# Familjen i dalen: Berättelse

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/familjen-i-dalen-berattelse-46538/index.md

"Fabian", sade hon och gaf honom en knuff i sidan, "du somnar ju igen... Se så, geschvindt nu! Jag har låtit sätta jagtstöflarna i ordning, och på stolen der ligger jagtklädningen -- jag vet att jag låtit göra den sådan att du icke förkyler dig."

"Ljufva, töta Ultenie!"

Den älskvärda makan lyssnade småleende, och derest icke de trenne smekorden blifvit uttalade midt i en olycksalig gäspning, kan ingen veta huruvida detta kapitel fått någon fortsättning. Men gäspningar hafva aldrig varit upptagna i kärlekens ordbok, och derföre måste den äkta mannen, efter några ytterligare preludier, resa på sig för att gå till det manliga värf, som hans maka föreskrifvit.

"Glöm icke att väcka Gottlieb!" förmanade hon. "Han skall också lära sig att bli skicklig i manliga idrotter."

"Ja, min vän, ja!" svarade patronen, under det han svettande iklädde sig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit förfärdiga.

Men väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin unge slägting den signal, hvarom de aftonen förut öfverenskommit. Herr Fabian hade såsom man snart får se -- sina "randiga" skäl att icke skaffa sig sällskap under de nimrodska öfningarna.

Såsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin tur en skaffare åt sig, hviken alltid erhöll en vink om dagen och stunden, då patron Fabians öde tvingade honom att träda fötterna i de stora jagtstöflarna...

Vi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke pustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till en viss plats i skogen. Vi se honom vidare, dit anländ, börja speja omkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den fortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt derefter återtaga sin värdighet, i det han -- med en uppsyn, som ej skulle hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med slafvarne -- vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till hvilken han i hård ton sade: "Din usling, du låter mig vänta!"

Ödmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig, framräckte "skaffaren" ett par harar och tvenne rapphöns -- en ovanligt rik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma emottagande i hemmet.

Patron Fabian kastade till sitt biträde några "hackor", och så snart den sist uppträdande personen i denna korta scen begifvit sig af, lade sig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt byte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans Ulgenie uppväckt honom.

"I skogen och på sjön har jag lefvat Mången dag! Ho ho ho, Hå hå hå, Det är så konstigt i verlden!"

Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och allt emellanåt återtog han den sista raden:

"Det är så konstigt i verlden!"

Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett springande in i skogen och höra på skogens sång.

Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla jättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för någon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort -- han kom ju aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han blott följde sin lust.

Och så gjorde han äfven nu.

Men han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande vildbrådet der bredvid.

Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla patronen -- hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han patronen af instinkt.

Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: "Ack, den som endast kunde få en hare eller orre -- men allt skall till herrgården!"

Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt framåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.

Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen vilja, upprepade:

"_Sjunde budet_: Du skall icke stjäla!"

Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom -- äfven det tionde kom att sätta honom myror i hufvudet.

"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna..."

Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl kunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in i hans hufvud.

"Kors", sade han, "det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!" och som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad han vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af sina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som han hittat.

Och rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat bort -- "ej heller något hvad honom tillhörer" -- sträckte han sig nu helt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som lågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.

Medan manövern verkställdes, stod patronens skaffare -- som ej långt aflägsnat sig -- tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller hjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom innerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i vägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven -- icke skulle väl ändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren) kunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.

Calle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne genom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde han sig icke om att han blef sedd.

Och nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.

Men här mötte honom det svåraste.

* * * * *

Magda, som befann sig ensam utanför huset, råkade i riktig förtjusning vid åsynen af vildbrådet. Hennes första fråga var dock naturligtvis den, hvar Calle hade fått det.

"Är det icke nog att det är här?" invände Calle, der han stod och vände hatten mellan händerna.

"Jesus -- du har väl icke kommit åt det på orätt väg heller?"

"Nej, jag gick vägen gerad fram!"

"Du får icke vara illmarig, Calle lille, utan ge mig vackert besked nu!"

"Icke skall du beskylla mig för att vara illmarig!"

"Nej, det kom bara så förfluget -- jag vet nog att du är en rar gosse, och om du håller af mig..."

"Jo, något!"

"... så säger du hvem som gett dig allt det der, eller om du lofvat att arbeta för det, eller..."

"Jag har allaredan arbetat för det!" svarade Calle skrattande... "Men nu får jag springa min väg, annars kommer jag för sent till Sunnangården."

Och härmed började Calle lägga i väg med sina långa ben.

"Calle, Calle, ännu ett ord ... vänta då, Calle!"

"Jag försinkar mig"... Han stannade likväl.

"Säg baraste om du fått vildbrådet ärligt?"

Calle, förlitande sig på tionde budordet, der harar och rapphöns ej voro upptagna, svarade listigt nog:

"Om du tviflar på min ärlighet, så skall jag lägga fram katchesen -- tror du på den?"

"Och är det då riktigt säkert att du icke gjort något, som der är förbjudet?"

"Ja, det är ganska säkert!"

"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!"

"Beskedlige -- jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?"

"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig."

Calle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än på ena, än på andra foten -- det var så hans lag, när han blef riktigt upprymd.

"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand -- det vore något roligt det!"

"Åh, Calle är min egen gosse!" Och medan Magda pratade, redde hon ut garnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.

"Hör", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd, "skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort mig?"

Det låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna fråga, att Magda helt bevekt svarade:

"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att någon har dig så kär som jag."

"Tackar aldra mjukast!" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop i marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. "Magda skall icke ha sagt sådana ord för intet -- jag är Magdas gårdvard, och det vill jag vara till min död!"

Efter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med verkliga lunkentus-steg.

"Stackarn har så innerligt godt hjerta!" mumlade Magda, medan hon, utan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta, fortfor att reda sitt garn.

Derefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart omgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje sletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en godhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl hemmastadd i husmoderns bästa konst.

8.

Jägaren i skogen och vid hemkomsten.

Vi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit uppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker sig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet, mekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.

Troende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej att handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med hela kroppen makligt framåt, men -- underbara slump -- finner ändå icke sina harar.

Nu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen ur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan tvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon hemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar eller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.

Ännu besluten -- patron Fabian är en man af upplysning -- att icke tro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla håll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i trädtopparna ... förgäfves, oupphörligt förgäfves.

Han säger härunder för sig sjelf:

"Det är obegripligt ... det är otroligt ... omöjligt kunna de vara borta -- men hvar fan äro de då?"

Skogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och busksnåren.

Vår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka kläder, att känna den ena rysningen efter den andra.

Att komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under vanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa sig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan, kunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat uraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.

Midt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det ödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.

"Mina harar", skrek patronen i raseri, "mina rapphöns, din kanalje?"

"Tänker patron att jag tagit dem?"

"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du fått din betalning?"

"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min väg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det kunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?"

"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär -- har någon vågat stjäla det?"

"Det torde inte vara så utan det!"

"Hvem -- fort ... svara!"

Men skaffaren svarade endast med ett långt utdraget: "nå-nå!"

"Kan du bevisa hvad du sagt?"

"Jag kan svära på det, om så fordras -- jag har bara uppehållit mig här för den orsaks skull att patron, när han vaknade, måtte få reda på saken."

"Du är en beskedlig gosse... Nå, säg nu hvilken djefvul som varit i skogen och gjort detta rofferi?"

"Vill patron utan prut veta det, så hoppas jag att patron inte heller prutar!" yttrade skaffaren, som tyckte att denna lilla ordlek lämpade sig rätt väl.

"Ja ja, jag prutar icke!" Patron Fabian tog upp sin plånbok och slängde en hel riksdalerssedel åt sin kommissionär.

"Calle -- fanten nere i dalen -- knep hela tutten."

"Huru ... den der räkeln, gamle Lönners son?"

"Ackurat!"

"Är du säker att du icke sett miste?"

"Ja, som att jag lefver!"

"Godt!" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger efter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre och högre i belåtenhet.

Och visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva skänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke blott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med den fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen, hvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll tjufven eller tog det tillbaka.

Skaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres uppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att patronen ens gaf akt derpå.

* * * * *

Man kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på sig, då hennes kärälsklige man hemkom.

Från sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd att vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:

"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga Goftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min slägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill kommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig... Men hvad nu -- skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle ha till middagen?"

"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått ömsa kläder -- jag har så farit omkring i öster och vester att jag knappt kan dra andan."

"Hvar har du vildtet?"

"Puh ... puh ... jag orkar icke tala!" Och dermed kilade patron Fabian förbi fönstret och upp till sig.

Men den lisan var kort.

Fru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades till en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet, som hon _sjelf_ skulle halva ätit till middagen -- den känsliga Ulgenie var en smula gurmand -- blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande af trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt sömnen.

"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det ... ja, om jag visste det ... så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes ... jo, du är en man du -- vill du låna din hustrus kjortlar ... somna på jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek ... tvi, sådana karlar... Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?"

"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det -- jag kan ju icke ana hvad som passerar under min sömn."

"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid... Men se der kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han låter icke stjäla bort sitt -- galanta gossen!"

Och fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den moderligaste vänlighet emottaga sin systerson.

"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag... Men kom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel filbunke!"

"Kära moster, låt mjölken följa med -- jag känner mig i stånd att expediera alltsammans, bunken inberäknad!"

"Så expediera då alltsammans, min söte gosse ... sedan skall du få följa med mig på min blekbacke och se på mitt lärft -- vi skola välja ut ett stycke ... begriper du något?"

"Aldrig ett ord -- det är ju ett helt mysterium -- men jag begriper desto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en moster med mera älskvärda egenskaper!"

"Din smickrare -- det är väl att du är min systerson, eljest kunde Fabian bli jaloux!"

"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att det är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!"

Efter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde vänta sig ett ganska angenämt husligt lif.

Och snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.

Hvad kunde han icke allt, den gossen!

Utan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde roa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de "charmantaste" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke. Vidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest himmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon smäktande suckade da capo. Vidare sjöng han -- den oförliknelige systersonen -- till gitarren icke blott "jänta och jag", utan äfven moster Ulrikas älsklingssång: "Uppå fältets gröna parker, i de dystra bergens vrår". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde mäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.

Kortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det stannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket, derest icke...

Stackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för att i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att denna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?

O, öde, alltid lägger du dig i allting -- det är såsom den bibliske konungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen...

Men tror väl någon att patron Fabian -- der han, öfvergifven af sin hustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva -- kände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa vårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst framför sin Ulgenies närvaro denna stund.

Icke att detta härledde sig från bannorna -- nej, nej, af en helt annan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var samvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det ock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.

Efter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru Ulrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:

"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie -- jag rider ditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag."

"Nå, det var bra... Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna -- de ha minst sina två tunnor guld hvardera."

Vid detta förslag mörknade patronens ansigte.

Men förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb erhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:

"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!"

Han hade ej lust att försumma sin första lektion i dalen!

"Aktningsvärde pojke, som icke för nöjet förgäter dina pligter -- bevare mig att inleda dig i frestelse... Och du, Fabian, kom och kyss mig: din Ulgenie har icke längre hjerta att neka dig vara lycklig!"

9.

Köpet.

"Så för innerligt roligt att far kan komma ut och sitta i gröngräset!"

Det var Magda som sade dessa ord, i det hon vänligt räckte gubben käppen och hatten, medan Nanny stoppade och tände pipan.

Att se de begge unga qvinnorna med en så osökt ömhet sysselsätta sig kring den gamle, var en vacker syn. Ragnar hade rätt: hans bön förutan täflade de om att på allt upptänkligt sätt vårda och muntra den af dem alla vördade husfadern.

"Se så, mina döttrar ... tack skall ni ha... Jag är glad, liksom jag blifvit barn på nytt, för det att gikten lemnat mig rast i dag... Gif mig armen, Nanny!"

"Hvart skall du nu styra hän med far?" frågade Magda, i det hon följde dem ut på förstuqvisten.

"Åh, jag tänker, att sedan vi gått omkring lite, sätta vi oss nervid källan -- der plär far tycka om att vara."

"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i för honom?"

Nanny rodnade -- hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida högre nöje.

Hon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge främlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest fasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en nykomling.

Och nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om denna bekantskap.

Hundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: "Nå kors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat en beskedlig ung herre nere i dalen!" Detta meddelande hann likväl icke längre än på läpparna, icke öfver dem.

Men nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och dessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke var angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt tillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin skola.

Hon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:

I dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för sig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur -- en hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en sådan åt så mycket ... hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle nog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den beskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor samt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva den, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far och Magda... Detta, förstås, gällde sommaren -- vinterns onsdags- och lördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.

Ack, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i denna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då hon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna kammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda minne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde vederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till denna vederqvickelse!

Vi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin bekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och undran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig att förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten och gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt naturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika lifvade för bekantskapens fortsättning.

* * * * *

På sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de äldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda tjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under det hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan "lillen", som residerade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de andra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor, der barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen blifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna och dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.

Under tiden satt ungmor -- hvilket ofta var fallet -- ensam i salen och smällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.

Medan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den tid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade skön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en liten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.

Som Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade hans visa icke blifvit gammalmodig -- och aldra roligast var det att sjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet fritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar skulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han kunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till Göteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.