ja -- han är totalt plakat... Gå din väg, Fabian, gå in till dig ... känn dig före: du får ej ta ljus ... men slå icke ihjäl dig... Nå, blir ingenting af -- skall jag ringa och låta bära ut dig?"

När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig, ryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka sparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.

"Himmel", utbrast hon, "det är icke min man!"

"Så är det väl någon annans då!" svarade en lugn röst.

Skrämseln hindrade vår fru att skrika.

"En tjuf!" mumlade hon.

"Skulle icke tro det!"

"Men -- hvem ... hvem ... hvem är det då?" stammade hon.

"Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd."

Fru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen... "Man vill mörda mig under sömnen!"

"Sof ganska lugnt, säger jag!" återtog rösten. "Jag vill hvarken stjäla eller mörda: jag vill blott..."