Part 3

Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov, vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten. Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån, nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga vårvinden.

En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.

Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.

Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av. Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig, sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd om att något ovanligt hänt.

Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin hand med i spelet.

Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen hördes också mungigans toner mera dämpat.

V.

OM PIGPRAT OCH TIDNINGSSKRIVNING SAMT OM NÄR SUGGAN SKULLE TVÄTTAS

»Tycker du inte att det är knogigt att släpa så här dag ut och dag in och längtar du inte att komma ut i världen och se dig om litet. Du vet ju inte mycket om vad som händer och sker utanför knutarna här; du skulle komma till Stockholm, skulle du få se på annat. Där kan man leva glada livet.»

»Inte känner jag nå'n längtan till Stockholm, och skulle jag komma dit så finge jag väl också arbeta. Det är ju mycket att göra här, förstås, men dom fordrar inte mer än man kan stå ut med, och man får ju dansa och roa sig ibland här också.»

»Ja, det är ju tur för dig om du är belåten med din tillvaro.»

»Visst är jag belåten, men nog skulle det vara roligt att ha ledigt om söndagarna alltid.»

»Jojomen du, och få sova ut ordentligt, det skulle allt vara skönt.»

»Sova, du tänker visst alltid på att sova. Nog tycker jag det räcker till med den saken, och inte brukar du stå i värre än jag med arbete. Hur länge var du van att sova om mornarna när du var i Stockholm.»

»Ja så där till vid 10-tiden, ibland litet längre förstås.»

»Men hur bar du dig då åt, som kunde sova så länge. Då tjänade du väl inte heller.»

»Åh nej, det är visst inte sagt att man behöver tjäna i Stockholm som man gör här. Där finns många lätta och trevliga platser, skall du tro, och så kan man ta sig fram där utan att tjäna, om man endast har talanger.»

»Inte tycker jag att du har så stora talanger; jag får ju göra en hel del i stället för dej, och du kan ju inte ens mjölka korna.»

»Ja, det är nog höjden av talanger, du, att kunna mjölka korna», genmälde Malin med överlägsen min. »Men kan du inte tänka dig något angenämare och bättre liv.»

»Hur tror du det skulle gå, om alla endast tänkte på det angenäma och hur menar du då att man skulle kunna leva utan att arbeta?»

»Jo just genom att använda sina talanger. Antag t. ex. att du kunde skriva.»

»Visst kan jag skriva.»

»Du förstår inte vad jag menar, hör jag», svarade Malin med en försmädlig rynkning på näsan. »Antag nu att du skulle skriva till en tidning och tala om vad som händer här på gården.»

»Tror du att det skulle falla mej in att skriva i en tidning», svarade Anna skrattande, »då trodde väl folk att jag hade blivit stollig. Och inte händer det nånting här heller, som vore skäl att skriva om.»

»Det händer mycket här, bara man förstår att få fram det på rätta sättet. Jag skulle kunna skriva flera spalter om vad som händer här på en dag.»

»Då finge du göra som Johan i Bränntorp. Han skriver vådligt mycke i Länstidningen, vidlyftiga krönikor och notiser och rim så långa och vackra, men folk säger, att det mesta han skriver så är dä lögn.»

»Du kan väl förstå att sanningen inte kan räcka till så ordagrant för honom, om han skriver så mycket.»

»Ja, han brukar då skriva mycket, både så'nt som förargar och gläder folk. En gång skrev han också att Johanna i Nerängen hade skjutit en räv.»

»Skrev han, att hon hade skjutit en räv», genmälde Malin och skrattade så hjärtligt hon kunde. »Jag tycker mig just se henne stå och ta' korn på filuren, men hur kunde han komma på en sådan idé?»

»Jo ser du, jag vet precis hur det gick till också.»

»Tala om det då.»

»Jo, som du kanske hört, så är Stina i Bäckhagen lite' fjantig av sig, hon springer ju också bara och pratar om smörja och skvaller, och hon är så enfaldig att hon tror allt som folk säger åt henne, om det är aldrig så orimligt. Så en dag hade Johanna i Nerängen förargat en av drängarna och för att få hämnas och på samma gång skoja med Stina så ropte han åt henne, när hon gick vägen förbi: 'Vänta lite' så skall du få höra nånting riktigt märkvärdigt.' 'Å kors, va kan dä vara för någe', svarte Stina och tvärstannade med ögonen uppspärrade på vid gavel. 'Jo, kan du tänka dej, Stina', sa' drängen, 'att Johanna i Nerängen ha' skjuti' en räv.' 'Å herre min je, dä kunde jag då allri tro henne om', utbrast Stina förbluffad och slog sej på knäna med båda händerna, och så rände hon genast i väg te Johan i Bränntorp och talte om dä för honom, och han, den luvern, gjorde spektakel av henne, men satte in det i tidningen gjorde han i alla fall, och alla så förundrade de sig över den märkvärdiga händelsen och Johanna blev utropad att vara så duktig och styv, fastän hon annars är så bortkommen, att hon säkert skulle bli rädd, om hon finge se en räv på långt håll.»

»Fick folk aldrig veta heller att det var lögn?»

»Jo då, några dagar därefter så kom där en skinnhandlare ifrån stan ut till Nerängen och ville köpa skinnet, men när han fick veta att dä var lögn alltihop, så blev han rasande förstås, och Johan i Bränntorp blev avslöjad att vara en skojare, som i många år kolporterat ut både andras och sina egna lögner, fastän han velat gälla för att vara en så rejäl och vederhäftig karl. Och nu blir han aldrig trodd mer, inte ens om han försöker tala sanning.»

De båda pigorna blevo här avbrutna i sitt samtal av fördrängen, som steg in i rummet.

»En av er ska' komma med ut och hjälpa till med att sätta potatisen», sade han, vändande sig till Anna.

»Det kunde du göra själv, så sluppe du stå här och vara mallig i pipen», inföll Malin, som med förtjusning lagt sig till med en del av ortens ordförråd.

»Håll snattran på dej, slabba», svarade drängen kallt och med en min som kuvade all vidare opposition. »För resten så skall suggan tvättas och dä blir just ett tjänligt göra för dej.»

Malin, som visste att suggan, med vilken hon stod på mycket förtrolig fot, snart skulle avlivas och redan hade fällt bittra tårar över sin väninnas hemska öde, tittade forskande på drängen, som utan att förändra en min går rakt fram till vatthinken och tar sig en klunk vatten.

»Hur skall det gå till då?» frågade hon litet misstroget, ej vetande om det var fråga om allvar eller skämt.

»Jo, du ska' ta' en balja mä vatten och så ska' du ta' såpa och skurpulver och den stora rotborsten, men låt se att du gnider av henne lorten ordentligt, så att fläsket blir lättsålt.»

Malin var nu övertygad om att det inte var något skoj å färde, och som hon var utpräglad djurvän, som alla kvinnosakskvinnor i allmänhet äro, så gladde hon sig riktigt över att få göra suggan en sista vänskapstjänst, och hon började genast vidtaga sina förberedelser, redan i andanom tyckande sig höra suggans belåtna grymtande när hon blev kliad under trynet.

»Vad var det där för påhitt av dej», sade Anna då hon i drängens sällskap var på väg ut till åkern, »inte brukar man löga grisarna medan dom lever; du skoja bestämt bara med henne.»

»Ja, dä är ju klart», svarade drängen med en först nu synlig humoristisk glimt i ögonen, »hon är alltid så märkvärdig och struntviktig, så dä var rakt nödvändigt att stuka henne lite'.»

»Usch, du är då en riktig spefågel; ja ska' gå och tala om för Malin, att du gycklade mä henne.»

»Nej, du låter bli dä, för då ska' jag göra dej ett spratt en annan gång, och för resten så behöver Malin en liten uppmuntran för sitt välförhållande i går.»

»Ja, dä kan du ha rätt i», svarade Anna och skrattade hjärtligt åt drängens torroliga humor, som åsyftade en händelse dagen förut, då båda pigorna varit ut vid sättningen. Malin hade då lagt sig rak lång på ryggen i en fåra med benen dinglande över dess kanter och inte velat stiga upp, emedan hon tyckte sig aldrig förr ha legat så mjukt och skönt. Fördrängen, som själv är mycket ordentlig och arbetsam, tålde emellertid inte lättja och slams under arbetet, hämtade så från ett närbeläget dike en pyts vatten för att därmed uppfriska hennes lekamen, men blotta åsynen därav åstadkom en så kraftig verkan, att Malin ögonblickligen sprang upp som en oljad blixt, gripen av en oförklarlig iver att få arbetet i gång igen.

Men nu vilja vi återgå till dagens händelser. Hilda, som under tiden börjat göra i ordning eftermiddagskaffet och ej kunde förstå var Malin höll hus, hade en stund tyckt sig höra ett stigande oväsen utifrån, vilket hon dock ej ägnat någon vidare uppmärksamhet. Då kommer ett av barnen inspringande med andan i halsen och ropade:

»Mamma, kan du tänka dej, att Malin håller på och tvättar suggan, men suggan tycker visst inte om att bli ren för ho skriker så förskräckligt.»

Hilda gick ut på gården för att se efter vad det kunde vara för spektakel å färde, och blev så vittne till ett både löjligt och ömkligt uppträde.

Malin hade, sedan hon burit ner till svinstian en stor balja med kallt vatten samt såpa, skurpulver och en med försvarligt skaft försedd rotborste, motat ut suggan i den trånga inhägnaden utanför väggen, där grisarna bruka få vistas vid stiornas rengöring. Hon hade så med tillhjälp av händerna från topp till tå ingnidit suggan med såpa och där ovanpå strött skurpulver, allt under ett sakta grymtande från suggan, som på detta sätt gav sin belåtenhet tillkänna över de kliingar, som allt emellanåt kommo henne till del. Emellertid hade suggan råkat få en del skurpulver i ögonen och svedan härav hade gjort henne rasande och vettskrämd, och nu rusade hon planlöst, ur stånd att kunna se, omkring under ett hiskligt oväsen. Malin, som ej begrep orsaken till suggans förändrade sinnesstämning, hade med skurborsten i högsta hugg rusat efter suggan, som då och då körde huvudet mot inhägnaden under sina fåfänga försök att slippa undan sin plågoande, och så ofta hon kommit åt med skurborsten kraftigt överfarit suggans rygg och av det myckna gnidandet hade suggans naturliga smutsgrå hudfärg så småningom övergått i svagt rött. När så samma behandlingssätt skulle tillämpas på den mera ömtåliga underdelen och sidorna, hade suggans förut ganska starka nödrop övergått i allt kraftigare och längre utdragna illvrål.

»Men vad i fridens namn tar Malin sig till med, jag tror rakt hon tänker ta livet av suggan, eller har hon då rent av blivit stollig.»

»Inte kan jag begripa vad som kommit åt suggan. Hon var så snäll och stillsam i början, men nu lever hon om som om hon vore rent besatt.»

»Ja nog kan man se vad som kommit åt suggan, men vad jag inte förstår är, vad som kommit åt Malin. Vad är det här för ynklig tillställning om jag får fråga.»

»Jag håller på och tvättar suggan förstås, men inte kan jag hjälpa att hon håller ett så'nt förbaskat oväsen.»

»Hur har Malin kommit på den befängda idén att tvätta suggan?»

»Jo, fördrängen sade, att suggan skulle tvättas, och han visste det väl så bra som någon.»

»Det visste han nog inte. Malin har blivit narrad, suggan skall naturligtvis inte lögas förrän efter slakten, och sluta nu genast upp med det här eländet.»

Malin insåg nu äntligen, att fördrängen drivit skoj med henne, och hennes häftiga lynne började sjuda inom henne, på samma gång som hon skämdes över sin dumhet. Hon försökte emellertid att hålla god min i elakt spel, öppnade dörren till svinstian och beredde sig att fösa in suggan löddrig och till hälften insmord i såpa och skurpulver.

»Nej, Malin, det går inte an, hon måste försöka att få henne ren från smörjan först», sade Hilda och gick in igen för att duka fram kaffet. Malin, som ej längre kunde behärska sig, fattade nu utan vidare tag i den ännu nästan fulla baljan och kastade så på en gång såväl baljan som det kalla innehållet rakt över ryggslutet på det stackars svinkreaturet. Men det hade hon nog inte gjort om hon kunnat ana följderna. Med ett hiskligt galltjut rusade suggan, tagande vilda språng, rakt fram mot Malin, som ej hann vika undan, och körde sitt framåtsträckta tryne genom underkanten på Malins kjol rakt mellan hennes fortkomstledamöter. Suggan, som av den vilda farten ej genast kunde stanna, trasslade så in sig med huvudet och frambenen, stupade omkull och rullade runt med den påföljd, att Malin ej längre kunde hålla balansen utan damp omkull rakt i famnen på den nu på rygg liggande och med benen i luften fäktande suggan, där hon blev liggande en god stund innan hon äntligen lyckades taga sig loss från det ännu med oförminskad kraft vrålande djuret.

Jag hade emellertid tillika med det övriga gårdsfolket på utsatt tid gått hem för att dricka kaffe, och då vi kommit i närheten av gården fått höra ett hiskligt oväsen, som ju närmare vi kommo allt mera tilltog i styrka. Då vi kommit fram fingo vi se en högst egendomlig syn nere vid svinhuset.

I den lilla avstängningen utanför väggen rusade suggan omkring planlöst kors och tvärs, till synes alldeles vettskrämd, och hennes förut tämligen rena hud var nu övertäckt av ett mörkt tjockt lager av såpa, gyttja och grus, genom vilket dock den rödgnidna svålen på ett par ställen tydligt kunde skönjas.

Strax utanför stod Malin, nästan lika nersmord som suggan, och försökte sätta till rätta sina kläder, som blivit illa tilltygade under det ofrivilliga famntaget.

»Vad i hela livet har kommit åt Malin, och hur har hon burit sig åt med suggan», frågade jag förvånad och nästan förargad, under det att den bredvid mig stående fördrängen tydligen såg saken från en ljusare synpunkt.

Malin svarade icke på min fråga utan rusade utan att lyfta blicken ifrån marken i väg upp åt gården, då och då snavande i den nedslitna kjolkanten, och var sedan under resten av dagen sysselsatt med att på sig själv utföra ett liknande rengöringsarbete, som hon förut tillämpat på suggan. Jag fick emellertid dels genom Hilda och dels genom Anna efter hand reda på orsaken till det hela, som ju endast kunde tagas från den löjliga sidan. Men det tog en god stund innan jag med tillhjälp av kylslaget vatten och en handspruta lyckades återställa suggan i hennes förra skick.

Malin hade emellertid genom denna händelse fått en viss respekt för fördrängen, som hon förut alltid sökt vara viktig emot, och hon insåg nu, att han inte var så god att ge sig i lek med, fastän han inte kunde mäta sig med henne i fråga om stora ord och later.

När dagen kom att suggan skulle slaktas stängde Malin, när hon hörde suggans skrik, in sig i pigkammaren och stod där med bomullssuddar instoppade i öronen tills slakten var överstånden. Först om en god stund vågade hon sig sedan ut för att titta på liket, men kunde icke i den nylögade och finskrapade svinkroppen känna igen sin forna väninna, och när hon så vid sitt försiktiga petande på svålen såg de närvarandes löje, trodde hon fullt och fast att något rackartyg var å färde och att den riktiga suggan fortfarande levde.

Denna sin tro behöll hon tills efter frukosten, då hon med några brödkanter i handen som vanligt vandrade ner till stian, men fann denna tom.

VI.

BILFÄRDEN

»Tjänare på dej, lilla sötnosen. Nu får du skaka tass mä mej i stället för mä hundkräket. Men hur är det fatt -- du ser ju riktigt onn ut.»

»Hur kan du ha så dåliga tankar om mig, du kom så hastigt så du skrämde mig nästan.»

»Åh, inte är väl du så lättskrämd. Annars mår du bra, ser jag. Du har fått lite färg se'n jag såg dej sist.»

»Jag har blivit solbränd; det är tyvärr så att man förstör hyn härute bland bönderna.»

»Va pratar du för dumheter, dä ä väl inget som skadar; värre saker finns dä väl som bränner.»

Nygårds-Gustav tog ett hastigt tag åt sin mjuka filthatt, som varit på vippen att blåsa av, tryckte den djupare ned i pannan och fortsatte så samtalet med Malin, som han sammanträffat med utanför gårdsstaketet.

»Nå, hur trivs du härute annars?»

»Jag vet inte; det är väl inget att klaga över, men nog är det trist förstås.»

»Tacka för det, dä är ju klart att här blir enformigt för en som varit ute i världen, men slå nu bort bekymren: jag skall bjuda dej på en lustresa om söndag.»

»Å, vad säger du, en lustresa, och jag som trott mig vara i Sibirien. Du är ändå en hygglig gosse, som man inte finner maken till under varje buske.»

»Ja, ser du, jag talte ve Edvard i Hagstuga i dag. Han har släktingar i Norrköping, som ska' ut och hälsa på hos honom och han har lovat att hämta dom med bilen om söndag, men nu ville han gärna vara med på stämma om söndag, å då så ville han ovillkorligen att jag skulle hämta dom, för jag är den enda till i trakten, som kan köra en bil, å då tycker jag att du kan följa mä.»

»Ja, det säger jag då inte ifrån om, men inte kunde jag tro dig om att kunna köra en bil.»

»Jo jo men, jag kan många konster jag, å den saken lärde jag mej när jag var på gästgivargårn. Tala nu väl ve bonn, så att du får ledigt om söndag, så hämtar jag dej här ve 9-tiden.»

Malin var under de följande dagarna vid bästa lynne och gladde sig synbarligen över den tillämnade utflykten, vilken jag gärna unnade henne och hoppades att den i någon mån skulle bidraga till att skingra hennes svårmodiga uppfattning om lantlivets enformighet, som hon annars aldrig själv försökte skingra genom att med intresse ägna sig åt sitt arbete, vilket dock på längden skänker mera tillfredsställelse än aldrig så rafflande nöjen.

På söndagsmorgonen kom alltså Nygårds-Gustav körande med bilen för att hämta Malin.

Bilen, som av ägaren inköpts för en spottstyver under ett besök i Stockholm, var ett gammalt utrangerat skrälle med en tältlik överbyggnad av någon sorts gråbrunt tyg, som liknade säckväv och som var ganska illa medfaret. Underredet såg om möjligt än mera bedrövligt ut och vad motorn angår, så hade den en avgjord lust för att strejka och kunde knappast utan att krångla taga ens de svagaste stigningar, väl beroende på att kraften var ganska ringa. Att under sådana förhållanden farten ej blev så värst hög faller av sig självt, men den kunde i lyckligaste fall drivas upp till ett par mil i timmen, om ej uppehållen blevo för täta.

»Mårs!» hälsade Gustav och steg in i rummet, klädd i sportkostym samt försedd med glasögon som tecken på sin värdighet som chaufför.

»Go mårron», svarade jag, seende upp från min läsning av Vecko-Journalen. »Jaså, du tänker fara bort och förlova dig så här på blanka förmiddagen.»

»Man kan väl ha andra ärenden också.»

»Två flugor i en smäll, menar du således.»

Malin kom nu in från kammaren, där hon ekiperat sig i en härlig toalett, till vilken hörde den av Anna så beundrade sidenblusen.

»Kors, tänker du gå på teatern också?» utbrast Anna. »Då är det väl inte fritt att jag blir smått avundsjuk på dig ändå.»

»Ja, man kan ju aldrig så noga veta», svarade Malin, tydligen stolt över att kunna imponera på kamraten, som dock inte hade någon allvarligare mening med sina ord utan blott helt skämtsamt velat hänsyfta på ett samtal, som hon en gång förut haft med Malin angående dennas kavaljer.

»Det är så gott att vi ge oss i väg då», avgjorde Gustav, som för dagen synbarligen inte var upplagd för skämt, ehuru han hade den turen att få ett så fint ressällskap.

»Usch, inte menar du väl att vi skall åka i den där», utbrast Malin, då hon utkommen på gården fick syn på bilen, »den ser ju ut precis som en lappkåta av usligaste sorten.»

»Va' nu då, inte ska' du fästa dej vid utanskriften», svarade Gustav, som inte alls kommit att tänka på att Malin kunde ha anspråk i detta avseende. Han öppnade så dörren och hjälpte Malin upp i bilen, som inuti verkligen var något bekvämare än vad man av det yttre kunde sluta sig till.

»Ajöss då, lycka till och få dä skojigt!» ropade Anna, som följt med ut på gården och gick så in igen för att med friskt mod taga itu med sysslorna.

Med ett väldigt stånkande satte så Gustav bilen i gång, med möda klarande backsluttningen, som leder upp mot landsvägen, för att sedan vid den därpå följande lutningen vinna den fart som erfordrades för att taga sig upp för nästa backe.