Part 1

ETT PENNSKAFT SOM PIGA

ETT PENNSKAFT SOM PIGA

AV BONN I TANINGE

STOCKHOLM ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

TIONDE UPPL. TRETTONDE TUSENDET

EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1915

INNEHÅLL

FÖRETAL 7 INLEDNING. VARFÖR DETTA GENMÄLE SETT DAGEN 9 FÖRSTA KAPITLET DEN NYA PIGAN 27 ANDRA KAPITLET OM EN NYKTERHETSFEST SAMT OM LITE PIGKURTIS 39 TREDJE KAPITLET OM DISKNING OCH TVÅ SORTERS PIGOR SAMT OM ETT NYUPPTÄCKT 48 UNDERLIGT DJUR FJÄRDE KAPITLET OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA 59 FEMTE KAPITLET OM PIGPRAT OCH TIDNINGSSKRIVNING SAMT OM NÄR SUGGAN SKULLE 76 TVÄTTAS SJÄTTE KAPITLET BILFÄRDEN 95 SJUNDE KAPITLET OM TVÅ SÅTA VÄNNER OCH OM LITET AV VARJE SAMT OM HUR DET KAN GÅ 115 NÄR BOCKEN ÄR TRÄDGÅRDSMÄSTARE ÅTTONDE KAPITLET OM EN MARDRÖM OCH EN FNURRA PÅ TRÅDEN, ETT BAKOMTAGET SÄTT ATT 131 BAKA SAMT OM VAD EN KONSTBESYNNERLIG PIGA KAN STÄLLA TILL MED NIONDE KAPITLET SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST 166

FÖRETAL

Ingenting nytt under solen, heter ordspråket, men trots detta torde det väl vara något i litteraturens annaler fullkomligt okänt att en husbonde ger ut en bok för att bemöta sin pigas stridsskrift emot samma husbonde. Så har emellertid här skett. »Bonn i Taninge» är bekant över hela landet genom boken »En piga bland pigor» av journalisten Ester Blenda Nordström. Han och hans hem blevo ju inte framställda i den vackraste dager av den nämnda författarinnan, som i en tjänares skepelse uppehöll sig en månad på hans gård för att göra studier. Att Taningebonden -- namnet är naturligtvis fingerat -- kände sig kränkt av hennes målningar från Taninge och för övrigt ej ansåg henne kompetent till att rätt kunna bedöma förhållandena där bör ju icke förvåna. Han vill nu framställa hur denna föregivna piga verkligen var och så har även han givit sig in på författarskapet.

Uppgiften torde ju också ha varit ganska tacksam om än lätt frestande till chargerande överdrifter. Resultatet är den bok som följer.

Och härmed lämna vi ordet åt husbondens märkliga svaromål, som säkert kommer att låta tala om sig lika mycket som den bok, vilken varit dess upphov.

Förläggarna.

INLEDNING

VARFÖR DETTA GENMÄLE SETT DAGEN

Som en stor del av den läsande allmänheten torde ha sig bekant voro under sommaren förra året i Svenska Dagbladet införda en serie artiklar med rubrik: »En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland», vilka artiklar sedan med obetydliga förändringar utkommit även i bokform under titel: »En piga bland pigor».

Författarinnan till dessa artiklar, en kvinnlig journalist under signaturen »Bansai», uppgav sig i dessa artiklar skildra sina upplevelser vid gården Taninge och yttrar sig om seder och förhållanden m. m. Då emellertid dessa skildringar är så gott som fullständigt lögnaktiga, och hon även tillvitat mig personligen en del mindre hedrande egenskaper, anser jag mig härmed böra taga till orda. Jag har så mycket större orsak att göra det som »Bansai» flera månader efter sedan de egentliga artiklarna voro införda, var ogenerad nog att i samma tidning återupptaga smädetrafiken mot mig och till och med erbjöd sig att till alla intresserade lämna privata upplysningar om min ålder och samhällsställning, mina politiska åsikter, mina ekonomiska förhållanden, mina vanor samt -- mitt själsliv.

Jag har här ovan sagt att hennes skildringar så gott som fullständigt äro lögnaktiga, men vill nu närmast bemöta något av det som rör mig personligen. Jag var enligt hennes vittnesbörd lat, låg nästan jämt och sov samt drack dessemellan ofta kaffekask. Nu var händelsen den, att jag händelsevis låg inne en tid under hennes vistelse här, men detta berodde på att jag skadat mig genom en olyckshändelse, vilket kan bevisas därigenom, att jag under tiden erhöll försäkringsunderstöd från försäkringsaktiebolaget Hansa. Om jag emellanåt låter fördrängen leda arbetet vid gården är väl i och för sig icke något så märkvärdigt, isynnerhet som här också finnes en ångsåg, som kräver tillsyn, och jag dessutom sysslat med en del affärer. Men om nu så är, att min förra piga med sina abnormt utvecklade författaretalanger, i övrigt är så andesvag, att hon inte ens kunde få klart för sig vad jag gjorde för nytta, så borde detta ha fått vara hennes ensak, ty jag finner det verkligen motbjudande att behöva förklara mina privata angelägenheter gent emot en så ovederhäftig kritiker, som denna piga visat sig vara.

Var och en torde väl vid någon eftertanke inse huru nedrigt det är att under förklädnad och falska uppgifter smyga sig in i ett hem för att sedan, ockrande på allmänhetens sensationslystnad, skandalisera dessa invånare. För att belysa hennes sätt att skaffa sig platsen, angående vilket hon skriver att hon på en annons fick över femtio svar, att betyg aldrig fordras när det gäller tjänst hos bönder samt att ingen ens frågar efter frejden, så förhöll det sig med den saken så, att jag lät dupera mig av hennes i allo sympatiska och förtroendeväckande skrivsätt. Som svar på min annons angående jungfru kunnig i mjölkning, uppgav hon sig som mycket stor och kraftig samt van från sitt föräldrahem vid såväl mjölkning som andra lantbrukssysslor, men på grund av aldrig innehavd tjänsteplats utan betyg. I verkligheten var hon fullkomligt okunnig samt saknade vilja och fallenhet att lära. Vad hennes krafter beträffar, så kommo de här föga till synes; om de funnos till, så måste de ha varit förborgade på något hemligt ställe. Jag vill nu upplysa så väl henne själv som alla de pressmän, vilka bråkat sina hjärnor med att söka utforska huru det egentligen tillgick vid den berömda pigtjänsten, samt den stora allmänheten, inberäknat en del gott folk, som se upp till henne och för vilka hon oförtjänt ter sig med en strålande nimbus, att hon under sin vistelse här gjorde en rätt så slät figur som piga.

Huru utförde alltså denna piga de åligganden, som hon enligt annonsen åtagit sig? Jo, genom att på grund av sin grova okunnighet och vårdslöshet (jag tänker nu närmast på mjölkningen) kasta den huvudsakligaste delen av arbetsbördan på matmodern; och må allmänheten sedan själv tänka sig in i matmoderns känslor, när hon i pressen finner sitt hem, över vilket hon måst lämna tillsynen i sådana händer, skandaliserat och nidskrivet som ett näste för fylleriorgier, smuts och snusk och tokerier av alla slag. Och huru skötte väl samma piga vården om mina barn medan matmodern utförde pigsysslorna i hennes ställe? Jo, på ett så pliktförgätet och ansvarslöst sätt, att det vid ett tillfälle var nära däran att kosta ett av barnen livet. Och ändå har hon panna att offentligen framslunga en sådan beskyllning som att matmodern genom dålig uppfostran fullständigt fördärvade sina annars snälla, lättledda och intelligenta barn.

Antag som en jämförelse att jag, ehuru okunnig, genom förebärande av fackkunskap lyckades erhålla plats i ett yrke eller företag t. ex. en plats på Svenska Dagbladets redaktion. Tycker någon nu att det varit ett hederligt handlingssätt av mig att antaga en sådan plats även om jag genom att skriva adresser på kuvert eller något liknande skulle kunna sköta mina åligganden där lika bra som en viss journalist skötte pigtjänsten hos oss? Men antag vidare, att jag sedan på ett lögnaktigt, förvrängt och förlöjligande sätt satte mig till doms över förhållandena i facket och utbasunerade dessa mina domslut över hela landet för att därigenom tillfredsställa mitt förvärvsbegär samt vinna ära och anseende. Reflexionerna göra sig själva.

Beträffande hennes skildringar av tjänstefolkets liv och förhållanden, så anser jag mig, eftersom jag redan belyst hennes sätt att uppfatta en tjänares plikter, icke behöva spilla ord på att bemöta hennes visdom i den saken, men för att ingen möjligen skall tro, att här ställes orimliga fordringar på tjänstefolket, vill jag meddela att en av tjänarna varit anställd vid gården i 27 år eller ända sedan år 1888.

Vad åter beträffar en annan av hennes erfarenheter från de 30 dagarna, »kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år» o. s. v., så är detta alltför löjligt för att egentligen kräva något bemötande. Det torde vara känt för litet var, att just bondkvinnorna med sitt sunda levnadssätt bruka bibehålla sin arbetsförmåga längst, ofta upp till 60 à 70 års ålder. Undantag finnes ju i allting, men något sådant kan i varje fall inte åberopas såsom varande tillämpligt här vid min gård.

Jag har förgäves sökt att få ett genmäle infört i Svenska Dagbladet. Denna tidning, som annars vill gälla för att vara en lantbrukarnes och näringsidkarnes målsman, praktiserar nämligen en sådan tillämpning av ordets frihet, att den tillåter en oansvarig kvinnlig skribent att bibringa allmänheten en falsk föreställning om livet i mitt hem och om mig själv som typ för bondeklassen, men vägrar mig plats att vederlägga detsamma.

Jag vill nu granska Svenska Dagbladets motivering för sin vägran.

För det första så var det för långt efteråt för att tidningen skulle kunna intaga någon polemik. Nu var det emellertid så, att jag inte fäste någon vikt vid saken, förrän jag började bli utsatt för en del personligt obehag och som jag hittills inte brukat läsa Svenska Dagbladet, har jag först helt nyligen genom andra personer blivit uppmärksamgjord på att jag i Svenska Dagbladet faktiskt varit utsatt för en rent systematisk smädetrafik flera månader efter sedan de egentliga artiklarna voro införda där. Tidningen har sålunda själv dragit försorg om att saken icke råkat i glömska, och dess första skäl för vägran är sålunda ett rent och klart svepskäl.

För det andra så var dess värderade medarbeterska för närvarande på vandring i Lappland och var omöjlig att anträffa på flera månader. Men vad i all rimlighets namn har hennes vistelseort med saken att göra. Ingen hänsyn visades mig när hon var den angripande parten och tidningen vidtog då inga anstalter för att underrätta mig, när hennes smädelser pågingo som värst, men varför då så partiskt gynna henne. Man borde dock ha rätt att fordra ett annorlunda behandlingssätt av en så ansedd tidning som Svenska Dagbladet, till och med när det gäller ett ur pressynpunkt så tacksamt ämne som att dumskriva och förlöjliga oss bönder och vårt familjeliv samt att vanställa de förhållanden, under vilka vi och vårt tjänstefolk leva.

Vidare så påpekar tidningen, att i artiklarna icke på något ställe var utsatt namn på min gård eller på mig själv. Vid detta vill jag nu dröja något utförligare.

Man kan i detta fall icke säga att anonymiteten är verklig, ty det är ett av många känt faktum, att den föregivna pigan vistades vid min gård en månad nyss förut innan hennes artiklar infördes i Svenska Dagbladet, och hon ankom också hit samma dag som hon där uppgav sig ha tillträtt platsen.

Vidare så var vid den första av dessa artiklar en fotografi införd av min gård tillika med henne själv, och plåten till denna fotografi »lånade» hon för resten vid sin avresa härifrån. Därtill har jag blivit utpekad i orten såsom varande den åsyftade genom förmedling av en manlig bekant, som hon under sin vistelse här förvärvade sig.

Jag torde med det ovan sagda ha fastslagit min ställning som part i saken, likaledes att från tidningens sida en annan rättsuppfattning blivit tillämpad mot mig, en olärd bonde, som endast skärskådar saker och ting från det enkla förnuftets synpunkt, än mot min i alldeles hög grad kultiverade och studerade samt i allehanda ämnen, utom de praktiska, synnerligen insiktsfulla f. d. piga.

Som en komplimang mot samma piga för hennes förut omnämnda åtagande att genom privatupplysningar avslöja »den stackars bonns» själsliv, vill jag här för belysande av hennes karaktäristik till offentlighetens kännedom meddela, att strax efter sedan hennes första artiklar infördes i Svenska Dagbladet och av hennes ombud bekantgjordes här i trakten med hänvisning på mig och min gård, hon till svar på ett brev från min hustru bortförklarade samma artiklar genom att, i strid mot deras innehåll, söka göra troligt, att de voro intryck från ett 30-tal olika ställen och uppgav, att det egentligen endast var husmodern som hon tagit till förebild härifrån.

Trots hennes dubbelhet torde det dock vara omöjligt för henne att nöjaktigt förklara huru detta kan överensstämma med hennes påstående, att hon upplevat alltsammans på ett ställe och under en månads tid. Det har emellertid sitt värde som ett privat erkännande av offentligt framställda lögner, men det är för hennes verkliga karaktär så mycket mera betecknande, att hon flera månader efteråt ånyo upprepade en del av dessa lögner i samma sitt liv- och husorgan.

Det är emellertid att beklaga att hon otvivelaktigt lyckats förstärka en del i vissa kretsar befintliga vaneföreställningar om bondebefolkningen, vilket är så mycket antagligare som hon jämsides med sin smutstrafik inte sparat på uttryck av sympati och förståelse och till och med ömhet för föremålen i fråga samt ganska frikostigt inflätat beröm här och där för att det hela skall låta trovärdigare. Men en öppen och ärlig fiende är vida att föredraga framför en hemlig och falsk sådan i en väns skepnad.

En sak att lägga märke till är, att hon med förkärlek övertransporterade sina egna karaktärsfel och bristfälligheter på dem, som hon uppgav sig skildra, och detta utgör också en förklaringsgrund till hennes tal om min myckna lättja och sömnaktighet.

Jag har med dessa osminkade fakta velat påvisa arten av »Bansais» s. k. verklighetsskildringar, hennes ovederhäftighet och saknad av moralisk ansvarskänsla samt hennes brist på förutsättningar att ens kunna bedöma de saker och förhållanden det här är frågan om, och jag skall, ehuru jag saknar vana att uttrycka mig i skrift, i denna bok från en annan synpunkt skildra hur det går till när en cigarrettrökande och mungigspelande stockholmsdam skall tjäna bondpiga.

Det återstår nu att se på vad sätt Svenska Dagbladet infriar sin utfästelse att ägna min bok största uppmärksamhet. Jag fruktar icke dess kritik ehuru jag icke kan räkna på något gynnsamt omdöme, troligast kanske ett bagatelliserande av det hela, men jag hoppas åtminstone att tidningens svaghet för den falska pigan icke skall sträcka sig så långt utom anständighetens gränser, att hon efter detta tillåtes att öppet eller under någon som helst förklädnad vidare göra något inlägg i tidningen angående denna sak, sedan jag blivit förvägrad att yttra mig till försvar gentemot hennes skriverier, och då någon utväg för mig att nå samma läsekrets sedan icke står mig tillbuds, såvida jag icke vill göra mig besvär med att skriva en bok till.

Nu kanske någon kan tycka, att jag tagit denna sak alldeles för hårt. Men det gäller här icke endast mig och de mina utan hela bondeklassen, för vilken jag och mitt hem fått figurera som pajastyper på detta sätt. Dessutom har saken ännu en principiell sida, ty det låter ju tänka sig varthän det skulle leda om här eller där en presskribent tillåtes att, med tillhjälp av privat och rent personligt smädeskriveri, utan mothugg få draga familjelivets helgd i smutsen för att på den vägen vinna ryktbarhet och ära och mera till. Jag anser det vara i pressens eget intresse att motverka införandet av en sådan sakernas ordning.

Det skulle också bereda mig en uppriktig tillfredsställelse, om jag hos tidningspressen såväl som hos den stora allmänheten funne förståelse för att jag upptagit denna för en man i min ställning så svåra och ojämna kamp, icke blott för att värna mig själv och helgden i mitt hem, utan också för de många andra hemmens skull, som kränktes av min f. d. piga när hon förklarade dem vara mitt eget hem lika.

Bonn i Taninge.

I.

DEN NYA PIGAN

EN PIGA

van vid hushållsgöromål samt kunnig och villig att mjölka erhåller genast plats.

Taninge gård, pr Nyköping.

Så var hon då kommen den nya pigan, som jag antagit efter skriftlig ansökan enligt en annons av ovanstående innehåll. Jag hade visserligen känt mig tveksam om lämpligheten av att i min tjänst antaga henne, stockholmsdamen, som ej heller kunde förete något betyg eller några som helst rekommendationer, men som hon uppgivit sig vara i besittning av föregående vana och i övrigt verkade trovärdig, så hade jag låtit min betänksamhet vika.

Jag hade själv hämtat henne vid stationen. Hon föreföll vid sin ankomst synbart förlägen och röjde en tafatthet i sitt sätt och skick, som gav det intrycket att hon åtminstone inte var den fulländade världsdam man möjligen kunnat föreställa sig. Vem kunde tro, att detta var ett stockholmsbarn; hon liknade i detta ögonblick en mindre resvan landsbo, som gått vilse i en stor stad.

Dessa reflektioner trängde sig ovillkorligen på mig, när jag betraktade henne där hon stod, röd som en kräfta i synen, ehuru den starka rodnaden dock lät ana en underliggande blekare hudfärg.

»Var så god och stig fram och känn sig hemmastadd och välkommen hit. Måtte hon nu bara kunna trivas ibland oss.»

»Tack det skall nog gå bra.»

Hon steg nu fram från dörren, där hon stannat vid sitt inträde. Efter hand antagande en mera obesvärad min gick hon så omkring och hälsade och presenterade sig, slutligen stannande framför gårdshunden, med vilken hon omständligt underhöll sig en god stund och för vars skulle hon nästan tycktes glömma bort att gårdens mänskliga innevånare funnos till. Nå ja, hon var således djurvän och detta var ju endast ett gott tecken.

Hunden besvarade emellertid med ett dovt morrande hennes översvallande vänlighet. Han var inte van vid dylikt långvarigt fjäsk och såg ganska ohövlig ut när hon vid presenteringen även för honom upprepade sitt namn: Malin Söderström. De blevo dock sedermera mycket goda vänner.

Hilda, min hustru, hade under tiden dukat fram mat, och sedan denna intagits började den nya pigan att packa upp sitt medförda gepäck, som visade sig utgöra en ganska brokig samling av allehanda slags persedlar och föremål.

En hel del blombuketter, som hon fört med sig, voro snart utplanterade i vaser fyllda med vatten och spredo i rummen en behaglig doft. Sedan detta var gjort, började hon en riktig möblering i rummen genom att på alla upptänkliga ställen placera ett stort antal luktvattensflaskor och pomadaburkar m. m., som hon medfört. En del löshår och valkar av försvarlig storlek tronade snart på Annas, den andra pigans, byrå, tillika med ett stort antal använda näsdukar, som utgjorde ett tydligt bevis på den snuva, som hon uppgav sig ha ådragit sig under resan. Så började uppackning av klädespersedlar och det var ett nöje att se med vilken omsorg detta arrangemang utfördes, och hon visade sig vara i besittning av toaletter, som vida överträffade dem som en ordinär bondpiga i allmänhet har råd att kosta på sig. Jag gjorde dock helt ofrivilligt den iakttagelsen, att hennes förråd av underkläder var mera blygsamt samt icke på något sätt stod i förhållande till den stora mängden av övriga plagg.

Malin hade emellertid avslutat sin uppackning och börjat bekanta sig med Anna, som med synbar beundran betraktade en i flera färger skiftande sidenblus, upprepade gånger vändande densamma i olika lägen och med intresse iakttagande dess skiftningar allt efter som dagern föll på.

»När ska' du använda den här blusen, den är alldeles för fin att sätta på sig var sönda'.»

»Den skall jag inte ha på mig annat än när jag går på teatern, förstås.»

»Kors, tänker du fara in te sta'n och gå på teatern!» utbrast Anna, som själv ännu aldrig varit på ett sådant ställe.

»Inte har jag tänkt att resa in till sta'n, det finns väl alltid någon teater på närmare håll.»

»Inte finns dä nå'n sådan ute på lande', kan du väl förstå.»

»Nej visst, det var ju sant», svarade Malin, »jag glömde ju bort att bondtrakten här är så efterbliven.»

»Dä vet jag inte om den är, åtminstone inte är dom efter sin tid me' skötseln. Du ska' få se en så'n fin la'gård här finns.»

»Jaså finns det; men hör du, roar dom sig aldrig här i trakten, finns det inga nöjestillställningar av något slag.»

»Jo, föreningen har ju sina tillställningar och om somrarna är det dans på logarna ibland, förstås, men du har ju varit på lande' förr, så du borde väl ha reda på sådant där.»

»Det var så liten tid jag var ute i skärgården en sommar, men där är inte lika som på andra ställen.»

»Men bonn sa' att du var van vid lantgöra och här måste du kunna mjölka korna.»

»Det kan jag inte, men det skall väl inte vara så svårt att lära», sade Malin eftertänksamt.

»Var inte ängslig för det, jag ska' lära dej jag.»

»Det var vänligt av dig, vi båda skall nog komma bra överens.»

»Det gör vi nog, men nu får jag ej längre stå och se på dina grannlåter, nu är de' dags att dricka kaffe.»

»Men kaffet är ju inte serverat än!» utbrast Malin, som ännu icke hade kommit underfund med vad som hörde till en pigas åligganden.

»Nej du, men det ska' snart bli», svarade Anna småleende åt kamratens oförstånd och så började hon plocka fram koppar, grädde och socker samt nybakat, doftande vetebröd och skorpor.

»Kommer det främmande hit?» frågade Malin.

»Nej, inte vad jag vet, men varför frågar du så.»

»Jo, vem skall dricka ur alla kopparna som du dukat fram.»

»Gårdsfolket förstås, bonn och drängarna ska' ju ha kaffe de också.»

»Jaså, finns det drängar här, sådana har jag hört talas om förut, huru många äro de då?»

»De äro fyra stycken förutom la'gårdskarn.»

»Finns det ladugårdskarl också, men vad har dom andra drängarna för sysselsättning då?»

»Nej, hör du, så'nt där skulle väl en bondpiga känna till», sade Anna och kunde ej låta bli att skratta åt kamratens totala okunnighet i allt som tillhörde lantlivet och dess förhållanden.

Nu hördes dunket av fotsteg i förstugan och drängarna stego in.

»Hej, jaså de' har blivit tillökning här i dag», sade en av dem och steg så, efter att i förbifarten ha givit Anna några vänskapliga nyp under armarna, fram till Malin. »Får vi lov att göra oss bekanta», frågade han och sträckte fram sin grova näve.

Malin mönstrade med kritiska blickar sin nyvordne kamrat, förvånad över hans rättframma sätt och ej ense med sig själv hur hon skulle upptaga den erbjudna bekantskapen.

Det var en lång, smärt och kraftig yngling med frimodigt, intelligent ansiktsuttryck och en blick, som angav stort sinne för humor. Malin kände sig genast angenämt berörd av hans, trots frånvaron av former, i grund och botten sympatiska väsende och var redan beredd att giva ett vänligt svar, då hon kom att tänka på att detta möjligen kunde gå hennes värdighet för nära, varför hon knyckte på nacken och försökte att se ond och förnärmad ut. Ynglingen lät dock icke detta imponera på sig utan gjorde en rörelse, som på ett komiskt sätt härmade hennes stela min, slog ihop klackarna och gjorde militärisk honnör där han stod i sina slitna vardagskläder.

»Får jag lov att presentera Hasselkvist, har varit i kronans tjänst och är fullt utlärd i att hälsa om ryssen skulle komma hit.»

Nu var det ej längre möjligt för Malin att bibehålla sin värdiga min, utan hon bekantade sig med drängen och blev av honom presenterad för hans kamrater. Kaffet förtärdes sedan under skämt och gemyt, varefter drängarna tågade ut igen för att fortsätta med sitt arbete.

»Det var ju riktigt hyggliga människor de där», sade Malin, då drängarna hade gått ut, »de skulle ju rent av passa till skådespelare. Äro alla drängar sådana.»

»Nej, inte alla, det finns förstås olika sorters folk även bland drängar, men bonn tar aldri' hit annat än rejält folk, han gillar inga slashankar, hörde jag honom säga en gång.»

»Men varför klär dom sig så dåligt? Dom ser ju ut ungefär som hamnschåare i Stockholm.»

»Du förstår väl att inte kan dom ha körkkläderna på sej i vardagslag.»