Part 6

Jag satt vid samma tid hemma vid mitt skrivbord och var sysselsatt med att sköta min korrespondens, då det ringde i telefon och en virkeshandlare, som flera gånger varit ute hit till Taninge i affärer och kände igen Malin, med beställsam iver inrapporterade, att han för en stund sedan sett henne ligga dödfull på en soffa i parken vid järnvägen samt att han alldeles nyss på slätten mellan staden och St. Kungsladugården sett henne med ett eldrött skynke i handen skrikande springa och jaga en flock höns, som till sist räddat sig genom att rusa in i en rågåker, och han tillade, att hon troligen hade fått delirium tremens eller i varje fall hade blivit tokig. Jag tyckte att hans historia lät otrolig men nöjde mig med att försäkra honom om att hon i alla händelser inte hade blivit tokig den dagen.

När Erik och Malin sedan kommo hem från staden redovisade emellertid Malin för tupparna, som hon sade sig ha sålt på stadshotellet, men för Anna omtalade hon sedan i förtroende, att tupparna levde och gingo lösa i en rågåker utanför staden, och hon uttalade samtidigt sina bekymmer för deras framtid samt undrade om de någonsin skulle kunna leta sig ut igen ur den myckna halmen.

IX.

SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST

Dagen var nu inne då Malin skulle sluta sin tjänst och återvända till sin föregående tillvaro. Huru denna hade gestaltat sig hade jag emellertid icke fått någon klarhet i, men så mycket förstod jag, att aldrig förr hade hon tjänat bondpiga om hon ens någonsin vistats ute på landet. Det hade på sätt och vis varit en händelserik tid de veckor hon varit här och det ena som det andra verkade i sin mån nästan uppiggande under det annars enformiga vardagslivets ständiga bestyr och omsorger. Inte därför att hon i och för sig var någon sympatisk personlighet, det var hon inte åtminstone för en enkel lantbo, som är van att sätta värde på mera gedigna egenskaper än som var tillfinnandes hos henne, men hon var i grund och botten olik folket här i trakten och det var just detta som gjorde det så intressant att studera henne och iakttaga yttringarna av hennes föreställningssätt och tankeliv.

Sedan den dagen då det blev bestämt att Malin skulle flytta, hade hon emellertid blivit på visst sätt förändrad, hennes föregående håglöshet hade liksom makat åt sig en smula och hade lämnat plats för en viss verksamhetslust, och på morgonen den dagen hon skulle resa överraskade hon oss med att gå upp och städa i drängkammaren, vilket hon aldrig förut gjort, liksom hon över huvud taget aldrig brukade göra något självmant utan särskild tillsägelse.

Malin sysslade och knogade en lång stund med att packa ned sina tillhörigheter, vilket hon om möjligt gjorde ännu mera omsorgsfullt och noggrant än uppackningen vid sin hitkomst. Några rutiga bomullskjolar, som hon medfört hit och använt under sin vistelse här, skänkte hon till Anna, som då hon inte ville använda dem, men heller inte ville såra Malin med att tillbakavisa presenten, sade sig vilja behålla dem som ett minne. Hur Malin för övrigt kunnat komma på den idén att medtaga dessa rutiga bomullskjolar kunde jag inte begripa. Rutigt var då inte modernt men antagligen trodde hon att det inte gick an för en piga att kläda sig någorlunda skapligt i vardagslag, ehuru hon om söndagarna och annars vid tillfällen klädde sig särdeles omsorgsfullt. Hon struttade nu gladeligen, om vardagarna, omkring i sina rutiga kjolar, vilka passade henne så illa att de på akterdelen brukade bilda utropstecken. Att hon var piga och skulle kallas piga hade hon också alltid hållit styvt på och hon protesterade när vi, som förut är nämnt, brukade använda andra uttryck.

Malin hade lagt sista handen vid nedpackningen och den yngsta drängen bar ut hennes koffert till den utanför staketet stående vagnen, i vilken han efter frukosten skulle skjutsa henne till stationen. Lille Nils, som tillika med de andra barnen sprungo och stimmade ute på backen, frågade honom då om han fick åka med.

»Ja dä får du väl åtminstone för mej.»

»Vart ska' du åka?»

»Ja' ska' åka bort mä Malin, ho' ska' resa härifrån om du vill vetat.»

»Då vill ja' inte åka.»

Gossen sprang så fort han kunde till sina syskon för att omtala den stora nyheten. Margit var emellertid litet misstänksam av sig och trodde inte att det var sant.

»Nä du, gör ho dä så ska du få trumpeten å mej.»

»Fråga Johan då, så får du höra.»

Margit frågade nu Johan, fick av honom bekräftelse på att det var sant och överlämnade trumpeten till Nils utan att visa någon saknad. Men så kom hon att tänka på något och sprang in i pigkammaren, där Malin befann sig.

»Malin, ska du resa bort i dag?»

»Ja, det skall jag, din snorunge», var det föga vänliga svaret.

»Kommer du alldri igen då?»

»Jo, kanske jag kommer hit igen nästa sommar», svarade Malin, rörd av barnets förmodade tillgivenhet.

Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten och var i ett ärende ute i visthusboden, då hon hörde att barnen kommit osams utanför stakethörnet. Detta hörde annars till ovanligheten, ehuru de ibland kunde väsnas och leva om rätt duktigt. För att se vad som var å färde och söka bilägga tvisten gick Hilda ut till dem och fann att osämjan gällde trumpeten, som Margit för en stund sedan hade avstått till Nils.

»Men hur är det fatt?» sade Hilda när hon fick höra vad de grälade om, »det är ju Margits trumpet.»

»Det är min trumpet, ja har fått den av henne», sade Nils.

»Ja dä va för att Malin skulle resa, men ho sa att ho skulle komma tebaks å då så vill ja ha igen min trumpet», svarade Margit med gråten i halsen.

Hilda tröstade dock den lilla med att Malin inte skulle komma tillbaka samt att hon snart skulle få en bättre och vackrare trumpet i stället för den andra.

Emellertid var frukosten snart aväten och stunden inne att Malin skulle resa. Hon tackade och sade farväl till oss alla. Hilda yttrade några erkännande ord och jag tryckte kraftigt hennes hand.

»Adjö Malin och tack skall hon ha. Hoppas att hon inte har tagit någon skada här.»

Malin fick en smula högre färg på kinderna och såg på mig med onda ögon, troligen uppfattade hon mina ord som hån ehuru det visst inte varit min avsikt att håna, utan jag önskade skiljas från henne i fred och sämja.

För övrigt var hon vid sin avresa brynt av solen och hade ett mycket friskare utseende än när hon kom hit samt hade, fastän hon hela tiden förefallit att vara nervös, i det stora hela befunnit sig väl under sin vistelse härstädes.

Med Nygårds-Gustav hade hon ej haft någon förbindelse sedan de så plötsligt blevo osams i telefonen. De sista dagarna hade hon gått och våndats men icke kunnat förmå sig att taga första steget och Gustav, som inte visste om att hon skulle flytta, gjorde sig ingen brådska med att åstadkomma förlikning. De träffades sålunda icke vidare medan hon var kvar här, men då Gustav några dagar efter hennes avresa kom hit och fick veta att hon farit sina färde såg han ganska slokörad ut. Det uppstod emellertid sedan brevväxling dem emellan men huru deras bekantskap utvecklade sig i fortsättningen känner jag ej till och brukar för resten inte sysselsätta mig med andras angelägenheter om jag själv får vara i fred.

Anna följde med ut på farstubron med en näsduk i handen för att vifta till avsked, men Hasselkvist, som är en knepig karl, förärade Malin vid avskedet ett i förseglat paket inslaget syskrin, som han på lediga stunder limmat ihop av en i småbitar sönderskuren cigarrlåda, och på locket av detta syskrin hade han med siratlik tryckstil präntat ett välbekant ordspråk, som blivit uttalat av en vis man i tiden, och det lydde så här:

Skomakare, bliv vid din läst!

Noteringar:

Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[S. 69]: ... stuntande i sina plikter. Troligen hade denna ... ... struntande i sina plikter. Troligen hade denna ...

[S. 86]: ... blotta åsynen därav åstadkom en så kraftid ... ... blotta åsynen därav åstadkom en så kraftig ...

[S. 155]: ... eller om hans ens skulle våga tro sina egna ... ... eller om han ens skulle våga tro sina egna ...

[S. 170]: ... Hilda syslade med att göra i ordning frukosten ... ... Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten ...