# Familjen i dalen: Berättelse

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/familjen-i-dalen-berattelse-46538/index.md

Denna aftonstund -- medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan var belägen -- satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft omkring sig.

Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han munnen till ett godmodigt mysande.

Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska väl kunnat lukta på syrénerna.

Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.

Men hastigt drog han sig tillbaka -- han hade fått en tanke, som gjorde hans drag långa och bistra.

Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!

* * * * *

Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan -- aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande som i qväll -- Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in med sina egna, höga och långa steg.

"Tack!" sade Calle.

Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som hon i går hört.

"Tack!" sade Calle än en gång.

Nu spratt Nanny till och vände sig om.

"För hvad då?"

"Rosorna, vet jag!"

"Hvilka rosor?"

"Kors!"

Calle började småle och titta i väggen.

"Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som gifvit dig dem."

"Jaså -- det är väl lill-Kerstin då?"

"Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och lill-Kerstin!"

"Hvem kunde det vara?"

"Magda, förstås!"

"Asch"... Calle klef ett högt steg framåt... "Magda -- jo visst ock?"

"Fråga, så får du höra!"

"Åh nej ... men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt, fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut, der de sitta i sin grönska."

Och härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der han satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut, blott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från syrénerna, en ny dagg fallit på dem.

Men nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige Calle.

En bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten handräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle lofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se om barnen.

För att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och allt under det han skar och sjöng -- ty Calle diktade också visor -- blickade han upp mot den intressanta bruna muggen...

Men hvad gjorde emellertid Nanny?

Läste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller gick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde ännu oftare?

Nej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen belönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på ... naturligtvis ... ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och träden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid källan.

Rockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin lilla najad -- en benämning, den han trodde att hon icke förstod -- kastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.

Kanske väntade han på någon?

Några ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och dörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut, blygheten höll henne tillbaka.

Hvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon hade ju icke väntat någon!

Slutligen -- hur hon funderade -- fattade hon dock hatten och ilade nedför trappan.

5.

Den första otåligheten.

Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.

När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.

Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:

"Hvart går du?"

"Jag ... jag tänkte att gå ut lite."

"Du bör akta dig -- bäst det är, blir du stora flickan."

"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.

"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"

"Hvad säger du?"

"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra segelbåtar."

"Men, kära Magda, du som alltid..."

"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."

"Icke äro vi väl skapade för det heller?"

"Jo jo ... men vi borde också vara skapade fula som synden för att få behålla åtminstone vår ärlighet -- ty på vår blygsamhet tror ingen."

"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så..."

Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.

"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen -- man blir det ibland, utan att rå för det."

"Var det då ingenting?"

"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga."

"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!" sade sakta Nanny, der hon stod på glödande kol och ville ut.

Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för fattiga hederliga qvinnor att gå ut.

Intills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.

Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska, att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.

Magda teg.

Nanny smög foten öfver tröskeln. Men -- o, ve -- nu måste den för andra gången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot dörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.

"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på andra sidan, gå ut."

Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle bli mycket sämre.

"Stackars liten, du är så öm om mig -- jag vill heller icke försöka någon promenad ... tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas vid!"

Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att hemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte sig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.

Gubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde hafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.

"Nå", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget. hvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende, "nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar hem?"

"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!"

"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon fröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med det som är vackert."

"Jag tror nog", svarade Nanny under en lätt förvirring, "att jag också, hvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite vackert, men jag ville väl ha!"

"Se, det roar mig att höra -- jag har just varit ledsen för dig ibland, då jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din ålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt se'n barndomen."

"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar fattig?"

"Vacker -- hur kom du att tänka derpå?"

"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få behålla sin ärlighet."

"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det -- och hon, som så gerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful."

"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak."

"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far, sina bröder och alla, som se henne ... för sig sjelf först och främst! Det är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig, leder till mer godt än ondt."

"Men när är den icke oskyldig?"

"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och begäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga och arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att uteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten förströelse... Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!"

Nanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke heller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes förändring?"

"Till midsommar", återtog den gamle, "får du väl ha den gula silkes-shalen efter din mor!"

Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och hon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas, som anar en kommande triumf.

"Pris ske gud", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne. "för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som rikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter kanske aldrig så som den fattige."

Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina egna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska efter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här...

Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än det, att hon i går skulle haft så lätt att säga:

"Pappa, jag springer nedåt ängen lite"... Men i dag kunde detta icke sägas.

"Du sitter med hatten på, ser jag -- ärnar du dig ut, min flicka?" frågade sent omsider fadern.

"Jag har icke varit utom dörren i dag!"

"Så gå då, spring, roa dig -- arma lilla kräk, du har så litet att roa dig åt!"

Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och -- såsom hon plägade uttrycka sig -- utan någon like. Det vissa är att den sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada och smärta.

Sådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och arbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd, vare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare -- det högsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka för henne -- fölle på henns lott...

Begagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som en fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna sitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en lycklig utgång.

Emellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid källan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var att hon icke omnämt hela mötet -- ja, något så underligt hade aldrig händt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både pappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.

6.

En öfverenskommelse.

"Nå, var det icke det jag tänkte!" utbrast vår hjeltinna, när hon fann platsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i källan.

Aldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och söndags-förklädet -- det hon, under hela den tid hon språkat med Magda och pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon kommit ett stycke ifrån huset -- det lönade visst mödan att ha tagit fram det ur dragkistan!

Hon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla silkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma lifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.

Med glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen -- blåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som lät ganska bra -- om icke egaren af renseln.

"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så trefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och se åt om du icke också i afton badade dina små fötter."

"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag..."

Hon afbröt rodnande.

"Huru nu: en najad -- du vet då något om najaderna, du mitt barn?"

"Ja, och om dryaderna också!" svarade Nanny nickande och för första gången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom gamle pappa brydde sig om.

"Du förvånar mig -- du har då läst ... låt höra?"

"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en liten."

"Hm hm", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, "det der är ju alldeles förundransvärdt... Men så berätta mig då hvad du läst!"

"Bryr herrn sig om det?"

"Det hör du väl ... kors, för tusan, mamsell Nanny skulle jag säga. Nå, mademoiselle, låt oss sätta oss ner ... den här gräsmattan är ganska mjuk. Jag vill anställa en liten examen."

"Men jag svarar icke, om herrn kallar mig mamsell -- jag tycker att vi bli så främmande då."

"Nå, då skall jag nog akta mig för det... Men låt oss nu komma till början..."

"... med hvad jag kan?"

"Alldeles det... Men hvarför sätter du dig så långt bort?"

"Åh, det är väl icke så fasligt långt heller!"

"Det bevisar att du åtminstone icke kan räkna, min gudinna! Låt höra, hur många alnar är det emellan dig och mig nu?"

"Tre, tänker jag!"

"Stackars liten, du har ju ännu icke hunnit ens till addition! Men jag skall bli din lärare."

"Nå, hur skall det gå till?"

"Så här" ... den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen löst virade svarta silkesduken ... "denne utgör ett bestämdt alnmått... Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar ifrån dig, så..."

"Hvad så?"

"... stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar."

Aldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.

Hon var ej van att skratta -- icke derför att ej Magda, Ragnar och Calle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem sjelfva till högljudd munterhet -- men Nanny, som aldrig haft lust för glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske nu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade från hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten, sjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade räkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.

"Se så", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, "nu kan jag åtminstone nå dig!"

"Men", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, "det vill jag icke!"

"Vill du icke?"

"Nej!"

"Kors, så bestämd du är!"

"Herrn tänkte ju höra hvad jag läst?"

"Det var så rätt det... Nå, icke behöfver du väl gömma handen så der under förklädet: jag skall ej försöka att ta den, om du ej frivilligt räcker mig den."

Nanny smålog och lät de små hvita händerna åter krypa fram, hvarefter hon lade dem i kors öfver knät.

"Först och främst då, mitt barn -- du kan börja vid första början!"

"Då jag var helt liten, köpte pappa små historieböcker med kopparstick åt mig, och under det jag läste, förklarade han alltsammans. Sedan, när jag blef lite mer för mig kommen..."

"Nå, hvad blef det då af?"

"Jo, då kom katchesen, som jag just aldrig tyckte mycket om, och derefter bibeln, som jag mycket älskar och gerna läser: Nya testamentet är min bästa glädje. Pappa uttyder det, som jag icke förstår. Och sedan, när jag blir ensam, gråter jag när jag går igenom vissa ställen -- men det är ingen sorg i tårarna: jag tänker endast på..."

"På hvad?"

"Jag vet icke om jag bör säga det?"

"Visst bör du det -- jag är ju din vän!"

"Nå, så skall jag väl nämna det... Jag tänker på om jag haft den lyckan att lefva i den tiden: kanske hade jag då varit en bland de heliga qvinnorna."

"Jo, ser man på, du är minsann icke så lite äregirig du -- kanhända ville du ha varit sjelfva jungfru Maria?"

"Åh!"

Nanny vände rodnande bort ansigtet: det smärtade henne att det låg ett gyckel i den unge mannens fråga.

"Nå, mitt barn, låt oss då hoppa öfver dina helgontankar och dina fromma önskningar, som verkligen äro mycket olika andra unga flickors, och låt oss komma vidare!"

"Pappa lät mig efter hand läsa historia, geografi på kartor och något naturalhistoria, och så skänkte han mig slutligen en bok om den gamla gudaläran, med hvilken jag ännu roar mig på lediga stunder."

"Gudbevars, du är ju en helt bildad flicka på det sättet... Du skrifver väl äfven?"

"Det förstås, och ritar lite också."

"Nej, nu blir jag riktigt bekymrad för dig, mamsell Nanny!"

"Hur så?"

"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med allt det der här i din dal."

"På det har jag också tänkt!" svarade Nanny suckande.

"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket -- jag måste förvissa mig om den saken."

Gottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och tvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra reda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt öfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än hon.

"Men hvarifrån har då din far, som -- efter hvad du nämde i går, då du visade mig vägen -- bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid och födt sig med en ringa handel ... hvarifrån har han sjelf fått sin bildning?"

"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom -- men den historien är så smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden hade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han skulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som ändrade alltsammans."

"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far -- tror du att han tar väl emot en sådan här ung främling?"

"Ja, helt visst, och Magda också!"

"Din svägerska -- nå godt, jag kommer en af dagarna... Men hör på..."

"Jag hör nog!"

"Eftersom olyckan redan skett..."

"Hvilken olycka?"

"Kors, den, förstås, att du vet jemt tie gånger så mycket som du behöfde veta, så ser jag icke att det skadade, om du ännu ytterligare finge lite mera kunskap."

"Hvem skulle ge mig den?"

"Jag, naturligtvis -- det faller mig något in."

I Nannys ögon syntes ett frågtecken.

"Du kunde bilda dig ett litet oberoende i framtiden genom att hålla en skola."

"Åh, min gud, jag önskar ingenting bättre -- då behöfde jag aldrig tänka på att ... att..."

"... gifta dig -- menar du?"

"Ja, just det tänkte jag."

"Och deri tänkte du rätt klokt, tror jag."

"Tycker herrn det?"

"Ja, ty uppriktigt sagdt, hvem skulle du gifta dig med?"

"Icke vet jag. Sockneskräddarn har redan lagt sitt ord hos Magda."

"Sockneskräddarn -- aj aj!"

"Och skut-skeppare Larsson bjöd Ragnar i våras två tunnor råg för hans röst."

"Två tunnor råg i handsöl -- och din bror svarade?"

"Åh, Ragnar är icke att leka med! 'Vill du köpa syster min kontant', sa' han, 'så får du vända dig till henne sjelf: hon har icke gett mig i kommission att ackordera bort henne'."

"Således två friare?"

"Klockarn, en gammal enkling, är den tredje. Han är liksom lite förmögen, och derför har han vändt sig till pappa sjelf."

"Men utan framgång?"

"Det förstås -- pappa sade att jag var bara barnet."

"Och sjelf har du ej böjelse för någondera?"

"Jag har mer böjelse att kasta mig i Venern än gifta mig med en af dem."

"Således återkomma vi till skolan. Den kan ge dig en liten god inkomst och är det enda sätt, hvarpå det blir dig möjligt att göra dig dina kunskaper till nytta."

"Herrn har så rätt: det blir det enda för mig."

"Jag fruktar det, min lilla Nanny, ty någon friare, som passar dig, hittar visst icke vägen hit... Men nu har du åtminstone fått en vän."

"Gudskelof, jag är väl förnöjd dermed!"

"Jag också... Men det är nödigt att vi komma öfverens om en sak!"

"Hvilken då?"

"... att vi icke bli kära i hvarandra!"

"Åh, icke har det någon nöd med det!"

"Det vete knäfveln -- du har dina små behag, mademoiselle Nanny, utom det att du är en ganska vacker flicka."

"Herrn är också vacker, men jag märker icke att ... att..."

"... att det käns som om du ville bli kär i mig? Nå, på min ära, så mycket bättre, ty, ser du, jag är ungefär lika fattig som du."

"Herrn?"

"Jojo, så står det till, min gudinna! Hela min utsigt är för närvarande att bli biträde på min fars fogdekontor -- det vill icke säga mycket det."

"Nej, det är sant. Herrn får väl derföre endast bli kär i en rik flicka."

"Åtminstone skall jag bjuda till att se mig före... Men sedan nu den här värsta punkten blifvit uppgjord -- den är ju riktigt uppgjord?"

"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och jag en skola!"

"Det är bra... Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här på aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig bekant med våra skalder. Och ifall du har röst..."

"Jo, något litet ... god, säger klockarn."

"Låt mig höra!"

"I morgon! Jag är för blyg nu."

"Det brukas icke att vara blyg för sin vän -- helt annat, om jag vore din älskare."

Utan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes harmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i ynglingens hjerta.

"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl kunde spela lite gitarr -- jag kan det något, och jag skall ta med mig en från herrgården."

"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?"

"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått -- det behöfs nog; och då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän."

"För att aldrig ha ledsamt -- hvad herrn är god!"

"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre -- du förstår väl att när man är vänner, så..."

"Tack, herr Gottlieb -- hvillket vackert namn... Men nu blir det sent på qvällen..."

Nanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp och gaf till afsked handen åt den unge mannen.

7.

Jagten.

Följande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd öfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården -- man torde erinra sig att en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var frånvarande -- således något före den tid, då Calle, smågnolande på en visa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken, hade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att det var hans jagtdag.

Sömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka beqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och fågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik obenägenhet kunde ingifva:

"Dyra Ulgenie!"

Men Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm känslans lockande toner.