Part 4

Malin njöt i fulla drag av den härliga sörmländska naturen, som med sin omväxlande anblick av höjder och dalar, sjöar, björkdungar, åkrar, ängar, byar och gårdar i den grönskande våren tedde sig särdeles yppig. Men hur ofta lägger en lantbo, som ständigt vistas i en sådan omgivning, märke till naturens skönhet? Han ägnar sällan en tanke däråt och vore heller inte i stånd att uppskatta en förmån, som han aldrig saknat. Nej, den kan endast rätt njutas av en storstadsbo, som dock å andra sidan har svårt att förstå landsbygdens förhållanden, som han, med fasthållande av en förutfattad mening, ofta ser alltför ensidigt och äger icke alltid förmåga eller vilja att uppfatta folkliv och folklynne sådant det i verkligheten är.

Färden fortgick emellertid hjälpligt nog och snart hade de båda resenärerna lämnat bakom sig den bördiga, kuperade sörmlandsbygden och överskridit gränsen till Östergötland, där den skogrika Kolmårdens karga natur på ett bjärt sätt skilde sig från trakten de nyss genomfarit. De passerade så Krokeks gamla kyrkoruin och ett stycke längre fram vid ett av ett byliknande samhälle omgivet vägskäl stannade Gustav bilen.

»Varför stannar du nu, orkar den inte längre», frågade Malin försmädligt.

»Jo då, men jag är inte riktigt säker om vägen», svarade Gustav. »Hör ni, farbror där», ropade han så till en gammal man, som i detsamma gick förbi, »kan ni säga mej vilkendera vägen som går till Norrköping?»

»Dä gör dom bägge två», svarade mannen och stannade.

»Bägge två? Skojar ni mä mej, eran lurifax.»

»Nej, dä gör ja' inte», svarade mannen med ett godmodigt leende, »dä här är nya landsvägen och den som går till höger är den gamla.»

»Kan man åka den vägen med bil?» frågade Gustav och pekade åt höger.

»Jaa vars, den är inte så dammig, och kör han den, så kommer han ut på den andra ve Åby», sade mannen och fortsatte sin väg.

Gustav svängde nu bilen åt höger in på den gamla vägen, som till en början med korta mellanrum var kantad med stugor å ömse sidor. De hade dock endast farit ett stycke fram, då bilen, under försök att taga sig upp för en stor backe, stannade.

»Vad nu då, gubbkanaljen måtte väl inte ha gjort någe sattyg mä bilen, han såg ut som en riktig lappgubbe», reflekterade Gustav, vände om bilen och körde ner för backen igen för att taga bättre fart. Det andra försöket blev emellertid lika misslyckat, och nu ställde Gustav bilen tvärs över vägen, rev sig i huvudet och steg så ur.

»Vänd om och kör den andra vägen, den var ju för resten mycket bättre», föreslog Malin.

»Å de skulle tusan göra», svarade Gustav, som var i besittning av en ganska envis natur. »Nej, nog ska' vi opp för den här lilla backen, om jag ock ska' skjuta upp honom själv. Men jag måste ta' reda på vart vägen går först, kanske att gubben visade oss åt häcklefjäll.»

Från en stuga strax intill hade två små barn, lockade av bullret, kommit ut och stodo nu med fingrarna i munnen och betraktade med nyfikna blickar de resande.

»Hör på, ungar, kan nå'n av er säga mej om den här vägen går te Norrköping?»

»Vet inte», svarade den ena knappt hörbart och såg oförstående ut.

»Vad vet du då, vet du ens vad rucklet här heter», röt Gustav, som nu började bli vid dåligt humör.

»Dä är Lumrebackarna dä här», svarade barnet, utan att visa något tecken till rädsla inför den store mannens vredesutbrott.

Nu hördes rullandet av hjuldon och en hästskjuts kom sakta knogande uppför backen.

»Går den här vägen te Norrköping?» frågade Gustav, då mannen skulle krångla sig förbi bilen.

»Ja, det gör den och den kommer ut på den nya landsvägen strax ve Åby eller Hjorthag vad det heter.»

»Ä vägen mycket svår å backig då?»

»Ja, nog är dä backar, men ingen så svår som den här, förstås.»

»Tack för upplysningen», sade Gustav hövligt, och så rullade vagnen vidare.

Det var således intet tvivel längre om att de befunno sig på rätt väg och Gustav tog nu av sig rocken och beredde sig att med egna krafter skjuta bilen upp för backen.

»Vad tänker du ta dig till med?» frågade Malin.

»Jag ska' ha upp bilen för backen, men kanske dä är bäst då, att du stiger ur.»

»Nej, då blir det bäst, att jag sitter kvar, det går lättare om jag sätter bilen i gång medan du skjuter på.»

»Du sätta bilen i gång? Ja, dä kan du inbilla någon annan än mej.»

»Vill du tro, att jag kan föra en bil mycket bättre än du.»

»Gör det då om du kan», svarade Gustav och hånlog över att han nu hade fått henne på det hala, sedan hon trott sig kunna gyckla med honom.

Malin intog emellertid platsen vid ratten och förde så bilen under en hel del vändningar fram och åter kors och tvärs över vägen, vilket, ehuru maskineriets svaghet ej medgav några vidlyftigare prov, tydligen visade, att hon var i besittning av en ganska uppdriven färdighet i konsten. Gustav stod alldeles handfallen och åskådade med stum förvåning, huru hon manövrerade bilen med vida större skicklighet än han själv var i stånd till.

»Vem i tusingen kunde tro dej om att vara så styv», utbrast han då hon slutat, »du är ju mycket klyftigare än en karl, vet jag.»

»Ja, nu ser du vad jag duger till, men tala inte om det för någon därhemma på bondlandet», sade Malin, som dock sedan själv omtalade för Anna huru det tillgick.

»Dä tiger jag mä, förstår du välle, men nu tjänar dä inte någe te att stå kvar här längre, utan sätt bilen i gång då, så skjuter jag på.»

Gustav ställde sig nu bakom bilen och tog med ett kraftigt grepp tag mot densamma och Malin var just i färd med att sätta bilen i gång, då de båda barnen rusade tillbaka in i stugan under det den ena av dem med gäll röst ropade:

»Mamma, mamma, skynda dej kom, ska' du få se, dä ä en karl i skjortärmarna, som ska' dra e' skrinda opp för backen, men han kan inte.»

Malin, som börjat få bilen i gång, vände sig nu, då hon genom motorns buller hörde skriket, med äkta kvinnlig nyfikenhet för att se varifrån ljudet kom och i ett nu, fortare än det hinner beskrivas, störtade bilen ned på sidan om vägen, på vilken Gustav blev liggande framstupa med utsträckta armar, redan bibringad en i grund förändrad åsikt om sin väninnas lämplighet att föra bil. Bilen hade emellertid efter sin färd utför den branta om än icke så djupa vägkanten hamnat på stup mot en med ljung och lingonris beväxt tuva, där Malin som i sista ögonblicket försökt att stanna maskinen blev liggande halvt bedövad, efter att i sitt fall ha krossat bilens skyddsglas. Hon kunde dock snart resa sig igen och klättra uppför vägkanten samtidigt som Gustav, vilken fått en hård stöt på ena knäet, linkade fram för att se efter om hon var levande eller död.

»Jaså, du blev inte sönderbruten ändå, men hur har dä gått för däj, du blöder ju vettja.»

Malin varsnade nu att hennes vänstra hand, som blivit skadad av glaset blödde samt att den även nedfläckat hennes kläder och så började hon att gråta.

»Asch, morska upp däj nu, dä va' väl ingenting att grina över när dä inte gick värre än så, men du kunde gärna ha låtit bli bilen, när du inte kunde skötan.»

»Visst kan jag sköta den, hur kan du sätta det i fråga», svarade Malin förargad och började snyfta ändå värre.

»Ja, dä syntes fälle hur du kunde sköta den när du körde så åt hälsike.»

»Men det var ju en olyckshändelse förstår du väl.»

»Ja dä kan du ju ha rätt i», svarade Gustav, »och nu tjänar dä inte någe till att tvista om den saken. Sluta upp med att lipa nu, hör du, så går vi in i stugan där å snyggär opp oss lite.»

»Men vi måste väl taga reda på bilen.»

»Bilen bryr vi oss fanken i, den är förresten så usel å inte heller kan vi lyfta opp den på vägen igen. Ja' ska' skaffa hit en annan bil från Norrköping, så får Edvard i Hagstuga hämta sitt sabla åkdon bäst han vill.»

De stego nu in i stugan, varvid barnen, som varit den indirekta orsaken till olyckan, förskräckta sprungo undan i skydd bakom moderns kjol.

»Gudag», sade Gustav och hostade förläget, »kunde vi få låna lite' tvättvatten å borstväsen. Dä gick illa för oss här ute i backen.»

»Ja, ja kunde just se det», svarade kvinnan, som från fönstret åsett det hela, »släpp mig barn, ja' skall gå ut efter vatten.»

»Det var ni, edra kanaljer, som rådde för det», sade Malin förbittrad, då kvinnan gått ut och beredde sig att gå handgripligt till väga mot barnen, men Gustav höll henne tillbaka.

»Lugna däj då, dä va' ju en olyckshändelse sa' du nyss å nu låter vi det vara så också.»

»Inte ska' ni skrika barn, ni brukar ju inte vara rädda för främmande folk», sade kvinnan, när hon kom in med vattnet.

De båda resenärerna fingo nu tvätta sig och borsta sina kläder, som i synnerhet Malins blivit illa medfarna. Malins handskada befanns dock dess bättre icke vara så särdeles svårartad, varför det ansågs tillräckligt med ett förband som av kvinnan i huset omlades.

»Finns dä telefon nån'stans här i närheten», frågade Gustav.

»Inte närmare än ve Strömsfors», svarade kvinnan.

»Hur långt ä dä dit då?»

»En fjärdingsväg eller så omkring.»

»Är dä möjligt att få låna en cykel på en stund om dä finns nå'n?»

»Dä går välle för sig tänker ja', men ja' ska' tala ve min man först, han kommer hem nu ser ja'.»

Lånet beviljades och Gustav beredde sig att åka.

»Åt vilket håll ska' ja' fara då?»

»Samma som ni kom ifrån, dä ä ve vägskälet där den här vägen tar utav från den nya.»

Det lyckades verkligen för Gustav att få en bil ut från Norrköping och sedan han vidtalat mannen i gården att ombesörja den andra bilens upptagning och ställande i förvar, fortsatte de färden, som så när hade kunnat sluta på ett olyckligt sätt.

Framkomna till Norrköping uppsöktes folket, som de skulle hämta och i deras sällskap besågo de sedan stadens utkanter, varefter de på aftonen i samma bil återvände med gästerna och kommo utan vidare missöden tillbaka hem igen. Men Malin begrät förlusten av sin vackra sidenblus, över vilken hon varit så stolt, men som nu var alldeles förstörd.

VII.

OM TVÅ SÅTA VÄNNER OCH OM LITET AV VARJE SAMT OM HUR DET KAN GÅ NÄR BOCKEN ÄR TRÄDGÅRDSMÄSTARE

Malin hade, som vi sett av det föregående, redan under första söndagen av sin vistelse här gjort en bekantskap, som syntes tendera till att bli stadigvarande.

Det var visserligen tydligt, att han, den brutale och råbarkade arbetskarlen, vilkens enda yttre företräde var hans väldiga kroppshydda, i början inte riktigt föll henne i smaken men som han var det enda sällskap, som stod henne till buds, hade hon följt den gamla regeln att av två onda ting välja det minst onda.

I dagligt tal kallad Nygårds-Gustav efter sedan han tjänade dräng vid Nygården, var hans namn egentligen Gustav Jakobsson, men den förra benämningen var så vanlig i trakten att de flesta inte ens visste vad han hade för tillnamn eller kanske inte ens tänkte på att han ägde ett sådant. På senare åren hade han ej velat binda sig vid årstjänst utan haft sin utkomst med tillfälligt arbete här och där som det föll sig. Helst ville han emellertid arbeta på ackord och han kunde då på grund av sina ofantliga kroppskrafter och sin stora arbetsförmåga ofta förtjäna mer än dubbelt så mycket som en vanlig arbetare.

Om han sålunda under sitt arbete skötte sig med heder, var han däremot för sin personliga del ingalunda skötsam. Efter att under första tiden medan han tjänade ha varit godtemplare, började han sedan svira och supa mer och mer och nu brukade han rumla om periodvis tills bristen på kontanter tvang honom att arbeta för att såmedelst skaffa pengar till nya spritinköp. Antingen han var full eller nykter var det icke rådligt att komma i delo med honom. Han var den obändige naturmänniskan, som inte krusade för någon och det hade vid helt oskyldiga diskussioner hänt, att han, då han kommit till korta i resonemanget, på handgripligt sätt velat övertyga motståndaren att han ändå hade rätten på sin sida.

Många historier voro i omlopp om honom. Han kunde äta otroligt mycket på en gång, men också svälta flera dagar i sträck. Han kunde gå utan strumpor om vintrarna när det var ganska kallt utan att detta bekom honom något, men blev det riktigt, riktigt kallt så hällde han brännvin i stövelskaften och sedan så kunde han härda ut huru länge som helst.

Det påstods också, att han var okänslig för ormbett, vilket berodde på att han en gång när han skulle bada råkat trampa på en orm och blivit biten utan att därav taga skada. Detta hade han också lyckats inbilla en del folk, vilket i sin mån bidrog till att öka respekten för honom. Det var visserligen många som trodde, att ormen inte var giftig, men det vågade de icke säga så att han hörde det. Fastän sålunda på sätt och vis respekterad, var han, som man kan förstå, ingalunda avhållen. Av den manliga ungdomen var han lika mycket hatad som fruktad för sin oresonlighet, och flickorna avskydde honom av vissa orsaker och drogo sig för hans sällskap.

Malin å sin sida kunde icke heller komma på god fot med ungdomen. Flickorna sympatiserade ej med henne, om ej möjligen Anna, som syntes omfatta henne med vänskap. Pojkarna behandlade henne som luft såvida det inte gällde att göra henne till föremål för sitt löje, vilket de dock noga aktade sig för i Gustavs närvaro, sedan han, som jag sedan fick veta, just för denna orsaks skull så illa misshandlat Västergårdsdrängen.

Av ena som andra orsaken hade Malin snart börjat fatta en viss tillgivenhet för Gustav, vilken ju också var den ende som på något sätt uppmärksammade henne. De blevo ju också på så sätt så gott som hänvisade till varandra och de kommo med sina stridiga lynnen märkvärdigt bra överens. Jag tyckte emellertid ej vidare om denna bekantskap, men kunde inte göra något åt saken och mina föreställningar till Malin att undvika hans sällskap tog hon ganska illa upp.

Jag lade snart märke till att Malin var mycket intresserad av att skriva. Alltid om kvällarna och annars också emellanåt skrev och plitade hon enträget, som hon sade avskrifter av andliga sånger samt en del visor.

Hon trodde sig också äga poetiska anlag och hon försökte sig ibland på att dikta visor, vilka hon dock inte alltid kunde fullborda.

En söndagseftermiddag då hon och Anna voro lediga och sutto nere vid ån slog hon vad med Anna om att hon skulle kunna skriva ett rim och få det infört i Länstidningen och hennes poetiska ådra frambringade då följande skaldestycke:

Vid bäckens brus Och skogens sus Förnöjd och glad jag sitter Uppå en häll Förnöjd och säll Och skild från världens glitter Jag -- -- -- -- --

Här tappade hon tråden, men fann ändå det hela så lyckat att hon fästade upp det med en knappnål i tapeten på väggen över sin säng.

Om hon sålunda icke var så överdrivet klyftig som poet, så var hon dess mera slängd med att berätta historier, det kunde hon göra på ett både fantasirikt och roande sätt och vi skrattade ofta åt hennes löjliga påhitt. Dessa, om en högtsvävande fantasi vittnande prestationer, stödde mig också, som människokännare i min uppfattning om att hon var en av dessa drömmande individer, vilkas fantasiliv är abnormt utvecklat på bekostnad av deras förmåga för praktisk verksamhet.

För övrigt var hennes lynnesläggning ganska egendomlig. När någon tilltalade henne så kunde hon ge ett frånvarande svar, och hon kunde ibland både gråta och skratta nästan samtidigt. Jag undrade då för mig själv om det icke är sådant som kallas hysteri eller om det möjligen berodde på någon särskild orsak.

Jag har förut i annat sammanhang antytt att Malin var kvinnosakskvinna, vilket också tillika med att hon var djurvän och barnafiende var en av hennes mest framträdande egenskaper. Hon kunde med armarna i kors hålla långa och oratoriska utläggningar om kvinnans förtryckta ställning, om det berättigade i hennes kamp för likställighet med mannen samt hennes strävan att genomdriva lika lön för lika arbetstid. Ehuru ingen tog någon vidare notis därom och Anna, som det här gällde att påverka, tycktes vara alldeles oemotståndlig för hennes flödande svada, så kunde jag dock inte undgå att reflektera över det märkvärdiga i att hon ville ha lika lön som männen för en arbetstid, som utnyttjades på detta sätt och frågade henne vid ett tillfälle om det inte vore rättvisare att betala lika lön för lika arbete. Hon svarade att det egentligen var så hon menade. Jag frågade nu om hon trodde, att kvinnor i allmänhet kunde förrätta männens sysslor lika bra som de och hon svarade, att det var hon viss om att de kunde och skulle göra om blott förutsättningarna i övrigt ställdes lika. Då erbjöd jag henne att hon skulle få arbeta tillsammans med drängarna mot lika lön som de, så bleve ju hennes bekymmer stillade och full rättvisa skipad men då skulle hon också utföra lika mycket arbete, som en av dem och inte under arbetstiden bara stå och lata sig och prata strunt. Dessa mina ord verkade som en kalldusch och då hon så därtill blev utskrattad av Anna och drängarna fann hon för gott att i fortsättningen hålla inne med sin visdom i denna sak, som ehuru i och för sig nog så beaktansvärd, hon likväl tydligen inte alls hade någon insikt i, och som hon endast kunde skada genom sitt ovederhäftiga prat. Malins sysselsättning bestod, sedan hon, som förut är nämnt, visat sig oskicklig i göromålen, huvudsakligen i att se efter barnen, vilket ock nästan var det enda hon kunde uträtta. Det var egentligen blott den minsta lillan, som fordrade tillsyn, då de andra barnen voro så stora att de mestadels kunde sköta sig själva och för det mesta voro ute och lekte.

Hon hade nu varit här i något över fjorton dagar och jag hade redan insett, att det inte på längden kunde fortgå på detta viset, då det var för mycket att arbetet inomhus skulle kunna medhinnas av min hustru och Anna och förutom detta någon särskild barnjungfru inte nödvändigt behövdes.

Min nya piga hade också väckt ett visst uppseende i orten, folket begrep ganska väl att hon inte ägde de egenskaper man är van att finna hos en piga, och jag blev vid ett tillfälle tillspord om jag i stället för piga ämnade hålla sällskapsdam.

Emellertid inträffade då följande händelse som gjorde slag i saken. Under det vackra vårväder som rådde under de senare dagarna hade Malin, med den lilla placerad i korgvagnen, ofta vistats ute i det fria, där de båda kunde njuta av solskenet och inandas den friska vårluften. Då inträdde ett par regndagar, som gjorde det omöjligt att vistas ute med barnet, vilket tydligen misshagade dess vårdarinna som endast var intresserad av det som personligen beredde henne själv nöje. Anna var i ett till visthusboden närliggande rum sysselsatt med nedpackning av ägg och smör, som skulle till staden nästkommande dag och Hilda, som varit borta till en granngård i något ärende, var just återkommen därifrån och trädde in i vardagsrummet, där de större barnen vistades, stojande och lekande som barnens vana är.

»Mamma, lillan ligger och sover på köksgolvet.»

»Vad är det du säger, Margit lilla?» sade Hilda och smekte barnet om de rosiga kinderna.

»Jo titta ska' mamma få se.»

Hilda gick ut i köket och fann den lilla liggande på köksgolvet nedanför matbordet till synes livlös, medan dess vårdarinna, som spårades av en något skorrande jumpamelodi, befanns lättjefullt liggande på ryggen med åt höjden pekande knän i den himmelsblå soffan, där hon helt och hållet tycktes uppgå i trakteringen av sitt instrument. Det hade tillgått så, att den lilla som legat och sovit i korgvagnen vaknat och börjat gråta och Malin hade då tagit upp henne ur vagnen och en stund hållit henne i sitt knä. Hon hade emellertid snart ledsnat därpå, lagt upp barnet på bordet med en leksak i handen för att sedan själv kunna ägna sig åt en kärare sysselsättning, ej troende att någon skulle observera hennes pliktförgätenhet. Den lilla, som ej var van att vistas på en sådan plats, kavade och kavade emellertid allt vad hon kunde för att komma därifrån och, på så sätt kommen till bordskanten, föll hon handlöst ned på golvet, där Hilda fann henne liggande till utseendet livlös men som det sedan visade sig dess bättre endast avsvimmad.

»Men vad i Guds namn, Malin, har hon gjort med barnet?» Malin reste sig vid Hildas tillrop upp från soffan och närmade sig fortfarande samt tagande danssteg på golvet, vilket hon dock genast upphörde med när hon fick se hur allvarlig saken var. Hilda baddade den lillas panna med kallt vatten samt skickade ett av barnen att hämta mig.

Då jag kom tillstädes hade barnet dock hunnit kvickna till. Hilda talade om vad som varit å färde och barnen huru det tillgått och nu var räkenskapens timma slagen för Malin.

Jag hade förut haft överseende med henne då jag insåg hennes oförmåga, och jag hade ämnat se tiden an i tanke att hon skulle kunna lära sig hon som annat folk, fastän jag väl förstod att det lika mycket berodde på olust och hennes uppförande inte heller varit det bästa, ehuru såväl jag som min hustru flera gånger hade låtit det bero, vid saker som vi inom oss kände, att vi inte borde ha tålt. Men allting har ju sina gränser och i detta fall kunde det ha gällt vårt barns liv.

Ganska förbittrad tillsade jag Malin att fortast möjligt packa sig i väg då hon ej längre finge vistas under vårt tak. Hon föll då fullständigt till föga, erkände att hon felat och bad därför om förlåtelse samt lovade bot och bättring om hon finge stanna till månadens slut, då hon, som hon sade, ändå hade tänkt att sluta.

Jag tyckte nu synd om henne, då hon såg verkligt ångerfull ut och då jag icke kände till hennes förhållanden och inte ville att hon skulle komma på bar backe, så lät jag henne stanna till månadens slut mot uttryckligt villkor att hon skulle lägga bort sin lojhet och försöka att göra sitt bästa och uppföra sig väl, vilket hon också lovade.

Jag kände emellertid en viss lättnad och tillfredsställelse över att det dock snart skulle bliva ett slut på detta olidliga tillstånd och det första jag gjorde var att höra mig om efter en annan piga i Malins ställe och jag lyckades också snart att få reda på en som var villig att tillträda tjänsten i början av nästföljande månad.

VIII.

OM EN MARDRÖM OCH EN FNURRA PÅ TRÅDEN, ETT BAKOMTAGET SÄTT ATT BAKA SAMT OM VAD EN KONSTBESYNNERLIG PIGA KAN STÄLLA TILL MED

En strålande härlig solskensdag. Vid Taninge var folket efter intagen frukost var och en på sitt håll i full verksamhet med att utföra dagens arbeten.

Malin hade dock ännu icke slitit sig ur Morfei armar och hon tilläts också att ostörd vila ut, då hon föregående dag ej varit riktigt frisk utan klagat över illamående och huvudvärk.

Det var dock ganska klent beställt med vilan, väl beroende på att hennes fantasi tagit alltför livligt intryck av de senare dagarnas händelser och hennes hjärna arbetade under högtryck, där hon låg och vände och vred sig i sin säng under en skiftande och jagande mardröm om hundar och tjurar och suggor och grisar, som voro stora som elefanter och arga som lejon, vilka anfäktade henne och som hon förgäves sökte undfly. Hon drömde om stormande vattenflöden som räckte henne upp till halsen och hotade att dränka henne, om mungigor som i sicksack hoppade och dansade i luften som åskviggar samt om bilars fall utför hiskliga bråddjup.

Plötsligt tyckte hon sig i ett dimhöljt fjärran skönja Gustavs välbekanta och efterlängtade gestalt, som för henne tedde sig som en hoppets stjärna i en ändlös grå rymd, men då hon försökte att taga sin tillflykt till denna sin räddande ängel och redan var honom nära förvandlades han till en stor sprattelgubbe, som svängde och slängde med armar och ben som sprattelgubbar brukar göra när man rycker i en tråd.

Hilda och Anna, som vistades i ett angränsande rum till vilket dörren var stängd, hade en lång stund tyckt sig höra buller inifrån pigkammaren, vilket de dock inte tagit någon vidare notis om, då de visste att Malin ibland brukade snarka. Emellertid tilltog bullret och snart hördes tydliga jämmerrop och stönanden blandade med dunkningar, liksom när man slår handen hårt i väggen.