Part 5
Vid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor beställsamhet råda bland manskapet.
"Kors, du", säger den ene till den andre, "sådan hygglig menniska kapten har till fru!"
"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten" -- (alltid kapten, förstås) -- "kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig ögonen ifrån henne ... och så vänligt hon ser på honom igen ... det är lyckosamt att vara gift på det viset!"
Just under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och derjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan -- och straxt derefter gled dörren långsamt upp.
"Jesus", ropade Magda till, "hvad vill patron här?"
"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner -- jag hoppas att hela saken skall kunna ställas till rätta ... derföre kom jag sjelf hit. Jag är icke den som vill skada min nästa."
"Hvad för en sak, hvad för en skada?" utbrast Magda i det hon af bestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af väfstolen.
Patronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en försigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.
"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta något -- ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord med något ondt ... men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för sina närmaste!"
"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung i herrans namn ut... Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna, som Ragnar..."
Häftigt rodnande bröt Magda tvert af.
Men patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått ett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste han att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa, det styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något insmugladt gods.
Ett par ögonblicks tystnad hade uppstått.
"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl helsningar från sin man, kan jag förstå?"
"Ja, både helsningar och lite varor!" svarade Magda, som efter en kort besinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. "Emedan Ragnar hade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos vår köpman i Göteborg -- vi äro fattiga och kunna icke begära kredit."
"Det är också bäst att icke behöfva anlita krediten... Men vi ha nu icke att göra med styrman Lönner eller Jon Jonsson -- det är här näravid som någon gjort sig olycklig."
"Store gud, hvad kan det då vara? Jag skall springa efter far!"
"Om gamle herr Lönner är ute", svarade patron Fabian, döljande sin glädje under en dyster skakning på hufvudet, "så hemta honom icke: det skulle endast vara att tillskynda den aktningsvärde mannen en stor sorg!"
"Men så säg då?" stammade Magda.
"Det gäller Calle!"
"Calle -- den stackars token?"
"Åh, han har ganska väl sitt vett i behåll, och förevändningen om hans mindre vetande kommer icke att skydda honom, ifall det blir sak af -- tjufnad, stor eller liten, blir dock alltid tjufnad inför lagen."
"Vildbrådet"... Med en uttrycksfall häpnad slog Magda händerna tillsammans.
"Alldeles: vildbrådet, som han stal ifrån mig i dag morse, under det jag sof... Nå, jag visste väl att den vackra och stolta Magda var för rättsinnig att neka till att han haft hem det!"
"Men hvem har kunnat ... kunnat..."
"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han -- se det är just sjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att han haft vittne."
"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag önskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött... Jo, nu ser det ut!"
"Lugna sig, fru Lönner lilla!" Och patronen utsträckte sin hand för att låta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.
I sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen hade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så välformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många rapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.
Men nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg upp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade henne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon upptog skytteln, yttrade hon hastigt:
"Hvad är egentliga meningen med besöket -- jag tyckte att patron nämde om att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi genast tillbaka."
"Det är visst fråga om det nu!"
"Hvad är det då fråga om?"
"Om sjelfva tillgreppet vet jag -- saken kommer inför rätten ... jag nämde ju att det fins vittne!"
"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill."
"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla... Men det är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om jag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det -- och när jag tänker mig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom, begapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag..."
"För Jesu namn, det är mer än nog -- ack, herr patron, jag är endast en fattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta..."
Och Magda -- den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst hon träffat honom -- ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin mest rörande blick.
"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en undransvärd makt öfver mig -- och det är visst att den der ställningen är riktigt gudomlig!"
Nedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko ögonlocken öfver den bedjande blicken.
"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?"
"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda hädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills."
"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet," svarade Magda, kufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra gången erhöll, "så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst."
"Nej, på min heder, ingenting mer -- om jag blott, då jag träffar Magda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt min och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna ledsamma händelse icke blir känd... Och till bekräftelse på att vi hädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!"
"Det kan icke ske!" svarade Magda med förtviflans köld. "Jag älskar Calle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke rår om."
"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga -- hvem eger de der rosenröda läpparna, om ej hon sjelf?"
"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt min man -- och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som frestar mig till glömska!"
"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer jag godvilligt i kurran!" ljöd det från dörren. Och in tittade först Calles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet förvreds af de mest vådliga grimaser.
"Jaså", utbrast patronen i raseri, "du vågar pröfva min godhet, ditt dumhufvud!"
"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!" svarade Calle käckt. "Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig dit?"
"Hvad skall du då svara, Calle min?" uppmuntrade honom Magda.
"Jo, så här säger jag -- jag vet jag hur det går till --: Jag får ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik..."
"Du är väl så tvungen att bekänna kort!"
Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: "Nå, säger då domarn, hvarför gjorde du det?... Jo, svarar jag, för att det icke står förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så skulle jag icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så här åt domarn" -- härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade narrat Magda i skratt -- "det har ingen fara att patron råkar i skada för så stadiga djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke töras annat än komma krypande till honom, då han lockar dem till sig med sina långa snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron sköter sin jagt, medan han i all ljuflighet sofver under träden."
"Huru, din slyngel?"
"Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min räkning -- och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då jag förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af Magda."
"Ha ha ha", utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket knappt nog dolde hans harm och förskräckelse, "du är mig en lustig kurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har hjerta att göra sak af strunten... Men hör på, din listige satan, du må icke tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der galenskapen: vid första ord utom tillbörligheten hade du blifvit bortförd."
Calle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen mot näsan -- hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder. Men sedan han tagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock icke längre än att han genom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha en öfversigt inåt.
Vår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen, hade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.
Men den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart till rätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den förvärfvade takten.
"Jag får", sade hon, utan att en min förrådde hennes vunna seger, "på det högsta tacka herr patron, som har den godheten att för Calles frispråkighet förlåta honom hans stora odygd. Men, herre gud, den stackarn är så enfaldig i sinnet!"
"Det är just för hans enfalds skull som man har öfverseende med honom. Och eftersom jag nu icke bryr mig om saken, skall jag lemna fru Lönner i fred för ett så okärt besök. Hvad beträffar vildbrådet, så må Calle behålla det: han skulle icke undgå misstankar, om det uppskickades till herrgården."
"Och herr patron bibehåller ingen hätskhet emot oss?"
"Jag -- Gud bevare mig! När jag förlåter, glömmer jag också."
Magda steg ur väfstolen, neg, tackade och följde herr patronen långt ut på backen. Der stannade hon, medan han vek åt sidan för att hemta hästen, den han bundit vid ett träd.
När han sedan red förbi henne, helsade han ånyo. Men den helsningen kom Magda att skälfva till. Hon skulle icke hafva blifvit hälften så förskräckt, om hon trampat på en orm, hvilken sparade henne i dag, likväl för att bita henne i morgon.
Det blef ingenting nämdt om denna händelse för gamle Lönner: Magda ville icke oroa honom.
10.
Två slags gnabb.
Fjorton dagar förflöto.
Gottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i dalen.
Det föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade sin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull; men derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den stackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys hjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det -- sådan kärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände såsom hon.
Och nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer umgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.
Det är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor blef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna, friska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och visserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång skrattande sade till henne: "Det var en riktig lycka att vi på förhand gjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det gått -- du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!" Men med allt detta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då någon kom till dem nervid källan.
Det var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der undervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på gitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven sina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var stolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda, och ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa hvad poeterna genom honom förkunnade henne.
Å sin sida belönade Nanny den käre vännen genom att förtro honom alla sina framtidsplaner, särdeles den förnämsta, den om stugan, kon, katten och steglitsan.
Och Gottlieb hjelpte henne tjenstaktigt att både bygga och reda in. Han ordnade äfven skolan: uppgjorde tabeller, inrättade förskrifter, uppfann priser och slutade med att lofva det han årligen skulle skicka Nanny en uppsats goda råd -- och hvem kunde veta, om ej han en gång komme sjelf.
"Ack, det är jag säker på", sade Nanny en eftermiddag, "ty när Gottlieb blir gift, så skall han väl ner med sin rika fru och visa henne för slägten."
"Kanske behöfs det icke att komma ner", svarade Gottlieb småleende: "får min värda tant råda, så utser hon säkerligen en hustru åt mig här i trakten."
"Åh, hvem skulle det kunna vara?" frågade Nanny nyfiket.
"Jag ser nu", återtog Gottlieb, "att det gudskelof ingen våda är att mamsell Nanny råkar i fara -- hon rodnar icke en gång, när hon hör omtalas att man redan vill gifta bort hennes vän!"
"Hvarför skulle jag rodna för det?" frågade Nanny helt öppenhjertigt. "Jag måtte väl begripa att herr Gottlieb en gång skall derhän!"
"Men ändå..."
"Hvad för ändå?"
"Jo, du är god du!"
"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen."
"Det vet jag nog -- också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt att hålla den!"
"Är herrn ledsen för det?" sporde Nanny med en liten retsamhet, som klädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande för hennes natur.
"Visst icke, mamsell Nanny -- tvertom är jag förtjust öfver att du troget följer mitt råd ... och de äro icke så oäfna någondera af mamsellerna i prostgården."
"Är det en af dem?" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan blek, såsom hon förr brukade vara... "Ack, de äro så vackra!"
"Ja, riktiga englar ... isynnerhet mamsell ... hvad heter hon nu igen?"
"Mamsell Charlotte kanske?"
"Alldeles -- mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna."
"Åh nej, det är ju mamsell Sofie."
"Ja ja, mamsell Sofie -- det är hon som mest behagar mig."
"Kors, att herr Gottlieb då blandar bort namnen!"
"Men du hör ju, mamsell Nanny, att jag icke blandar bort hennes svarta lockar med systerns bruna."
"Men, bevars, mamsell Charlotte har ju alldeles ljust hår!"
"Nå, hvad betyder det för mig, om mamsell Charlotte har brunt eller hvitt hår -- jag tänker blott på den skälmska Sofie."
"Jag är säker på att herrn bara narrar mig!" utbrast Nanny och föll i ett hjertligt skratt, som hade den egenskapen att återföra rosorna på hennes bleka kind.
"Narrar dig?"
"Ja visst: mamsell Sofie är ju så allvarsam och tystlåten att väl ingen kan kalla henne skälmaktig!"
"Var du kanske icke sjelf så allvarsam som mormors psalmbok, då jag såg dig första gången?"
"Än se'n"
"Nåväl, min lilla najad, min lilla gudinna, betrakta ditt ansigte i källan der, och säg mig om du känner igen dig!"
"Herr Gottlieb vill då säga att han trollat bort mamsell Sofies allvarmsamhet?"
"Ja, mamsell Sofies också -- det vill jag säga."
"Också -- han tror sig minsann om bra mycket!"
"Blir du ond?"
"Åh!"
"Jag tror du faller i gråt!"
"Herr Gottlieb kan vara nog retsam att bringa mig derhän -- men nu blir det ändå ingen gråt utaf!"
"Nå, eftersom jag icke kan bringa dig till tårar, så får jag väl bekänna sanningen, som är den..."
"... att Gottlieb icke sett någon af dem?"
"I det tar du felt: jag har varit der i sällskap med moster Ulrika, och jag är till den grad betagen i dem, att jag nu sitter här, medan de äro på Almvik, dit de kommo i förmiddags. Hvad menar du om det?"
* * * * *
Hvad Nanny menade, fick Gottlieb ej veta. Men deremot fick han en bestämd underrättelse om moster Ulrique-Eugenies mening öfver hans oförsvarliga frånvaro.
Den unga kanslisten trädde inom grinden just lagom för att hålla den öppen för prostgårds-mamsellernas chäs-kärra och göra de unga damerna sin djupa kompliment.
De syntes emellertid vara något fnurriga och gåfvo sig ej tid till det ringaste uppehåll.
Med förtjusning såg patron Fabian det hotande moln, som lagade sig i ordning på hans älskade Ulgenies panna -- det gällde ju icke honom.
"Hör på, min systerson!" sade patronessan, vinkande Gottlieb till ett ingalunda efterlängtadt samspråk på tu-man-hand. "Du har i dag för första gången gifvit mig anledning till en föga angenäm förundran!"
"Huru så bästa moster?"
"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der kommer fruntimmers-främmande?"
"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig -- mamma är icke svag för etiketten."
"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar, som hållas i för lös tygel."
"Hm!"
"Låt oss emellertid lemna detta åsido..."
"Det är jag med om!"
"... och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss."
"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!"
"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig styra."
"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?"
"Fullkomligt -- besinna då: en och en half tunna guld, skönhet, älskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar sjelfva mamsell Nylanders!"
"Men kärlek då -- brukas ej den i himlen?"
"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om icke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit, helt oförtänkt sprungit din väg."
"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!"
"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl också tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna, åtminstone sina egna... Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin, och mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna."
"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget jag sätter först."
"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande -- hon bör kunna väcka en kärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf."
"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som Werther!"
"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte är en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap... Det är således Charlotte du föredrar?"
"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!"
"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af systrarna, som -- sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter -- efter en passande sondering befinnes vara mest benägen?"
"Nej, så menade jag icke!"
"Hvad menar du då?"
"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att, öfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå."
"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?"
"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla som förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud, jag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom i all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej besagde egensinniga hjerta sjelf utkorat."
"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om söndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?"
"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster Ulrika med denna fras menar något annat än -- ingenting, så säger jag nej!"
"Du stöter dig då med mig ... begriper du hvad det vill säga, min käre systerson?"
"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!"
"Men det inträffar bestämdt -- och Gud vet ändå bäst hvad allt jag velat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är ... du behöfver icke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!"
"Huru, älskade moster -- förvist?"
Fru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.
"Jag har då bestämdt fallit i onåd?"
"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas att den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig på bättre tankar!"
"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!" mumlade Gottlieb, sedan hans tant med majestätiska steg lemnat rummet... "Men besitta, är det icke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan... Ack, hvarföre är icke min vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna guld ... den der lilla flick-ungen -- hm -- hon är alldeles för mycket söt!"
11.
Fisket.
Venern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste yta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och öfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan efter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla spegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.
Det var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg, och lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar vaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att lägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.
Men den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran nalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes till vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de förskansningar, dit fienden ej kunde intränga.
Det var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de krig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var han illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och hafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma punkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade med en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras, hvar helst den än togs.
Efter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens känslor, då han -- hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som Gottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru Ulrique-Eugenie -- helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen nedburna.
Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna -- man känner att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier -- eller att någon liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens händer ... allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin man att rodna.
Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.
"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig som en automat, när du fiskar!"
Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.
"En automat, min vän?"
"En stock, en verklig stock ... du vänder ej ens på hufvudet -- det är precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det tråkigaste du visste!"
"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall jag jemt vände mig om..."
"... så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone i båten, i brist på bättre -- stackars man, så enfaldigt!"
"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade din systerson -- jag tycker..."
"Nå, hvad tycker du?"
"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt lynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!"