Part 5

»Eders höggrefliga excellens! Vi _insinuera_ oss gunstbenäget uti eders höga nådes _amplissimam protectionem_, att detta _testimomum_ må _statueras_, hvilket endast lärer _promovera causam nostram_, i ty att dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min _principali_, icke lära bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen skinna, såsom vittnet lärer kunna _relatera_.»

»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han frånsade:

»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»

»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. Säger också du detsamma?»

»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och hela salen fylldes af starkaste sorl.

»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät frågan vidare.

»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne och fortgick:

»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med det som ogudeligt är.»

»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera lär vara bäratomtar, som han har.»

»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, som du har i gården?»

»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte stode på minsta vis under mänsklig makt.

Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i de fördolda tingen.

»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.

Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.

Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.

Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.

»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.

Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.

Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit, skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.

Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att mista sin vänstra arm.

* * * * *

Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått tillgripa föreställningens belysning.

En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.

Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt domarmakten.

Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.

Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne mot Västanfjällen.

Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de oåterkalleligen voro.

FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST

MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG

Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed äfven inom det öfriga gränslandet.

* * * * *

I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.

Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke in öfver gränsen till Norge.

När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.

I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken. En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru. Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.

Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.

Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de genast togo till flykten.

Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på hand med denna börda på ryggen.

Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef han.

En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.

Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den bästa politiken.

* * * * *

Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.

Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen -- och det var för kyrkoherden Ångman i Oviken -- fick han först innanläsa en bibelvers och så utanläsa ett katkesstycke. -- »Det där duger nog åt lapparne!» förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.

Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk mytologi.

Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.

* * * * *

Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.

Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.

* * * * *

Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I grannskapet finnes ett berg, som kallas _Tunsjö-guen_. Detta vill egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.

En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:

»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen efter’n!»

På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»

Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.

* * * * *

80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra aktstycken.

Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last, men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då, när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud, och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen ej undan.

* * * * *

Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en lappgraf för minderårig.

Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf som möjligt, att det kunde vara renben.

En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg hindrade undersökning.

Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3 meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.

* * * * *

Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda, och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.

Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.

I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll, som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare. En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig med mindre än en hel hop förklarande sägner.

Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.

Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att förglömma.

INNEHÅLL:

_Fågelskytten._

Tre besatta äfventyrshistorier 5

Första Äfventyret.

_Larslund, profet och hämnare._

I. Larslund presenteras. -- Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling 7

II. »Tjäderprästen». -- Larslund predikar på torget 13

III. Efterkast. -- Larslund förbannar och tillspillogifver staden 17

IV. Från ord till handling. -- Larslund samlar tuktorisen i sin hand 22

V. Tjufbandets högkvarter. -- Larslund återser två gammalfästmör 28

VI. Tillspillogifvelsen. -- Dem enom till straff, dem androm till varnagel 40

Andra Äfventyret.

_Larslund smusslar med brännvin._

I. Larslund samvetsöm. -- En välsignelserik brännvinsstöld 49

II. Fortsatt byteshandel. -- Än mer flödande välsignelse 61

III. Bäst af allt. -- Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden 65

Tredje Äfventyret.

_Larslund som fåratjuf._

I. Ovälkommet besök. -- Larslund störes i sin julefrid 73

II. Ett litet knep. -- Larslund förkortar sitt besvär 77

III. Fårtjufven angifves. -- Ett fasans bryderi för åklagaren 81

IV. Oförmodad vändning. -- Hvem som upptäcktes vara fåret 89

V. Slutet. -- Larslund dyr vid förlikningen 99

_Inför de tre excellensernas domstol._

Minne från trolldomsräfsternas dagar 105

I. Järker-Mäldare 107

II. Rike-Järker 110

III. Båtsman Getings onda körfärd 114

IV. Rannsakning och dom 122

_Från gränslandet i nordväst._

Minnesreliker från ett ströftåg 133

_Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker._

Originalromaner af svenska författare för 25 öre.

Öfver en och en half million volymer äro hittills utkomna.

_Hvad pressen säger om dessa böcker_:

Åhlén & Åkerlunds förlag i Göteborg, hvilket inom parentes sagdt, var det första svenska förlag, som började med enkronasböcker af svenska författare, har, som bekant, i dagarne startat ett 25-öres bibliotek af svenska författare.

De böcker som utgifvas, äro nästan uteslutande af svenska författare. _Härigenom ha både författare och allmänhet fått en fördel, som ej kan skattas nog högt._ Det blir intet dödvatten, författarne behöfva ej längre frukta att ej få sina manuskript sålda till anständiga priser, och hvad som är det bästa af allt, _det svenska folket och de svenska författarne lära känna hvarandra_. Äfven en debutant kan, om hans arbete anses förtjänt häraf -- och häröfver kommer naturligtvis en sträng kontroll att utöfvas -- med ens gå ut bland de bredare lagren.

_Nya Dagligt Allehanda._

Utstyrseln är synnerligen vårdad och tilltalande.

_Skara Tidning._

Ett steg som är afsedt att råda bot på det missförhållandet att inga _svenska_ författares arbeten konkurrera med de utländska inom 25-öreslitteraturen.

_Örebrokuriren._

På den yttre dräkten har ju detta förlag alltid nedlagt stor omsorg. Så ock beträffande dessa förvånansvärdt billiga böcker. Det konstnärliga omslaget i flerfärgstryck, det goda papperet och det utmärkta trycket bidrager allt att ge det nya 25-öresbiblioteket en _förstklassig_ prägel.

_Norrköpings Tidningar._

Hvad den yttre dräkten angår, få vi erkänna, att vi häpnat öfver, att en så _gedigen_ och i allo _förstklassig_ utstyrsel kunnat åstadkommas för så prisbilliga böcker.

_Västra Dagbladet._

25-öresbibliotek ha vi godt om i våra dagar, men detta sistnämnda är i mer än ett hänseende förtjänt af allmänhetens särskilda uppmärksamhet, och det torde utan öfverdrift kunna betecknas som en _vändpunkt, en epok i billighetslitteraturens historia i vårt land_.

_Norra Bohuslän._

Åhlén & Åkerlunds förlag var det första som införde den _svenska_ billighetslitteraturen i vårt land, och när därför firman åtog sig det än svårare uppdraget att föra den mångomtvistade 25-öreslitteraturen in på rätt bog, var redan namnet tillräcklig garanti för en lycklig lösning.

Ur alla synpunkter ha såväl allmänhet som författare anledning att med sann tillfredsställelse hälsa Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker.

_Blekinge Folkblad._

Under den senaste månaden ha utkommit följande intressanta nyheter.