Part 2

»Men dom kunde väl tvätta sig åtminstone.»

»Gör dom inte dä då, tror du?»

»Nej, det syntes nog på deras händer», sa' Malin, som inte begrep den naturliga skillnaden emellan en valkig arbetsnäve och en hand, som aldrig varit berörd av arbete.

»Vänta du tess du fått vara här en tid, så blir inte heller dina händer så värst fina», svarade Anna, som under samtalets gång dukat av kaffebordet.

Det var nu tiden inne för kvällmjölkningen, som Hilda själv tillika med Anna skulle utföra, medan Malin tills vidare skulle åtnjuta ledighet för att sköta om sin mycket intensiva snuva.

II.

OM EN NYKTERHETSFEST SAMT OM LITE PIGKURTIS

Det var söndag. Från en nästan molnfri himmel strålade solen ren och klar, givande kraft åt det i den tidiga våren uppspirande gräset. I björkhagen bortom en av grannbyarna var det ett myllrande liv och där rörde sig om varandra en stor mängd folk av alla åldrar och kön, bönder, drängar, pigor, gubbar, gummor och barn.

Det var nämligen så att ortens nykterhetsförening hade anordnat friluftsfest, och sådana tillställningar bruka alltid bli talrikt besökta, då de utgöra ett av de få med långa mellanrum återkommande nöjestillställningar, som står lantbefolkningen till buds.

Nykterhetsföreningen, som bestod av en avdelning av I. O. G. T., var på orten ganska populär och nästan all traktens ungdom samt en stor del av det äldre folket voro inskrivna i densamma och var på grund därav bruket av spirituosadrycker ganska sällsynt i nejden. Härtill bidrog kanske också i någon mån att en del av den manliga ungdomen, som annars i själ och hjärta var tämligen likgiltig för nykterhetsrörelsen ändå gått med för att kunna få deltaga i av föreningen ibland anordnade privata deklamationsaftnar och fördenskull måste tygla ett möjligen befintligt spritbegär.

Högst uppe på den lilla backen var en talarestol upprest och talaren hade nyss avslutat sitt med stor uppmärksamhet åhörda föredrag, vari han på ett medryckande sätt skildrat dryckenskapens fördärvbringande inflytande och särskilt framhållit att bruket därav var oförenligt med en verkligt sund och naturlig levnadsglädje.

Även från Taninge hade folket nästan mangrant infunnit sig på festen, och Malin, skrudad i en luxuös vårtoalett, som synbarligen framkallade beundran blandad med en viss känsla av avund hos den kvinnliga delen av de festbesökande, blandade sig med synbart välbehag i det brokiga vimlet. Ungdomar av båda könen rörde sig otvunget och ledigt om varandra, pojkarna ibland kastande skämtsamma utrop till flickorna, som dock oftast ej blevo svaret skyldiga. Ett litet stycke ifrån talarestolen var med stöd av ett par större träd anordnat ett provisoriskt stånd, där läskedrycker tillhandahöllos och efter föredragets slut rådde däromkring en livlig trängsel. De manliga ungdomarna undfägnade frikostigt sina kärestor med de begärliga dryckerna.

En storväxt, grovkornig friarbetare, som blivit utstruken ur föreningen för löftesbrott, hade inlett en högstämd kurtis med Malin, utan att låta avskräcka sig av det snävt avvisande emottagande hans första försök rönte.

»Äsch, inte ska' ho' vara så kymig fast ho' ä' lite bättre uppstissäd än jag, å för resten så ä' mi' snörskjortä likä grann som hennes insättning. Kom nu så bjuder jag på e' halvä limonad.»

»Jag dricker inte lemonad.»

»Va! gillar ho' inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä smakär bättre.»

Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.

Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.

»Ä' ho' nykommen här, ja' tycker inte ja' har sitt henne på trakten förr.»

»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»

»Va' ä' ho' ifrån då?»

»Jag är hemifrån förstås.»

»Dä va tusan så bra, dä ä' ja' också å då så får vi sällskap hem i kväll.»

Jag uppfångade ej fortsättningen av dialogen.

Festen fortgick emellertid under den gemytligaste stämning tills fram mot aftonen, då folket, uppdelande sig i större eller mindre grupper, började troppa av och ungdomen tågade nästan mangrant i väg till Västergår'n, där årets första logdans skulle gå av stapeln.

* * * * *

En ny dag hade inbrutit och redan vid halv 6-tiden på morgonen var gårdsfolket i Taninge efter vanligheten i full beredskap att med utvilade krafter taga itu med dagens arbeten.

En av de första och tillika mest krävande utesysslor vid en gård är mjölkningen och Malin skulle nu under ledning av Anna, den andra pigan, göra sina första lärospån i den konsten.

Mjölkningen brukade i vanliga fall taga en tid av omkring två timmar, men den dagen gick det om ovanligt länge, och Hilda knogade allt vad tygen höllo för att ensam hinna uträtta sysslorna samt ombesörja frukostlagningen, tagande den nya pigans bristande vana som förklaringsgrund till det långa dröjsmålet.

Slutligen uppenbarade sig pigorna med mjölkspannen och Anna, som kom ett stycke förut, tilltalades så av Hilda:

»Det var fasligt vad det tagit lång tid med mjölkningen i dag.»

»Ja, dä ha det gjort, men jag har inte hunnit få färdigt förr, när jag har fått göra det ensammen.»

»Har du gjort det ensammen? Malin skulle ju hjälpa dig och du skulle ju lära henne.»

»Malin hon har hela tiden legat och suvit i kalvkätten.»

»Har hon legat och sovit! Att du inte körde upp henne då.»

»Å, jag försökte nog, men hon sa att hon inte hade kunnat sova i natt för hon hade haft en så ryslig huvudvärk, och då tyckte jag synd om henne och lät henne ligga.»

Frampå förmiddagen kom Västergårdsbonn över till mig och begärde att få låna min stora brandstege, vilket beviljades.

»Nå, vad tror du, Karlsson, kan vi börja ta itu med vårsådden snart?»

»Ja du, Berg, som har trädan ner på åsluttningen, du kan nog börja när som helst, men hos mej blir det då inte upptorkat den här veckan och för resten så har drängen min gjort sej så illa så han inte kan hjälpa till med arbetet.»

»Hur har han då burit sig åt?»

»Jo, han kom ihop sej på logen i går kväll me' Nygårds-Gustav, å de måtte ha varit en skarp sammandrabbning för han har visst fått någon knäck på revbenen.»

»Vad kom de ihop sig om då?»

»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var om din nya piga.»

»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»

»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det kläderna som gör kroppen.»

Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga ådragit sig.

III.

OM DISKNING OCH TVÅ SORTERS PIGOR SAMT OM ETT NYUPPTÄCKT UNDERLIGT DJUR

Middagen var överstökad, drängarna hade gått upp på kammaren för att vila en stund och Hilda var i vardagsrummet upptagen med att vyssja det minsta av barnen till sömns.

I köket voro pigorna sysselsatta med diskning av tallrikar, skedar, knivar, grytor och kastruller m. m. Anna diskade och sköljde dem i en balja med vatten varefter Malin fick taga itu med torkningen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att varken min hustru eller jag brukar benämna vårt tjänstefolk »drängar» eller »pigor». Vi säga i stället »pojkarne» och »flickorna» eller »jungfrurna», då vi tala om dem och torde också detta uttryckssätt vara mera allmänt i orten när det är fråga om flertal än det gammaldags »drängarne» och »pigorna». Jag använder dock här i min skildring dessa senare mera ur bruk komna uttryck därför att de voro så omhuldade i den bok, som föranlett utgivandet av denna och emedan de dessutom i vida kretsar torde ha ingått i det allmänna föreställningssättet. Men de äga icke någon motsvarighet i verkligheten vid Taninge.

»Inte ska du torka me' den där handduken», sade Anna efter en sidoblick på kamraten som hon hittills icke vidare givit akt på.

»Varför inte det då», svarade Malin, långsamt och mekaniskt gnidande med handduken fram och åter på ett knivblad.

»Du ser väl att den inte är nå'n kökshandduk, den där är ju att torka sig på när man tvättat sig.»

»Så dum du är, det behöver väl inte vara någon skillnad på sådant.»

»Behöver de' inte vara nå'n skillnad? Är du då inte van att göra skillnad på kökshanddukar och andra handdukar?»

»Jo visst, men inte är det väl så kinkigt med den saken bland bönder och deras likar.»

»Jaså, skulle dom inte vara lika goda som du, det är dom nog mer än väl», svarade Anna retad av kamratens hånfulla tal, »och nu är du så god och är ordentlig, annars ska' ja' tala om för Hilda hur du bär dig åt.»

Diskningen fortsattes ehuru den visserligen ej påskyndades av Malin, som inte syntes vara vidare intresserad av det som hon hade för händer. Hon hade från första stund visat sig vara mycket okunnig i sysslor, ehuru hon uppgivit sig vara rätt så van. Då hon därtill saknade håg och fallenhet att lära och sätta sig in i göromålen, kan ingen undra på att Hilda och jag snart började känna oss besvikna över vår nya tjänsteande, som varken kunde eller ville fullgöra sina åligganden på ett något så när tillfredsställande sätt.

Det var en himmelsvid skillnad emellan dessa båda pigor, och denna skillnad kom deras personliga säregenskaper desto mera att framträda för den utomstående iakttagaren. Den ena typen för en landsflicka av arbetsklassen, rundkindad, arbetsam, glad och villig, den andra en bleksiktig storstadsflicka med nervöst sätt, mera begiven på nöjen än arbete och för vilkens lämplighet att fylla en kvinnas uppgifter man måste sätta ett stort frågetecken. Jag förundrade mig också över att hon sökt sig plats vid en lantgård, där arbetet föreföll henne vara i så hög grad motbjudande.

Malin hade en stund upphört med torkningen och med armbågarna stödda mot fönsterbrädet låtit blickarna drömmande irra ut över det solbelysta landskapet. Så vänder hon sig plötsligt till kamraten och säger:

»Tycker du inte om att dansa, du Anna?»

»Tycker jag om att dansa! Jag tänker inte alls på dans nu, men varför frågar du så?»

»Jo, jag såg dig inte på logen i går kväll, men du skall tro att där var gladigt.»

»Visst var jag på logen, jag var där ända till 10-tiden, men inte kan jag förstå var du höll hus.»

»Du kan väl förstå, att jag, som är nykommen, gärna vill se mig om lite, hur trakten är belägen. Jag var ute på en promenad och kom inte till logen förrän sedan du hade gått.»

* * * * *

Vid kvällmjölkningen, som inföll vid 6-tiden på aftonen, skulle så Malin, nu under Hildas eget överinseende, bibringas kunskap i mjölkningskonstens mysterier.

»Så skall hon ta det», förklarade Hilda med säker vana utförande handgreppet om spenen, mjukt och ledigt låtande en kraftig mjölkstråle strila ner i det ännu tomma spannet.

Malin försökte sig på att utföra konststycket, men det kom inte någon mjölk.

»Kanske att kon inte vill släppa ner mjölken», undrade Hilda och tog så själv åter ett tag med samma goda resultat som förra gången.

»Jo då, nog släpper hon ner mjölken, var bara inte rädd för att ta i litet kraftigare, så går det nog.»

Malin försökte nu åter, denna gång med mera kraft, och nu började verkligen mjölken framsippra.

»Nu gör vi så, att Malin tar i tu med de här korna, de äro mest lättmjölkade, så tar jag långsidan; och var noggrann med att hon mjölkar ur till sista droppen», sade Hilda, och så var mjölkningen snart i full gång.

Den sida, som Hilda påbörjat, bestod av en rad med ett 15-tal kor, av vilka dock somliga stodo i sin, medan på andra sidan endast var 5 eller 6 stycken. Resten av raden var utfylld av ungtjurar, en del kvigor och tjurar m. m.

Hilda hade utan att vidare aktgiva på Malin redan framkommit med mjölkningen till mitten av raden, då hon hörde Malin, efter att först ha mumlat några obestämda meningar, med hög röst utropa:

»Hur kan det vara fatt med den här kon, hon har ju inga spenar.»

Hilda såg upp, var på en gång inne i situationen och kunde icke låta bli att le.

Malin hade under sin mjölkning hunnit förbi de på hennes sida stående korna och flyttat in mjölkpallen och satt sig ner i båset hos en större tjurkalv samt letade nu enträget för att söka reda på juvret hos besten, som hon trodde vara en ko. Tjuren som annars visst icke var så särdeles fromsint av sig, stod märkvärdigt nog alldeles stilla och kom sig, troligen av pur förvåning, icke ens för med att sparka, utan nöjde sig med att med stora ögon blänga på sin nya vårdarinna.

»Men Malin då, ser hon inte att det är en tjur, som hon satt sig hos.»

»Vad är det för slags djur, jag tycker att den liknar en ko annars», svarade Malin, fortfarande ivrigt sökande och letande åt alla både möjliga och omöjliga håll.

»Jaså, hon känner inte till den sortens djur», genmälde Hilda, med möda återhållande sin munterhet, »men så mycket är då säkert, att skall hon få rätt på någon mjölk där, då får hon allt leta länge.»

»Men hur skall jag förstå det här», fortsatte Hilda med en lätt otålighet i rösten. »Malin skrev ju till oss innan hon kom hit, att hon varit vid en lantgård förut.»

»Ja, det var jag, men det var bara en mindre gård och där hade de inte sådana här djur?»

»Men de hade väl kor åtminstone. Malin skrev ju också, att hon var van vid att mjölka.»

»Ja, det kunde jag då, men det är så länge sedan nu, så det har jag glömt bort.»

Med skamsen uppsyn och en uppstigande förfärlig aning om det nyupptäckta djurets art reste sig Malin upp och avlägsnade sig från ladugården ännu mera förvirrad vid åsynen av den glada minen hos ladugårdskarlen, som från dörren åsett det hela och redan hunnit meddela en av drängarna den löjliga händelsen. Hilda fortsatte emellertid ensam med mjölkningen och då hon i spannet, som Malin kvarlämnat, icke på långt när fann det väntade innehållet, tog hon om dennas arbete på nytt med resultat att mjölkmängden blev uppbringad till ungefär dubbelt.

Följande dag kom kontrollassistenten på besök, och då han vid middagsmjölkningen iakttog Malins sätt att mjölka, förbjöd han kort och gott att hon vidare skulle få fortsätta därmed och körde direkt ut henne från ladugården, motiverande sig sedan med att korna vid vårdslös och ofullständig mjölkning lätt kunde taga skada.

IV.

OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA

Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere, med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att arbetet måste påskyndas.

Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor. Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola hopa sig och en del av dem bli bortglömda.

Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex. industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet sådana skall vara ganska lätt räknat.

Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.

Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon, försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles glömma bort det hon hade för händer.

En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad, Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet, svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.

Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan hon fick väven i sitt rätta skick igen.

Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och göromål.

Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor, som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven, genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng vissa strofer, framtralla den urgamla:

»Tjänare Amanda, kom till min barm, Här skall du finna en kärlek så varm, Jag kiligare fjälla än dig ej får Och i en cirkel det hela går.»

eller:

»Det var julafton nittiofyra»

o. s. v.

omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet, och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.

Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan försummade dem så ofta hon kom åt.

Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.

Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå dem att ställa sig till efterrättelse.

Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen, som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.

Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa, struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt märkliga omständighet.