liv. Och nu, herr generalagent, fingo gästerna höra så ömma ord och heta

kärleksförklaringar, som de kanske aldrig hört förr. Hade de inte varit med om det föregående, så kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett kärleksmöte mellan två unga älskande. Förlägna drogo de sig åter till salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets dotter, sa: Ack lämna dem bara i fred och bry er inte om det! Det är inte första gången det här händer, och blir väl inte den sista! Vad säger herr generalagenten om det?

Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.

Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt. Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än kärleken förmår åstadkomma. Ty kärleken är ingenting annat än ett hopplöst försök att bli kvitt sig själv.

Men där borta, fortsatte fröken Alexander, kommer någon, som jag verkligen beklagar!

Hon sträckte på halsen och ropade:

Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?

Casimir Brut kom från åkern och gick tvärs genom parken. Vid fröken Alexanders rop ryckte han till, stannade för ett ögonblick, skakade på huvudet och fortsatte i ökad takt. Fröken Alexander följde honom med blicken, så länge han var inom synhåll. Och hon vände sig till generalagenten, sägande:

Medgiv att samvetet är en besynnerlig inrättning! Somliga anse, att samvetet är rädsla för straff, men det tror jag inte mycket på. Snarare är det rädsla att undgå upptäckt. Tron på sanningens helgd är den mest outrotbara tro eller övertro, människan äger. Om hon uppfört sig mindre passande och nödgas ljuga med munnen, försöker hon tala sanning med ögonen eller ansiktsfärgen eller hon bekänner den i förtäckta ordalag eller hittar på ett teckenspråk. Ty fram ska den och samvetet är ingenting annat än rädslan att den inte ska komma fram. Om herr generalagenten haft den saken klar för sig, skulle ni hört och sett många bekännelser här i dag. Men herr Bruts bekännelse kommer nog under dagens lopp och då ska ni passa på!

Vad har då hänt? skrek generalagenten och spärrade upp ögonen alldeles som flickorna Willman.

Efter vad jag kan förstå, svarade fröken Alexander, så har herr Brut slagit ihjäl den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag antar, att han älskade henne passionerat. Jag passade på och språkade litet med hennes kamrater och fick veta, att hon på sista tiden skaffat sig en fästman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon mötte i morse och antagligen har förvaltaren överraskat dem i skogen. Fästmannen tog till flykten och lämnade flickan ensam med den rasande människan. Prästens barn såg dem brottas. Om han sedan sköt henne eller på annat sätt bragte henne om livet, det törs jag inte säga. Men det kommer nog snart i dagen. Och vad säger herr generalagenten nu?

Jag säger, svarade generalagenten, att ni är en ryslig människa! Hur vet ni allt det här?

Fröken Alexander log vemodigt.

Vissa människor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fråga om olyckor. De bli uppövade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr generalagenten inte skyller mig för vidskepelse, då jag säger, att jag för olycka med mig?

Men den upprörde gamle mannen svarade:

Ni är en tossa! Jag säger det av uppriktigt hjärta! Ni är en hemsk gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrämmer mig inte med er vidskepelse!

Som ni behagar! sa fröken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte ska bringa er olycka! Nu ska jag gå och språka lite med flickorna i köket och titta in hos rättarn och höra mig för här och var, så får jag kanske veta någonting närmre. Men jag säger bara: Stackars herr Brut, som ska behöva leda skallgången efter sitt eget offer! Och man kan tänka sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla hennes nåd, när hon får veta, vad som hänt! Och stackars er också, herr generalagent!

Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr, då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt asken med den sjungande fågeln.

Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit skada!

Därmed gick hon. Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken, öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en sjungande konstgjord fågel att bli.

* * * * *

Fröken Alexander språkade med flickorna i köket, tittade in hos rättarn och hörde sig för här och var. Hon gick också ut på stora landsvägen och träffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal. Ingen av de goda människorna visste mer än hon och de flesta visste mindre. I stället för att inhämta upplysningar blev det snarare hennes lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gärna. Hon sa också, att hon trodde, att förvaltaren skulle bekänna före kvällen. Var hon gick fram, lugn och mild, lämnade hon bakom sig bestörta och häpna människor. Hon gick som ryktet.

Hennes väg och vandring förde henne också förbi stallbacken. Uppklättrade på räcket vid gödselbrunnen sutto tre manspersoner och rökte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prästens son och den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgångar och vilade sig nu för den femte. Prästens son var illa åtgången, Ludwig däremot helbrägda men dorsk och ledsen, därför att saken aldrig fick någon ända. Ty så snart han fått den stackars prästpojken under sig och tilltygat honom just lagom, framstötte den slagne mellan flämt och flås: Vill du nu erkänna att du är en lögnare?

Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad från två allmänna högre läroverk på grund av min sanningskärlek, och hur ska jag då kunna förneka att hans far är en genomtrevlig präst?

Nej, det går nog inte det, medgav kusken.

Det bevisar, att du behöver mera smörj! flämtade prästens son. Så stod saken då fröken Alexander anlände. Hon stannade framför dem och sa:

Skulle inte de unga herrarna kunna företaga sig någonting nyttigare och mera aktningsvärt än att slåss?

Han där, svarade Ludwig vresigt, slåss för sin fars ära, och jag för min egen. Vet fröken något nyttigare och mera aktningsvärt så kläm bara fram med det!

De unga herrarna, fortsatte fröken Alexander utan att fästa sig vid hans vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgången efter den olyckliga flickan. En kedja går genom skogen, har man sagt mig, och en annan över myren.

Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Gå de skall efter Bollan och jag är inte med!

Herrn, sa han till prästens son, ska vi leta efter tösen ett slag? Så hinner herrn komma i bättre form.

Förslaget antogs och de båda kämparna satte av över ängen och utmed vetefältets diken bort mot myren. På avstånd hördes redan ropen från den ännu osynliga kedjan, som närmade sig.

Och vad tror kusken? frågade fröken Alexander.

Kusken såg på fröken Alexander och han såg bort åt skogen och han såg upp mot herrgårn och ut över myren. Slutligen sa han:

Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.

Fröken Alexander lät honom då veta, vad hon trodde.

Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angåvo sin åsikt om tiden, medan soluret hade en annan och prästens mage en tredje. Vad honom beträffar, så låg han utsträckt på gräsvallen nedanför gårdsplanen. Gässen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat honom i ansiktet och delade nu hans läger med huvudet på hans bröst. Gården var tyst, dagen var varm, gräset var mjukt, prästen sov ostörd i två timmar.

Han vaknade till sist, han satte sig upp, han sträckte på sig och gäspade, han sa:

Det kurrar så skönt i min mage! Om gamla märken stå, så skulle det betyda, att den välsignade timmen är slagen. Och att bordet på Larsbo är dukat.

Tyvärr hade herr kyrkoherden i sina beräkningar utelämnat vissa psykologiska faktorer, som visade sig äga stort inflytande i försenande riktning. Maten var lagad, därom skvallrade själva luften, mättad med härliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt på silver och kristall, blommor och karaffer, vänligt och skönt. Husets gäster, kyrkoherden, generalagenten och fröken Alexander, uppehöllo sig i dess omedelbara närhet och tante Sara strök då och då tyst genom rummet, ändrade och ordnade. Men husets värdinna, som ensam kunde uttala det förlösande ordet och göra slut på en pinsam väntan, infann sig icke och ej heller hennes väninnor. Till sist tog kyrkoherden fröken Schönthal i armen och yttrade hövligt men bestämt:

Bästa fröken Sara, färdiglagad mat förlorar för varje minut i saft och arom. Man gör orätt mot sig själv, om man inte äter den, då den är som läckrast.

Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som för att åstadkomma en ändring. I själva verket saknade hon allt inflytande och kunde inte göra någonting åt saken.

De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelämnat i sin beräkning av måltidstimmen, var fru Olgas skiftande själstillstånd. Den långa sommardagens händelser hade frestat hennes krafter över förmågan. Efter en tämligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss flämtande energi, som tagit sitt första uttryck i kammarjungfruns utsändande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke återvänt, och ehuru den lilla nåden alls icke ägde en fröken Alexanders divinatoriska snille, måste hon likväl ana en olycka. Och förtretligheterna hade följt varandra slag i slag! Hon hade kastat en klocka ut genom fönstret och i otid väckt hela huset. Hon hade krossat Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med Ludwig för att undanröja spåren av denna olycka. Därvid hade hon överraskats av förvaltaren, och den uppjagade sinnesstämningen hade medfört en tvist, som längre fram på dagen lett till fullständig brytning. Herr Brut, som i femton år oklanderligt förvaltat det vidsträckta Larsbo, hade fått sitt avsked! Och människan hade mottagit sin dom med överdriven och alldeles oväntad tillfredsställelse; han hade utbett sig att få lämna platsen genast, han packade kanske redan sina kappsäckar. Hon stod där med sin gård, skäligen hjälplös. Saradagen uppvisade alla en Tycho-brahedags kännemärken.

Men ur dessa olyckor, förolämpningar och förföljelser hade hennes själ hämtat en oanad styrka. Fru Olga hade i själva verket utvecklats med förbluffande hastighet. Klockan sex på morgonen hade hon ännu varit Jan-Petters rika och behagliga men själsligen rätt obetydliga änka. Framemot fyratiden på eftermiddagen hade själva doktor Karolina måst medgiva, att denna obetydliga person måhända upptäckt möjligheter till en ny stor rörelse i tidens anda. Bort från erotiken! En ny frigörelse, sund och ekonomisk, fri och sträng; en rörelse, som kunde få vidsträckta förbindelser med alla möjliga vetenskaper och som kunde intränga på alla mänskliga områden. Det var ju i alla fall inte småsaker! Och denna rörelse hade framsprungit ur hennes själ mellan klockan 6 f.m. och klockan 4 e.m.--i sanning en lätt förlossning! Naturligtvis var den ännu i sin linda, dess karaktär en smula obestämd, dess drag otydliga--man får inte begära för mycket--men den fanns där! Och den hade i ett slag vänt upp och ned på hela hennes liv. Hon såg i dunkel men lockande dager en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser på Larsbo, agitationsresor jorden runt, förföljelse och ära, fanatiska fiender och fanatiska vänner. Hon hade icke varit professorskan Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och förtjusande. Vem eller vad hade åstadkommit denna plötsliga förvandling? Ingen, intet. Naturen själv hade återinsatt henne i hennes rätta sammanhang med mänskligheten. Engång hade hon varit den stora, vetenskapliga Willmanska släktens offer på den snöda Mammons altare. Hon hade sålts som i österlandet unga flickor säljas till rika vällustingars harem. Men hon hade kämpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat över hennes hjärta. Hon hade frigjort sig själv och hon skulle frigöra andra. Bort från erotiken! Vad det nu var, men inte var det småsaker!

Under sådana betraktelser och i en stundom ångestfylld, stundom glädjebävande sinnesstämning skred fru Olga till att bestämma sin middagstoalett. Hennes första avsikt var att icke vidtaga några som helst ändringar i den svarta och nästan dystra dräkt hon bar. Men efter en blick i spegeln kom hon att tänka på, att hennes liknöjdhet för yttre bjäfs kunde uppfattas som en ovänlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara, och en ohövlighet mot de långväga gästerna. Med en lätt suck begav hon sig till klädkammaren. Medan hon betänksam gick från dräkt till dräkt, nästan alla svarta eller åtminstone mörka, upptäckte hon en helvit klänning undanhängd i en vrå. Hon tog fram den och betraktade den med ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv:

Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den. Jag har gått klädd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den är väldigt kortärmad för en sån här middag, men om jag inte vågar trotsa en så löjlig fördom, så kan jag gå och lägga mig. Och Bort från erotiken med mig! Jag tar den, om den inte är för trång över bröstet och för snäv kring stjärten.

Hon ömsade och ställde sig framför spegeln. Det visade sig, att hon i det närmaste behållit sin flickfigur; endast få och små ändringar voro av nöden. Hade hon tid därtill? Hon såg på sitt ur; det stod alltjämt och gav henne inga exakta upplysningar men väl ett allmänt intryck av, att det inte kunde vara så farligt med tiden. Hon gick raskt till verket, tog fram sax och sprättkniv och sparkade kraftigt i golvet för att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i underkjol och med två små röda flätor hängande och slängande kring det klotrunda huvudet. Hon betraktade klänningen; den provades ånyo och Lotten sa: Det är bäst att ta hit flickorna Willman! Hon började därför irra omkring i huset och kom även inför prästen, som vände sig bort med vämjelse. Äntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, där de alltjämt diskuterade dagens händelser.

Vet ni vad! skrek hon. Olle tänker klä sig i vitt!

Allt det underliga, som dagen fört med sig, tycktes kulminera i detta utrop! Flickorna Willman sjönko ihop, deras munnar öppnades till ett uttryck av slö förvåning. Betty repade sig först, satte den sokratiska näsan i vädret och yttrade:

Jaså i vitt! Är det ännu någon, som betvivlar, att hon är kär i Casimir Brut?

En fråga, som just diskuterats.

Doktor Karolina sa:

Hon är inte kär. Jag skulle ha märkt någonting, och jag har ingenting märkt, fast jag nog haft ögonen på dem.

Hon är inte kär, bekräftade Lizzy. Men hon är ursinnig. Han har på något sätt förolämpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!

Låt oss hjälpa henne! ropade den godhjärtade Brita. Hon sprang före och de andra följde henne, trängandes och knuffandes i alla dörrar. Men då de kommo i närheten av klädkammaren, stannade de och lyssnade med återhållen andedräkt. Fru Olga sjöng! Hon hade sjungit som flicka men aldrig efter bröllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjöng hon i sin ensamhet! Hon sjöng pagens aria ur Figaros bröllop; musikaliskt ej tadelfritt, men med känsla och hörbart nöje. Flickorna Willman trädde sakta in i klädkammaren. Där satt fru Olga vid sybordet och sprättade bort de skära banden. Hennes ansikte hade en livlig färg, hennes ögon en varm glans. Doktor Karolina, som var bestämd motståndare till kärlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.

Har du feber? frågade hon.

Nej, svarade fru Olga lugnt. Varför skulle jag ha feber? Jag står vid en vändpunkt i mitt liv och känner mig lite konstig. Jag tänker sätta på mig den här kära gamla trasan. Vad säger ni om det?

Och du mår inte illa på något sätt? fortsatte doktorn sitt förhör; men Lizzy sa:

Vi måste se, om den klär dig.

För tredje gången påtogs den halvt uppsprättade klänningen. Fru Olga vände sig långsamt runt och lät sig beskådas. Lotten gränslade sin pincené över den köttiga näsryggen och brummade sakta en ed; Betty stödde hakan i handen, försjönk i kritisk beundran; Lizzy stoppade munnen full med knappnålar och började ordna vecken; doktor Karolina, alltjämt orolig, stack handen ned på fru Olgas rygg för att känna om hon var mycket het; Brita sa:

I den där klänningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att göra susen.

Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skärpa: Om jag får fråga!

Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av glöden i fru Olgas blick och majestätet i hennes hållning. De andra fortsatte i lugn men med stigande stämning sin granskning. Betty sa:

Jag hoppas du inser, att din koaffyr måste radikalt läggas om?

Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag måste hitta på någonting alldeles nytt och jag tror nästan, att jag har en idé. Men vem ska hjälpa mig med det?

Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:

Jag har aldrig förr skänkt Olles utseende någon närmre granskning. Faktum är, att hon är närapå vacker och att hon med små och enkla medel kan göras bländskön. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett ambition och veta vår plikt i ett fall som detta?

De begåvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjärtade, kunniga, idérika, väl skolade och förberedda till fru Olgas toalettrum. Några ägnade sig åt henne, andra åt klänningen, och alla visade vackra prov på nit, smak och förstånd. Efter en timmes ihärdigt tyst arbete kunde de ställa den lilla frun framför spegeln, sägande:

Nåå? Vad tycks?

Hon såg och hon log, dels av glädje vid den vackra bilden, dels för att prova ett halvt dussin löjens skiftande verkan. Hon sa:

Tjusig!

Men blev i en hast allvarlig och ängslig, utbrast:

Har någon en aning om klockan? Jag tror det är matdags. Prästen blir oresonlig om han får vänta en halv minut. Låt oss genast gå!

Då ropade flickorna Willman på engång: Fem minuter om vi få be! Bara fem! Och de störtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord. Minuter förrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta ambition var verkligen väckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det att generalagenten slank ur vrå i vrå med sin tystade fågel, ängsligt undvikande den olycksbringande fröken Alexander; under det att prästens mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och vresiga tillrop plågade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir satt fördjupad i gårdens räkenskaper och gång efter annan reste sig upp för att kasta en mörk och orolig blick ut över myren; under det att de båda kedjorna skallgångsmän en efter en samlades vid Spilleboda för att med Ludwig i spetsen göra ett sista försök att återfinna den försvunna flickan, död eller levande--arbetade de fem flickorna friskt och flinkt vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin omstuvade dräkt från den sista flickbalen, obeskrivligen nätt och fin, ilade från den ena till den andra, ständigt beredd att hjälpa med råd och dåd och aldrig försummande att med nöje betrakta sin egen person i de olika speglarna. Av allt att döma hade hon för stunden glömt dagens sorger, uppskakande händelser och stora tankar.

* * * * *

Men när resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi, idérikedom, smak, äntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde flickorna Willman inte undgå att känna en djup besvikelse. De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prästen var fräsande förargad, generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades. Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan måste väcka en viss förstämning även hos dessa godmodiga och rappa flickor, som sannerligen inte voro rädda om besväret och som skulle ha nöjt sig med en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes helt oberörd av det kyliga mottagandet och gick så långt i naiv självbeundran att hon frågade den farlige prästen om inte vitt klädde henne. Lyckligtvis lät han maten tysta munnen; och fru Olga vände sig nu mot generalagenten och lät de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlösa varandra i en snabb och graciös följd. Och fastän icke ens detta gav nämnvärt resultat, föreföll hon glad och belåten. Men när Casimir Brut först efter soppan gjorde sitt inträde, rynkade hon pannan och yttrade kärvt:

Jag vet inte, hur det kan ha förhållit sig i ert barndomshem, herr Brut; men i mitt fick man lära sig att passa på måltiderna eller åtminstone be om ursäkt, när man kom försent.

Brut svarade lugnt:

Jag har inte haft något barndomshem och är en alldeles ouppfostrad människa. Men naturligtvis ber jag om ursäkt.

Han tog plats bredvid prästen, som vände sig till honom sägande:

Att höra fruntimmer prisa punktlighet är lika rörande som att höra fan prisa evangelium. Själv har jag fått en vårdad uppfostran och därför säger jag att denna steken är god men att den säkerligen var bättre och mera lättsmält och smaklig för två timmar sedan.

Som han hade steken bredvid sig, undersökte han den noga, skar med omsorg några skivor och åt. Fru Olga tog åter sin tillflykt hos generalagenten, skänkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och leenden så sinnesbedövande som möjligt. Till sist började den sorgsne gamle mannen fatta eld, han viftade med händerna alldeles som den krossade lilla fågeln viftat med vingarna, han guppade på stolen alldeles som fågeln på sin pinne, och hans falsett drillade och tremulerade.

Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och själ får hon inte gnistor ur generalagenten!

Plötsligt avbröt fru Olga leken; hon spratt till och med uppspärrade ögon frågade hon:

Var är Ludwig?

Ja, var är Ludwig? upprepade flickorna Willman.

Fröken Alexander smålog överlägset och medlidsamt.

Damernas observationsförmåga, sa hon, är synbarligen inte särdeles uppövad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens herr son deltaga i skallgången efter den mördade flickan.

En kvarts minuts paus uppstod, varpå de sex damerna samfällt skreko: Den mördade flickan! Den mördade flickan? Sex sopraner, en falsett och fröken Alexanders alt flödade nu över i en oredig ström av utrop, frågor utan svar och svar utan frågor. Tills med ens Casimir Bruts stämma bröt igenom det gälla larmet, mörk och skrällande som en åskknall.

Jag anhåller, att det inte pratas några dumheter!

Han tillade mera dämpat:

Flickan är inte mördad.

Jaså, inte mördad? upprepade fröken Alexander efter ett ögonblick. Och hon fortsatte med ett betydelsefullt småleende:

Kanske herr förvaltaren vet, var hon finns?

Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillrätta. I alla händelser är det onödigt att tala om saken nu.

Sååå! inföll fru Olga. Varför skulle man inte få tala om saken?

Han såg ned på tallriken, han såg åter upp och han såg henne för en sekund rakt in i ögonen. Han svarade med ett blitt lugn och saktmod, som besynnerligt stred mot den kärva formuleringen:

Därför att jag inte vill det.

Fru Olga teg och tystnaden blev allmän. Till dess att prästen ätit så pass, att magen tystnat och han själv kunde börja tala.

Nå, herr Brut, sa han, hur känns det att lämna Larsbo?

Casimir Brut kastade en storögd blick på fru Olga, som rodnande och otålig utropade:

Varför ser ni så på mig? Jag har talat om för mina vänner att ni ska lämna oss.

Brut nickade, och vänd till prästen svarade han:

Hur det känns? Tungt. Jag har arbetat här i femton år, jag har haft min bästa tid här. Det känns tungt.

Varför i herrans namn flyttar ni då? frågade prästen.

Han svarade:

Man brukar flytta, när man blir bortkörd.

Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snäste henne med ett barskt: Tyst du! Och hon sa:

Vad vill det säga? Bortkörd? Olle har sagt oss, att ni är mer än villig att lämna Larsbo.

Har hon sagt det, genmälte Brut lugnt, så har hon ljugit.

Ljugit! flämtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes sinnesrörelse utan fortsatte:

Om en person får höra att han är överflödig och att man vill bli av med honom, så kan han naturligtvis inte stanna. Men han går inte frivilligt. Fast det låter trevligare att säga så. Fruntimmer tycker om det, som låter trevligt.

Det är sant! medgav Lizzy. Jag för min del föredrar det som låter trevligt framför det som låter otrevligt, alldeles som jag föredrar det vackra framför det fula och det angenäma framför det oangenäma.

Och sanningen då? insköt Brut. Lizzy putade ut med munnen och sänkte ögonlocken i förnäm likgiltighet. Betty sa:

Det är lättare att skilja det angenäma från det oangenäma än det sanna från det osanna. Därför är det klokast att hålla sig till det angenäma. Risken att begå fatala misstag är väsentligt mindre.

Nej, sa Brut och sänkte huvudet så att det svarta skägget bredde sig över duken. Det är inte risken, det kommer an på. Kvinnor är inte rädda för risk; det ska man inte skylla dem för. Men de tycker inte om sanningen; de förstå sig inte på den och veta inte, vad de ska göra med den. Att hålla sig till sanningen är ju allenast att taga hänsyn till fakta och låta dem gälla, vare sig de äro angenäma eller oangenäma. Kvinnor ta bara hänsyn till hur saker och ting borde vara. I deras tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, så tycker han, att hon är ful, vad det yttre beträffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, så tycker hon att han är ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte hindrar, att hon finner andra och större fel hos honom. Men sådana som han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga från eller till. Män kunna också ljuga, när de tvingas. Men sanningen är för dem granit; de måste spränga bort den. Kvinnor vifta bort den med näsduken.

Herrn är bitter, inföll kyrkoherden, och det skulle jag också vara om jag blivit bortkörd av en eller annan liten nippertippa. Och därmed syftar jag inte speciellt på hennes nåd utan på unga fruntimmer i allmänhet, som, då de nått en viss ålder, ersätta de ljuva kärleksorden med allahanda fraser. När en kvinna säger: Jag älskar dig! så menar hon, att vederbörande skall ta henne i famn. Men när hon säger: Rädda mänskligheten! så menar hon ackurat detsamma.

Och hur är det med männen? frågade Betty. Om en man säger till en kvinna: Vad du är vacker! så menar han: Är jag inte en ståtlig karl? Och säger han: Rädda mänskligheten! så menar han ackurat detsamma. Det finns kanske en skillnad, men den är hårfin.

Jag anhåller! smattrade plötsligt doktor Karolinas röst, skarp och olycksbådande. Jag anhåller, att herr Brut förklarar sig! Herr Bruts sorgliga erfarenhet av kvinnlig lögnaktighet är sannerligen inte vidare smickrande för oss damer på Larsbo. Vi tänker inte nöja oss med några dunkla antydningar! Var så god!

Brut svarade långsamt:

Jag behöver ju inte ha gjort mina erfarenheter på Larsbo. Jag har dem redan från min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men väl blev min mor gift med en annan man kort efter det jag föddes. Mor ville inte kännas vid det där. Hon ville inte att det skulle vara så. Och fastän hela byn visste, att jag var son till en dräng och inte till en bonde, tvingade hon min gamle styvfar att låtsas att jag var hans. Jag skulle rönt mindre smälek och fått färre stickord och blivit bättre behandlad, om hon satt på mig ett plakat med noggrann uppgift om min börd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning så föredrar hon att ödsla tio kilo lögn. Har hon bränt hål på en duk, så har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, så har det varit jordbävning. Har hon begått, vad man kallar ett felsteg, så måste hela mänskligheten genast och med kraftiga medel räddas. Ty hur skulle hon kunna ha begått ett felsteg, om inte mänskligheten vore genomfördärvad? Det blir så stort och ovåligt allting på grund av hennes starka fantasi och hennes ringaktning för små, enkla fakta. Äro de till på köpet obehagliga, så få de absolut inte existera. Hennes fantasi skänker åt obetydliga handlingar de hemskaste och omöjligaste konsekvenser. Om hennes allra minsta hemlighet förrådes, står genast världen i brand. Och det värsta är, att hennes fantasi är suggestiv och har en ovanlig förmåga att sätta annat folk i rörelse och förmå dem att begå dumheter. Låt oss ta ett exempel. Låt oss säga att en kvinna råkat ut för en jämförelsevis obetydlig malör. Hon har slagit sönder ett värdefullt föremål, till exempel en dyrbar vas--

Just i detta ögonblick inträffade en liknande olycka: fru Olga råkade knuffa omkull ett blomglas, som stod framför henne. Det var ett egendomligt sammanträffande men väckte i och för sig mindre häpnad än fru Olgas skrämda utrop:

Casimir!

Flickorna Willman, trots deras lättsinne kända för en ovanlig självbehärskning, hoppade högt på stolarna; prästen harsklade dovt; fröken Alexander öppnade munnen stort som om hon velat säga: aha! Generalagenten drog sig hastigt åt sidan, ty i fru Olgas röst låg ett energimättat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:

För min del föredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den obehagligaste sanning ställer till med mindre trassel än den behagligaste lögn.

Nu buro de tre nätta flickorna in kaffet, likörerna, cigarretterna. Under det att dessa håvor utdelades och de första rökmolnen korsades över bordet, rådde en tankediger tystnad. De häftigt uppskakade flickorna Willman började sända varandra en och annan betydelsefull blick i förening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade släktens teckenspråk. Fru Olga satt alldeles stilla och såg rakt framför sig; i den vita något ungdomliga dräkten såg hon ut som en flicka, som för första gången får vara ute bland stort folk.

Tystnaden bröts av prästen, som sa:

Ett gott ord är detta: Säg sant vad du säger, men säg inte allt, som är sant. Jag säger gärna sanningen, men jag gör det på ett belevat sätt och sårar ingen. Det är min metod. Men herrn torde inte vara i besittning av mycken belevenhet.

Jag är nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fått lära mycket i den vägen.

Herrns barndom, fortsatte prästen, tycks också ha varit av det bedrövliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oäkta son till en dräng, det är en dålig början. Jag antar, att herrns riktige far inte bekymrade sig stort om honom?

Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i fängelse, då jag var några år gammal, och han dog i fängelse.

Allt bättre och bättre! sa prästen. Törs man fråga, varför han kom i fängelse?

För mord, svarade Brut.

Jag må säga, återtog prästen efter en fundersam tystnad, jag må säga, att dylika premisser kunde ha givit en sämre konklusion än vad herrn har blivit. Men nu ska herrn berätta oss någonting om allt det där!

Nåja, sa Casimir Brut och strök skägget från bordet. Om det kan lära någon något, så kan jag väl berätta.

Då och då avbruten av prästens frågor och damernas infall förtalde han i ungefär följande ordalag historien om

HANS HINZ OCH KVINNORNA.

Hans Hinz Faber hette han, som skötte kvarnen; ägaren hette Gruber. Kvarnen låg en halvtimmes väg ovan byn, och vattnet, som drev kvarnhjulet, dämdes i byn upp i ett murat bäcken, vari kvinnorna sköljde sin tvätt. Då de sysslade härmed, föll deras tal gärna på Hans Hinz, och kvinnorna överbjödo varandra i att prisa hans kunskaper och förmågor. Om en främling lyssnat till lovsången, hade han säkerligen fått den föreställningen, att mjölnaren var en mogen man och i besittning av den rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz räknade blott några och tjugu år. Däremot var det sant, att han ägde utomordentliga kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller försummade att prisa. Han skötte ensam arbetet i kvarnen och vidmakthöll det gamla skrället, som nästan dagligen måste lappas och stöttas. Dessutom fann han tid och krafter att bistå bykvinnorna i deras oräkneliga mödor och bekymmer.

Den bland dessa, som först upptäckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin, en änka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En augustiafton kom hon och många med henne från skördefesten i en avlägsen bergsby. Det övriga sällskapet gick kvarnen förbi utan att varsna Hans Hinz, som satt orörlig på bänken vid kvarnväggen. Väggen var grågrön av mossa, drängen gulgrå av mjöl; i skymningen sågo de honom icke. Men fru Maturin stannade och upptäckte hans ögonbryn, som svarta, breda och sammanvuxna lågo som en likkista över ögonen. Fru Maturin var trött efter dansen och gången, hon satte sig bredvid honom, i det hon frågade:

Är du inte Hansi, vallpojken? När blev du mjölnare?

Han svarade icke utan såg framför sig i skymningen, lugn med sina tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Då fru Maturin vilat ut, reste hon sig och bjöd farväl. Icke heller nu svarade han och hon gick utan att särdeles fästa sig vid hans ohövliga tystnad. Men om natten, då hon låg vaken utan tankar, erinrade hon sig hans mörka, kraftiga ögonbryn och hon började fundera över hans tystnad, hans ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig många föreställningar om honom. Vid första tillfälle begav hon sig åter till kvarnen. Och hon upprepade sina besök. Byfolket, som ständigt höll vakt över fru Maturin, började gäckas med henne. Då tog hon illa vid sig och svarade häftigt att om det funnes många så kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz Faber skulle hon hysa en bättre tanke om männen. Särskilt framhöll hon, hur sedesamt han levde i ständig ensamhet och ständigt arbete. Häråt skrattade männen, men kvinnorna blevo nyfikna.

Redan samma höst började de vandra uppför stigen till kvarnen och gingo i skymningen över gläntan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskärror. Han såg dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista närmast kvarnen, som om de väntat att han skulle ropa dem till sig. Han ropade icke. Äntligen stego de fram, hälsade och slogo sig ned. Han beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak för deras skull.

Men när nu en kvinna för att giva sitt besök en rimlig orsak frågade honom, varför hennes ko sinade, förändrades hans sätt, ty det var en allvarlig fråga och han hade som vallarepojke samlat en hel del erfarenhet beträffande kreaturen. Han tog alltså frågan i övervägande och ansträngde sig att finna det rätta svaret. Då undergick hans ansikte en märklig förvandling. Den trumpna minen försvann, den dåsiga blicken fick liv, ögonen mörknade och förstorades, pupillerna blixtrade som svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles säreget gjorde hans ögonbryn, som höjdes helt sakta men slutligen så högt, att åskådaren erfor samma känsla av orolig förväntan som om hon sett en skicklig bågskytt spänna sin båge till det yttersta. Och hon fick lätt den föreställningen, att bakom ögonbrynens högspänning förefanns en andlig spänning av samma styrka.

De råd, som i detta och liknande fall blevo resultatet av drängens allvarliga övervägande, voro ingenting annat än gamla huskurer, som kvinnorna vanligen kände till förut. Icke förty började tron på hans underbara insikter och gåvor att sprida sig och kvinnorna drogo snart den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota människornas. Mödrar förde till honom sina sjuka småttingar. Han vägrade att taga någon befattning med dem, han brummade, han förbannade, han knuffade undan dem. Men denna motsträvighet endast eggade mödrarna. En charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergöraren låter däremot alltid truga sig. Ju djupare hans insikter äro, desto oginare är han själv. Och omvänt: ju oginare undergöraren är, desto djupare äro hans insikter.

En afton kom skogsfogdens Grädel. Hon var ung och ogift och hade inga barn att bekymra sig om. Då Hans Hinz såg henne komma gick han hastigt upp i kvarnkammaren, hämtande i förbifarten en skopa vatten ur rännan. Han tvådde ansikte och händer. Under tiden närmade sig Grädel tveksamt. Hon kände drängen från barnaåren, men hon hade redan hört så mycket förtäljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans hårda och oartiga sätt mot kvinnorna, att hon närde en bävan för mjölnardrängen, som om han varit kyrkoherden själv. Dessutom var hennes ärende futtigt och löjligt. Hon hade stora fula vårtor på händerna, som varken krita eller lapis förmått utrota. Var det nu ett lyte att komma med till en undergörare?

Hon stod vid dörren och hennes hjärta klappade hårdare än hennes hand. På andra sidan dörren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur länge de så stodo. Äntligen tog han mod till sig och trädde ut och även Grädel tog mod till sig, framförde sitt ärende och visade honom sina stackars händer. Hansi vidrörde vårtorna helt lätt med fingerspetsarna och skakade på huvudet. Han kunde för död och pina inte erinra sig ett enda medel mot vårtor. Sedan han hastigt torkat av bänken med rockärmen, bad han Grädel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Grädel en smula otåligt sporde, om han icke ville hjälpa henne.

Vad pratar du! svarade Hansi. Är jag kanske en doktor eller en klok käring? Vad är det för dumheter? Varför kommer ni till mig med era krämpor? Och du till! Dra för hin i våld!

Men då hon helt förskräckt reste sig, tryckte han henne åter ned på bänken. Där satt hon och där stod han, båda tysta. Ända till dess att en koltrast hoppade fram till Hansi: och började picka på hans stövel. Han lät fågeln hoppa upp på handen och började härma dess locktoner, varvid trasten kråmade sig på det lustigaste sätt, spretade ut med stjärten och gluckade, så att det lilla bröstet svällde upp till en stor mjuk boll. Då brusto de i skratt och fågeln flög.

Och nu började Hansi visa prov på de konster, han verkligen lärt under sina vallpojkeår och som huvudsakligast bestodo i en skicklig efterhärmning av allahanda djurläten. Sedan han sålunda och annorlunda framhållit sina förtjänster och förmågor, sprang han bort till ett urgammalt körsbärsträd, vars enda levande gren ännu bar några övermogna men saftiga bär. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han Grädel, sex åt han själv men det trettonde delade de sålunda, att Grädel höll dess ena hälft mellan sina läppar under det att Hansi bet till sig den andra. Då var det redan så skumt i skogen att Grädel måste återvända till byn.

När vintern kom, blev kvarnvägen svårframkomlig och det var nu endast fru Maturin, som besökte kvarnen då och då, medförande en korg fullproppad med matvaror. Likväl upphörde icke Hansi Hinz att sysselsätta kvinnornas fantasi. Några bland dem hade läst berättelser om eremiter och fromma undergörare, vilka alla levde lika ensligt och torftigt som mjölnaren. Hans bild växte i deras föreställning. Och under de långa mörka månader, då de endast sågo spåren efter hans skidor i snön och endast hörde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar, blev Hansi Hinz oavlåtligen föremål för deras tankar och funderingar.

Männen i byn kunde svårligen undgå att förarga sig över allt detta prat om en mjölnardräng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Följaktligen måste han vara en gudlös slyngel. Härtill genmälte kvinnorna flinkt, att han läste sina böner lika troget som någon annan, och ehuru de aldrig hört honom läsa ett enda Fader vår, voro de beredda att gå ed på hans gudsfruktan. De läto också förstå, att de vid sina besök i kvarnen fått höra många gudaktiga och tänkvärda ord. Desslikes började de på det nedrigaste sätt häckla och svärta den stackars kyrkoherden och förmenade, att den som ville hålla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Männen fingo slutligen gå allena i högmässan, och förde de kvinnorna med sig, syntes på dessa som oftast spår efter tårar, örfilar och hårdragning.

Under det att kvinnorna sålunda försvarade Hans Hinz, var hans eget största bekymmer just det, att han aldrig kom i högmässan. Orsaken till hans uteblivande var enkel men avgörande: han ägde icke någon helgdagsdräkt. I de lappade, lumpna arbetskläderna, genompyrda av mjöl och liksom fernissade med beck och kåda, kunde han icke infinna sig utan att komma på skam både inför Vår Herre och skogsfogdens Grädel. Han övervägde länge och under högt spända ögonbryn frågan, hur han skulle kunna skaffa sig en anständig helgdagsdräkt. Pengar hade han inga. Hans lön utgick in natura och var så knapp att den blott räckte till drängens dagliga spis, en sorts mjölröra, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz funderade i sex månader och beslöt till sist att uppsöka kvarnägaren, herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besöket skulle äga rum en söndag, men redan på lördagskvällen begav han sig åstad. Natten ämnade han tillbringa i närheten av Grädels gård.

Där i byn rådde den seden att den manliga ungdomen använde helgdagsnatten till att uppsöka sina kärestor. Hansi stötte fördenskull samman med många unga män, som ensamma och tysta eller och i sjungande flockar drogo ned mot byn. De hälsade honom med en visserligen trumpen men dock oförtydbar aktning, och för första gången njöt han sötman av att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i första giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, lämnade till och med sin sjungande flock för att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjärtans beskedlige token hade inom kort anförtrott Hansi sin lördagshemlighet han ämnade uppsöka skogsfogdens Grädel!

Hans Hinz hade gärna velat fråga, om Henrik stämt möte med Grädel och om de kanske redan voro fästfolk. Men han kom sig icke för. Stillatigande och till synes oberörd gick han vid den sladdrande ynglingens sida, lagade dock så, att de båda sackade efter och snart befunno sig på ett betydande avstånd från flocken. Då stannade han plötsligt, och i det han gjorde sig fri från Henriks arm, sa han:

Du tänker gå till skogsfogdens Grädel. Men hör nu på: jag skall gå i ditt ställe.

Den förbluffade friaren sökte slå bort saken med skämt. Hansi övertygade honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen på rygg i ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle återvända hem för att ömsa kläder, gick han själv raka vägen till skogsfogdens gård. Han smög sig uppför fritrappan, som förde till vinden och Grädels kammare. Han kände på dörren och fann den stängd. Nu började han härma trasten och därav väcktes ingen i huset undantagandes Grädel. Efter en stund kom hon ut till honom och de sutto sida vid sida på trappan. Hansi berättade, att han skulle gå till herr Gruber och begära pengar till en helgdagsdräkt. Grädel funderade en stund; därpå sa hon:

Du borde skaffa dig en annan och bättre plats men inte här i byn.

Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:

Får jag komma tillbaka till dig, sedan allting är uppgjort med husbond?

Hon svarade:

Det blir väl, som du tycker.

Grädel gick åter in, men Hansi blev sittande på trappan. Och under det att han välvde allahanda planer för framtiden och beslöt att taga sig bort från bygden och dess dumma kvinnor, började äntligen tupparna gala. Hansi begav sig till herr Gruber.

Gubben tog emot honom liggande på sängen utan andra sängkläder än en smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollärare och först på gamla dagar blivit kvarnägare tack vare ett arv. Själv kunde han icke sköta kvarnen, och det gamla skrället skulle inte ha givit honom något som helst överskott, om han nödgats ordentligt avlöna drängen. Han hade emellertid lyckats locka till sig och fängsla vallarepojken med allahanda dunkla löften om framtida förmåner. När nu Hansi med mössan i hand, trumpen men hövlig, begärde pengar till en helgdagsdräkt, blev gubben ursinnig och överöste honom med ovett. Hade han inte lovat honom framtida förmåner?

Hansi svarade:

Husbond lovar men inte vet jag, om han tänker hålla. För resten kan jag inte vänta på det. Jag tänker gifta mig.

Herr Gruber, som just fört vattenkruset till munnen för att läska sin strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrångstrupen. Först sedan Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, återfick han andan men låg en lång stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig med Hansis hjälp och stapplade på bara fötter bort till en kista, vari han förvarade sina papper. Överst låg ett stämplat dokument, som gubben med skälvande händer vecklade upp, och snarare ur minnet än från bladet läste han upp dess innehåll, varvid den skrovliga och gnälliga gubbrösten fick varma, nästan ömma toner.

Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillförsäkrade sin trogne dräng Hans Hinz Faber all sin kvarlåtenskap. När gubben slutat uppläsningen tillfogade han med samma ömma och varma tonfall:

Jag har tänkt på dig som en far tänker på sin son. Men du vill lämna mig gubbstackare i sticket. Så gå då, otacksamme!

Vare sig nu att gubben verkligen tänkt på Hansi som en far på sin son eller om han upprättat testamentet blott för att få njuta frukterna av den flinke drängens möda utan att i livstiden behöva ge honom någon lön, så kände sig Hans Hinz alldeles överväldigad av denna plötsligt uppenbarade godhet. Gubbens ständiga kält föreföll honom nu som ytterligare ett bevis på hans faderliga omtanke. Han böjde sig ned och kysste nattrockens ärm och gubben mottog ömhetsbeviset med en värdighet, som redan röjde den kränkte välgörarens harm. Han började korsförhöra drängen beträffande hans giftermålsplaner, och när han fick höra, att de gällde Grädel, sa han efter kort betänkande:

Att du valt skogsfogdens Grädel har jag ingenting emot. Men låt mig först tala med skogsfogden och säga honom, hur det står till mellan mig och dig. Eljest får du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag däremot har nog ett och annat i den här kistan, som kan göra skogsfogden benägen att tänka på saken. Låt mig hållas och återvänd genast till kvarnen.

Allt detta yttrade han med faderlig välvilja och myndighet och så begav det sig att Hans Hinz lämnade byn utan att först uppsöka Grädel men fast övertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de bästa händer.

För herr Gruber var det emellertid av största vikt att stryka ett grovt streck över Fabers framtidsplaner. Och den Lede själv förde fru Maturin i hans väg. Han anförtrodde henne oförbehållsamt sin ångest och lät henne förstå, att om Hansi gifte sig med Grädel, skulle han säkert lämna bygden för att annorstädes söka sig bättre utkomst. Fru Maturin visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber själv. Och hon var kvinna och till på köpet en van äktenskapsstifterska: hon visste råd. Hon uppsökte bonden Brut, påpekade, vilket förmånligt gifte, som här yppade sig för sonen Henrik och uppmanade honom att ofördröjligen tala med skogsfogden. Så skedde. Grädels far hade ingenting att invända mot friaren men lade avgörandet helt och hållet i flickans hand. Grädel förklarade att hon icke kunde gifta sig med Henrik, eftersom hon hade en annan kär. Tillfrågad om denne andre vore Hansi Hinz svarade hon ingenting utan lämnade rummet. Men den påpassliga och rådiga fru Maturin följde henne, hann upp henne på gården, lade förtroligt armen kring hennes liv och förde henne ut på ängen bakom huset. Här meddelade hon henne vissa saker rörande sitt förhållande till Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon flickan att inse, att hon icke hade någonting gott att vänta av Hansi. Slutet blev, att Grädel gav Henrik sitt löfte.

Bröllopet stod vid midsommar, och på själva bröllopsdagens afton fick Faber besök av fru Maturin. Som äktenskapsmäklerska hade hon suttit högt och förnämt både i kyrkan och i bröllopsgården, och brudgummens far, som var änkling, hade visat henne mycken uppmärksamhet. Men då dansen skulle börja, hade hon försvunnit från bröllopsgården och satt redan på bänken bredvid Hans Hinz. Hennes hjärta dunkade hårt; likväl dolde hon sin oro under leenden och ett oavlåtligt surrande prat. Hon skildrade bröllopet och hela brudföljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Grädel varit den gladaste och lyckligaste flicka man väl någonsin sett under brudkronan.

Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon dristade fatta hans hand och flyttade sig tätt intill honom. Han lät henne hållas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I förstone ryckte hon till som om hon fått ett slag i ansiktet. Hon satt några ögonblick stilla och stirrade framför sig. Hennes kropp skälvde, hennes händer darrade. Men då hon reste sig för att gå, märkte hon, att Hansi lämnat kvarndörren öppen. Nu smålog hon och suckade och hennes ögon blevo för heta för tårar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och reglade dess dörr bakom sig.

* * * * *

Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas, komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter dörren på glänt, kunde hon följa honom.

Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det. Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.

En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan genmälte:

Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig. Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka, förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.

Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån. Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och vräkte honom i en driva.

En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida. Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad flock och följde på något avstånd männen.

Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem. Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.

Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren. Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna, som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru, Grädel.

Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som oavlåtligt följde henne.

Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som Grädel.

* * * * *

Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta, att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför den gudomliga sanningen.

De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.

Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet. Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.

Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.

Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket! Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men gubben skrek:

Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med skogsfogdens dotter.

Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand, tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn förändrades, när han yttrade:

Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens Grädel?

Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I stället för att svara skrek han:

Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!

Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot gubben, stannade och sa:

Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore orätt. Husbond skulle ångra sig.

Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar. Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.

Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än att trots sin rädsla gå till kvarnen.

* * * * *

Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren. Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.

I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.

Husbond--började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:

Kom hit! Jag hör dig inte.

Långsamt och med sänkt huvud steg Hans fram till honom och utan att höja blicken från golvtiljorna frågade han, om Gruber verkligen stode fast vid, att han när som helst kunde riva sönder testamentet. Gruber jakade.

Då, sade Hans, är det så gott, att jag lämnar kvarnen redan i morgon, eftersom jag inte längre kan tro husbond på hans ord. Jag har tjänat länge nog utan lön.

Gruber svarade:

Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll.

Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning och lättnad, trodde vara dov av tårar:

Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet finns. Husbond har nog redan bränt det.

Gruber svarade:

Fårskalle! Följ mig hem, så ska, jag visa dig att det, ligger i min kista. Men nu litar jag inte längre på dig ditt otacksamma kräk. Gå din väg! Jag skall nog finna en annan. Och så snart jag kommit hem, ska jag riva sönder eländet och bränna var bit.

De stodo en stund tysta; Gruber vände sig från gluggen. Plötsligt skrek han till:

Vad står du och bligar i golvet? Se på mig!

Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som föreföll gubben olösligt. Han sa:

Husbond kommer icke hem.

Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen lagt bort.

Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord. Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är--

Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:

Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig, jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem--

Hans upprepade entonigt:

Husbond kommer inte hem.

De tego.

Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber:

Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått veta--du kommer i fängelse--

Han svarade:

Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.

Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång började herr Gruber viska:

Min käre gosse, jag begriper inte--varför tror du mig inte på mitt ord? Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur orätt du har--

Hans upprepade:

Husbond kommer inte hem.

* * * * *

Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I dagbräckningen avlägsnade han sig.

När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber i det läge och den ställning, drängen beskrivit.

Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt, men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död, ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.

* * * * *

Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa förhoppningar om att kunna slå ett stort slag--han hade lärt känna fru Maturin.

Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.

Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom att ställa sig under trädet och smacka!

Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha suttit uppradade på mina mjölsäckar.

Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne, bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej mäktade styrka sitt påstående--den anklagade själv utbrast i förargad och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till svartsjuka--avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:

Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte svartrockarnas inflytande.

Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade patetiskt:

Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än vi i denna sak.

Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och yttrade högt:

Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men jag visste, att ni skulle bli bedrövad.

Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade, att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber. Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.

Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr Schüler insköt:

Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn--

Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor, förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande. Han sa:

Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan har ruinerat även dessa robusta nerver--

Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell, fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:

Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller den andre!

Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen. Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.

Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till lovsången med synbart behag.

Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i förnärmad ton genmälte:

Å bevars! Ett dussin om det kniper!

Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.

* * * * *

Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål. Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar. Vänd till honom yttrade nu herr Schüler:

Jag önskar veta, var vittnet uppehöll sig den ödesdigra dagen mellan klockan fem och halv tio eftermiddagen.

Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt: I mitt hem.

Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade:

Min man hade farit till staden.

Herr Schüler visade tydligt att han icke var nöjd med svaret och lika tydligt, att han själv kände sig brydd. Han strök sig med handen upprepade gånger över ansiktet. Plötsligt gick han på tåspetsarna bort till domaren och viskade honom något i örat. Domaren spratt till och blickade häpen upp på herr Schüler. Därpå nickade han och sade, i det han åter vände sig mot vittnet:

Ni ska inte kringgå frågan! Var ni ensam i ert hem?

Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:

Hansi Hinz var hos mig.

Den anklagade smålog halvt förbluffad, halvt medlidsam. Det föreföll honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt vinglande, svarta små fjärilar.

Herr Schüler fortsatte:

Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lämnade gården?

Fru Maturin hade emellertid återfått sitt lugn och svarade alltjämt vänd mot domaren, högt och tydligt:

Han for med femtåget.

Och när infann sig den anklagade?

Strax efteråt. En kvart kanske.

Visste han på förhand, att er man skulle lämna gården?

Ja.

Herr Schüler gav svaret tid att verka; därpå vände han sig till domaren och yttrade:

Först för tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade denna bekännelse. Då jag förebrådde henne, att hon så länge förtegat en omständighet av avgörande betydelse, svarade hon att hon i det längsta velat skona sin man. Jag önskar nu få bekräftat, att det var denna finkänslighet eller fruktan, som vållade hennes förtegenhet.

Domaren behövde några minuter för att formulera den kinkiga frågan. Redan innan den framställts fick den ett slags svar: en ljudlig, stönande suck. Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren vände sig åter till vittnet.

Hade ni någon giltig orsak förmoda, att den anklagades besök i ert hem skulle vålla er man vrede eller sorg?

Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:

Det är klart; det förstår man.

En spjuver bland åhörarna ropade: Tacka tusan för det! Han fördes genast ut ur salen men hans dumma skämt väckte varken löje eller ens någon uppmärksamhet. Spänningen var alltför stark. Domaren fortfor:

Hur länge uppehöll sig den anklagade i ert hem?

Han gick en kvart över nio.

Hur kan ni så precis erinra er klockslaget?

Jag såg flera gånger på klockan. Hansi hade ärende till en gård söder om byn och han kunde inte komma dit senare än tio.

Vet ni, om den anklagade gick direkt till den där gården, sen han lämnat ert hem?

Jag följde honom en bit på väg.

Mötte ni någon under vägen?

Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och namngav tvenne kvinnor.

Kunde den anklagade uppehålla sig så länge i ert hem utan att någon av ert husfolk varsnade honom?

Fru Maturin svarade raskt:

En av pigorna såg honom, då han kom; men jag har bett henne tiga.

Under det att vittnesmålet avgavs hade åklagaren haft sin uppmärksamhet huvudsakligast fästad vid den anklagade. Fabers förbluffade och medlidsamma löje hade icke undgått honom; efter hand som vittnesmålet framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hållning alltmera tryggt överlägset och föraktfullt. På grund av sjukdomen tillät man honom att sitta och denna tillåtelse utnyttjade han nu på ett nästan väl oförskämt sätt. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade över bröstet, det ena benet kastat över det andra tycktes han följa förhandlingarna, halvt road, halvt uttråkad. Tydligen betraktade han saken som redan avgjord till sin förmån. Åklagaren ingrep.

Det kan ju vara möjligt, sade han, att vittnet av hänsyn till sin man och sitt rykte hållit en så viktig omständighet hemlig. Däremot förefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett så stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord berört sitt besök hos vittnet. Låt oss visa en liten smula aktning om icke för sanningen så åtminstone för det sannolika.

Herr Schüler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, då hans klient plötsligt sprang upp från bänken och utropade:

Sanningen är att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men väl ha de sprungit efter mig. Det är sanningen. Och kom inte och tala om sanning i den här lögnhålan! Det är kvinnorna, som ljugit mig hit och nu får de väl se till, hur de ska kunna släpa mig härifrån.

Domaren gav honom en sträng tillrättavisning, varvid den anklagade bugade sig och tog med handen åt huvudet som för att stryka av mössan. Han mumlade halvt för sig själv:

Folk håller styvt på sanningen, när den gagnar dem själva eller skadar andra. Eljest är det inte så kinkigt. Men man kan bli led vid alla lögner också.

Tidigt på morgonen den sista rättegångsdagen trädde herr Schüler in i sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom alls icke säkrad. Åklagaren hade ännu tre vittnen ohörda. Två av dem voro män: byns skolmästare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog herr Schüler, gå ut på att ställa Fabers förhållande till kvinnorna i sådan dager, att värdet av deras vittnesbörd förringades. Det tredje vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Grädel. Om henne visste herr Schüler ingenting annat än att hon var Henriks hustru och denna okunnighet oroade den försiktige advokaten.

Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han åt herr Schüler och grinade själv åt sin skämtsamma hälsning. Mellan honom och herr Schüler rådde ganska stor förtrolighet och då de voro på tu man hand brukade advokaten dua sin klient. Försänkt i sina funderingar besvarade Schüler icke hans hälsning utan satte sig på bänken och började ivrigt bläddra bland papperna i sin portfölj.

Slutligen såg herr Schüler upp från sina papper och yttrade i betänksam ton:

Ja, min kära vän, jag har gjort mitt bästa och jag hoppas att vi skola lyckas. Men människan spår och Gud rår, som man plär säga. Åklagaren har ännu tre vittnen ohörda. De två bekymra mig inte stort. Den tredje är den där bonden Henriks hustru Grädel. Måtte hon inte ställa till med någon olycka.

Grädel! utbrast Hans Hinz och höjde ögonbrynen ända till hårfästet. Efter en stund sade han, lugnt och trohjärtat:

Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.

Nej, vad skulle hon också veta? mumlade herr Schüler en smula förlägen. Och han fortsatte:

Men kvinnor äro i vissa fall mycket dåliga och opålitliga vittnen. De veta vad de önskar veta. De veta med hjärtat så att säga. Frågan är nu, om hennes hjärta är stämt till din fördel eller motsatsen. På det kan mycket bero.

Faber vände honom ovilligt ryggen, och då herr Schüler fullföljde sina bekymmersamma funderingar, avbröt han honom barskt.

Prata inga dumheter! Grädel! Det är någonting helt annat. För resten vet hon ingenting. Tig med sånt där!

Införd i rättegångssalen bugade han först som vanligt för domaren men vände sig därpå mot de till trängsel fyllda åhörarbänkarna och hälsade helt sirligt med upprepade bugningar. Då började några damer vifta med sina näsdukar, andra kastade slängkyssar och åter andra klappade i händerna. Den förgrymmade domaren hotade att låta utrymma salen, varvid Faber förebrående utbrast:

Herr domare! Det är ju sista gången!

Som straff för sitt oskickliga uppträdande fråntogs han rätten att sitta under förhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:

Alldeles riktigt, i dag bör jag stå.

Förhandlingarna började. Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa dumt byskvaller.

Nu blev det Grädels tur. Hon hade framsagt den förestavade eden med tydlig och stark röst men besvarade nu frågorna lågmält och ängsligt. Herr Schüler satt i stark spänning. Emellertid ställde åklagaren blott ett par tämligen betydelselösa frågor till vittnet. Hon hade den ödesdigra dagens morgon mött sin mans styvmor och av henne fått veta, att svärfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat att hon ämnade använda tiden väl under mannens frånvaro. Tillfrågad vad hon ansåg att svärmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon trott att svärmodern ämnade vidtaga förberedelser för det beramade skogsmötet. Sedan han nått detta skäligen magra resultat förklarade sig åklagaren ej ha flera frågor att göra. Då reste sig herr Schüler och framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade Grädel:

Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att han inte har gjort det.

Herr Schüler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat till honom ännu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den långa raden vittnesmål med ett åklagarevittne, som uttalade sin bergfasta tro på den anklagades oskuld. Han beslöt att utnyttja trumfen, han uppmanade Grädel att utförligt berätta, vad hon hade sig bekant om den anklagade.

Olyckligtvis fattade Grädel denna uppmaning alltför bokstavligt. Det edliga löftet att ingenting förtiga skrämde henne till onödig utförlighet. Hon skildrade rätt omständligt den föräldralöse pojkens uppväxtår, som till största delen förflutit i skogsfogdens gård. Både domare och åklagare och slutligen även herr Schüler sökte då och då dämpa hennes berättariver, men hon stötte ständigt på nya enskildheter, som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berättade så troskyldigt och med så barnslig övertygelse om berättelsens vikt, att de knappt hade hjärta att avbryta henne. Sålunda fingo åhörarna en frisk och ganska tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat några tämligen oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som berätterskan tydligen framställde dem med djupt och allvarligt ogillande. Helhetsintrycket blev i alla händelser gynnsamt: en präktig och godhjärtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjälpsam.

Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen. Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid berätterskan.

Ledd av herr Schülers försiktiga frågor fördes hon nu fram till senare tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gått i tjänst hos herr Gruber hade de sällan mötts. Kvinnosladdret om drängens hemlighetsfulla förmågor och underkurer hade hon aldrig fäst sig särdeles vid. Lockad av sin nyfikenhet hade hon dock engång sökt hans hjälp, men då han öppet tillstått, att han icke ens kunde trolla bort vårtor, hade hon förstått att det inte var det ringaste bevänt med hans kunskaper.

Denna i en viss ömkande och föraktfull ton framsagda dom alstrade en skrattlust, som smittade själve domaren. Mitt i den rungande skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt förargad:

Du glömmer, att jag gav dig körsbär i stället!

Grädel ropade tillbaka:

Det glömmer jag visst inte. Sex åt du och sex åt jag och det trettonde delade vi.

Domaren fann nu rådligt att dölja munterheten bakom sin allra strängaste ämbetsmin.

Såväl åklagare som försvarare förklarade sig beredda att överlämna målet. Åklagaren fattade sig helt kort, påpekade att alla indicier gingo i samma för den anklagade ogynnsamma riktning, underströk svagheterna i det presterade alibit och yttrade till sist med skärpa, att om några vittnen blivit obehörigt påverkade, så var det sannerligen icke åklagarens.

Även herr Schüler ålade sig en viss måtta. Han framställde på sitt sätt vittnesmålens resultat och yrkade på den anklagades frikännande. Likväl kunde han icke helt avstå från att söka giva rättegången en mer allmännelig betydelse. Han yttrade:

Det här är ej blott fråga om ett människoöde utan jämväl om vissa principer, som för mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke förvärvat sig annat än sina medborgares blotta aktning, skulle han sannolikt ej ha stått, där han nu står. Det jämnstrukna blir ej föremål för tadel, avund och intriger. Faber är eller har varit en folkledare. Åklagaren har vid flera tillfällen med tydligt förakt gjort gällande, att hans anhängare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill göra min kollega en kanske något närgången fråga. Anser han verkligen kvinnors hängivenhet och beundran så mycket mindre värda än männens? Må vara att de i högre grad än vi låta leda sig av sina känslor. Måste dessa känslor ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers böjelse för allt som är oäkta, falskt, lögnaktigt? Ja, i så fall måste jag medge att dessa kvinnors hängivenhet a priori stämplar min klient som en svår brottsling. Men jag dristar förmoda att icke ens min ärade motståndare ser så mörkt på våra mödrar, hustrur, döttrar. Det må för resten bliva hans ensak. För mig och för många med mig väger det kvinnliga förtroendet snarare tyngre än det manliga. En ärlig sanningssökare skall--det är min fasta övertygelse--vinna sina första proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhängare och denna enda vore en kvinna, skulle jag säga: Han har kanske icke funnit sanningen, men jag vet, att han har sökt den. En sådan sanningssökare är min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; män ha pådiktat honom ett brott. Jag överlämnar honom med lugn åt hans insiktsfulla och samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara brottslig; ur ideell synpunkt sett får han icke vara det.

Herr Schülers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren ställde nu till den anklagade den obligatoriska frågan, om han hade något att tillägga, innan rätten började sin överläggning.

Faber svarade:

Jag vill tala om, hur det gick till.

Hans röst var emellertid så grumlig att domaren ej uppfattade svaret. Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framför sig. Hans ögonbryn voro högt uppdragna i pannan alldeles som då han, sittande på bänken vid kvarnen, grubblade över kvinnornas mångahanda spörsmål.

Slutligen började han tala med tydlig röst men i avhuggna och ibland svårförståeliga satser. Han sade:

Så här var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grädel. Jag litade på löftet, men han svek. Då visade han mig testamentet, att kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rätt. Men vad det led blev han ond på mig. Han sa, att han kunde riva sönder testamentet som om det ingenting varit. Då kunde jag inte lita på det heller. Vad skulle jag lita på? Allting var lögn tyckte jag. Och jag tyckte det var orätt.

Och den där dagen kom husbond till mig och jag hade väntat på honom länge och tänkt över saken. Då tog jag honom med mig upp på kammaren och frågade om han redan rivit sönder papperet. Nej, sa han, men han skulle göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever, men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte. Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det kan hända. Men han hade själv handlat så, att jag inte kunde tro honom. Då bar jag honom bort till luckan och lät honom falla ned i kvarnen. Jag sprang genast ned och kände på honom att han redan var död. Då blev jag förskräckt och gav mig ut i skogen, men när jag lugnat mig gick jag till bekanta för att de skulle tro, att jag varit borta från kvarnen. Det är sanningen.

Fabers bekännelse följdes av en fullständig och rätt långvarig tystnad. Icke ens den bestörte herr Schüler förmådde få fram ett ord. Domaren vred och vände häftigt på sina papper och det lätta prasslet var det enda ljud som förnams. Slutligen yttrade domaren:

Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt förnekat all skuld, nu helt plötsligt avlägger bekännelse?

Hansi Hinz höjde eftersinnande de tjocka ögonbrynen. Därpå vände han sig långsamt om och sökte med blicken Grädel, som tagit plats bland åhörarna. Han pekade på henne. Han sade:

Om hon där ljugit som de andra, så skulle jag inte ha sagt ett ord, utan herrarna hade fått leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon sa. Ända från det vi var små, det var sant alltsammans. Allt, vad de andra sa, var lögn, men allt vad Grädel sa var sant. Varför skulle jag då ljuga? Inte vinner man någonting med lögn, nej, ingenting.

Den anklagade, som hela tiden förblivit stående, visade nu oroande tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varför sessionen avbröts. Vid följande session dömdes mjölnardrängen Hans Hinz Faber--trots herr Schülers ansträngningar att få honom ställd under läkareobservation--till livstids straffarbete. Faber förklarade sig nöjd med domen. Herr Schülers nederlag blev således fullständigt och hans hopp att med fallet Faber som språngbräda nå en bättre ställning krossat. Flera vittnen ställdes till ansvar för mened, men endast fru Maturin kunde överbevisas. Eftersom hon befann sig i välsignat tillstånd ansåg sig emellertid vederbörande läkare kunna intyga att hon vid ifrågavarande tillfälle ej ägt sina sinnens fulla bruk.

I byn talades det givetvis länge om denna rättegång och om Hansi Hinz. Även som tukthusfånge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var föremål för deras ömmaste medlidande. Mot Grädel visade de en tyst avoghet, vars oförnuftiga orsak var den, att de i henne sågo upphovet till Hansis olycka. Hon levde nästan lika ensamt och stillsamt som fången själv.

Vad Hansi Hinz beträffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell. Visserligen satt han för det mesta tyst och orörlig på bänken vid väggen och sökte allahanda förevändningar för att slippa ifrån de föreskrivna promenaderna. Men han såg helt förnöjd ut, där han satt lugn med sina tankar, bakom höjda ögonbryn funderande över ett och annat.

Hans straff blev kort; halvtannat år efter domen dog han.

Då Casimir Brut slutade, var prästen alltjämt späckad med frågor, men förvaltaren ursäktade sig som hastigast och återvände till sina räkenskaper. Prästen gick nu lös på den stackars Faber, lämnade ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en uräkta spetsbov och väl värd sitt öde. Damerna Willman togo honom däremot ganska varmt i försvar, så att det ville synas som om den stackaren ännu efter döden behållit något av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans ståndaktiga kärlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans hjälpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trångmål, Betty förvånade sig över hans förmåga att på ett stillsamt sätt klara sig bland så många fruntimmer, och Lizzy sa:

Jag fick det intrycket att han måste ha varit en ståtlig och bra pojke och inte så olik herr Brut själv. Jag är verkligen ledsen, att han inte kan tåla mig.

Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, förklarade Betty.

Det ser nästan så ut, inföll doktor Karolina med betydelsefull skärpa.

Och under dessa repliker betraktade damerna oavvänt fru Olga, som satt där i sin vita klänning och såg ut som om hon måste svälja någonting bittert.

Fröken Alexander viskade till generalagenten:

Om jag inte misstar mig, är lilla hennes nåd nära gråten. Jag vågar förutspå, att saken blir ännu sorgligare än jag först tänkt mig.

Spå vad ni vill, kära människa, mumlade generalagenten och drog sig skyggt åt sidan. Men lämna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.

Mina damer, fortsatte han vändande sig till de övriga. Här har talats mycket om kärlek och förvisso förljuvar den livet och gör det värt att leva, på samma gång som den trasslar till det och åstadkommer många obehag och onödiga utgifter. Men det finns också utgifter som man aldrig behöver ångra. Det kommer en tid, mina damer, då kärleken inte längre har någonting att säga. Vänskapen inte heller. De stora, vittfamnande intressena falla från själen, som grenarna från en gammal tall. Trohet blir ett tomt ord, framgång meningslös, glädje hån. Livet blir grått som dimma. Minnena plåga. Kroppen njuter av intet; själen slutes långsamt i mörker. All visdom förlorar sin sälta. Och tiden blir lång. Men har man då, mina damer--och även herr kyrkoherden kan tänka på saken, ty det finns många olika prislägen--har man då en liten konstgjord, sjungande fågel--

* * * * *

Här avbröts herr generalagenten av ljudet från en dörr, som vräktes upp, tummel i trappan, snubbel över tröskeln. Prästens son stod i dörröppningen, flämtande men trots språnget blek. Strax efter honom kom Ludwig, knuffade den andre åt sidan och kastade sig på en stol. Bordet med kaffekoppar och likörflaskor var nära att stjälpa, då damerna alla på engång störtade upp.

Lugna er! flämtade Ludwig. Jag har bara slagits.

Och de kunde tryggt tro honom på hans ord, ty blod flöt ymnigt från näsa och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig blödde och sa:

Jag har slagits med drevkarlarna.

Med hela hopen? frågade Brita.

Idiot! Men jag slogs med den värste av dem, det kan herrn där intyga. Det var Bollans fästman och han slogs för tösens skull, så det är ingenting att säga om det. Jag slogs, därför att han påstod att Casimir tagit livet av henne. Och det finns inte heller någonting att säga om det. Den ena människan kan komma att slå ihjäl den andra och vara renhårig ändå. Men han påstod, att Casimir ville skjuta skulden på någon bland karlarna och själv smita. Då slogs jag.

Han fick mycket smörj, fortsatte prästens son med en viss tillfredsställelse. Och nu gäller det herr Brut själv. Hela skocken kommer hitåt.

Spring ned i flygeln, befallde prästen sin son, och säg åt förvaltaren att han genast kommer hit.

Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av äldsta flicka Willman gärna tog ledningen vid allvarliga tillfällen. Ludwig, du har anseende för att vara en sanningsenlig gosse. Säg oss, vad du vet!

Jag vet ingenting annat än vad karlarna berätta, muttrade Ludwig motvilligt. Men så här ska det ha gått till. Flickan gick ut i morse för att hämta grodspott åt Olle, som har en revorm bakom örat. Då mötte hon sin fästman, som är torvupptagare och jag känner mycket väl igen honom nu, sen jag har slagits med honom. Nåja, de gick och gick och kommo allt längre bort utan att finna någon grodspott. Om de funno något annat, det vet jag inte, men rätt vad det var, kom Casimir över dem i skogen. Han hade kommit över dem engång förut på morgonkröken och skickat hem flickan, så nu tyckte han, att måttet var rågat. Han mätte dem skäppan full båda två, och han sa, att hennes nåd hade strängt förbjudit sånt där. Torvupptagaren insåg det orätta i sitt handlingssätt och hade just börjat lomma i väg, då den ettriga flickan ropade något som gjorde Casimir ursinnig.

Vad ropade hon? frågade doktor Karolina.

Men Ludwig fortsatte:

Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast följa honom till länsman och sättas i häkte för sin onda tungas skull. Men flickan blev från vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig än komma i häkte. Hon slet sig lös och sprang och Casimir satte efter henne. Sen dess har hon inte varit sedd; men fram på dan kom Casimir och lät genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och ställde till med skallgång. Och nu tro de, att han gjort det för att vilseleda och kasta misstankarna på torvupptagarna. Dessutom ha prästens förfärliga barn sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begås. Och ett äldre stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att förvaltaren kommer att bekänna innan kvällen.

Det äldre stadsfruntimret, inföll fröken Alexander, är nog ingen annan än jag. Och jag tror fortfarande, att bekännelsen inte ska låta vänta på sig. Sådant har jag på känn. För resten få vi inte döma herr Brut för hårt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanständigt, och en man med hans temperament blir lätt offer för sin vrede.

Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade förskräckt på den dystert leende fröken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?

Känner man människorna, svarade fröken Alexander, så vet man nästan alltid på ett ungefär, vad de ha sagt eller kommer att säga vid det och det tillfället. Man kan ta fel på ordalydelsen men inte på innehållet.

Ludwig! manade doktor Karolina. Det är av vikt att få veta vad flickan sa, som kunde till den grad uppröra herr Brut. Jag kan inte tänka att du ämnar undanhålla oss sanningen.

Jo, det gör jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaböjt för att få blodet att stanna. Och han tillade:

I det här fallet kan inte fan själv tala sanning. Då är det bättre att slåss.

Jaså, sa prästen. Då tör hon ha beskyllt honom för stöld eller andra oegentligheter, och det kan stämma med det oväntade avskedet.

Där högg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig förargad. Och plötsligt givande efter för sin pinsamma och tyranniska sanningskärlek fortsatte han buttert:

Flickan sa, att hennes nåd kunde vara lagom sträng om dagarna, när hon själv gick till förvaltaren om nätterna. Undra sen på om att han blev arg, helst drängen hörde på--

* * * * *

Det är möjligt att en viss anständighetskänsla parad med ömkan skulle ha avhållit damerna Willman från att kommentera det sensationella avslöjandet, ifall den första djupa tystnaden brutits på ett värdigt och avledande sätt. Olyckligtvis blev det herr generalagenten för konstgjorda fåglar, som först tog till ordet. Han var inte situationen vuxen, eller rättare sagt: han var alldeles bakom flötet. Hans älsklingsfågel var krossad och trots den sena timmen hade han icke fått upptaga en enda order. Han var själv sorgsen och orolig, och som alla sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och skämtsamma varelser. Därtill kom, att de för honom ovanliga vinerna och likörerna avtrubbat hans eljest skarpa omdöme. Han brast i ett spasmodiskt fnitter och utropade:

Ack, lilla hennes nåd, nu är rätta stunden att köpa två små fåglar: en för er själv och en för er vän. Minns ni inte, hur jag och min älskade Judit signalerade till varandra? Det är praktiskt! Det är poetiskt. I längden också billigt på grund av spelverkets outslitlighet. Och det blir ett minne! Då hösten kommer och åldern, och vintern och den stora tystnaden--tryck på knappen och vår och ungdom äro åter där! Då näktergalen tiger, hennes nåd, då sjunga mina fåglar!

Ludwig tog honom i armen och viskade vänligt: Om herr generalagenten tiger, lovar jag att köpa ett halvt dussin! Generalagenten teg och antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:

Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle hända dig, kära Olga, som av vår mor alltid framhölls som ett exempel på självbehärskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles oväntat. I alla händelser katastrofalt! Herr Brut är dock en tjänare. Han hör inte till vår sfär. Det kan bli en obehaglig historia.

Obehaglig eller ej, genmälte Betty, så är den psykologiskt intressant. Bort från erotiken kommer i ett nytt ljus. Rörelsen blir mig mera sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort moraliskt fallissemang.

Menar ni verkligen, att hon är kär i honom? undrade Lizzy. I så fall blir hans avsked en gåta.

Eller en bluff! återtog doktor Karolina. Det oroar mig mer än något annat, ty det kan tyda på framtidsplaner. Hur långt har du egentligen tänkt gå, min snälla vän? Jag hoppas, att du inte i din yra glömt Jan-Petters testamente? Ett nytt äktenskap betyder Larsbos förlust. Tänk om du skulle vilja förklara dig! Vi äro här bland vänner, situationen är kritisk och en falsk blygsamhet obehövlig.

Nu begriper jag, inföll Betty, varför just Olle skulle upptäcka sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag förstår inte, hur hon tänker lösa problemet för sitt eget vidkommande.

I alla händelser, sa Lizzy, är det tydligt, att hon har experimenterat.

Hur i all sin dar har hon sluppit ut om nätterna? undrade Brita, som alla ungdomar mera intresserad av det rent tekniska. Bollan ligger ju i ytterrummet och hon sover som en fågel.

Lotten sa:

Ni ska få se, att hon gått genom Jan-Petters rum!

Dörren är igenspikad, invände doktor Karolina.

Spikar kan dras ut!

Stora vasen står framför dörren, invände Lizzy.

Stora vaser kan flyttas!

Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes intresset för fru Olgas sätt att praktisera sig in och ut undertrycka alla andra intressen. De gjorde emellertid icke några frågor, kanske övertygade om att ej erhålla några svar.

Ty föremålet för deras ogillande och harmsna förundran föreföll att vara alldeles känslolöst och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gått fram till det öppna fönstret och stod och såg ut över gårdsplanen och parken. Ansiktet var vaxgult, ögonen omgivna av vida, blå ringar. Den finsvarvade lilla kroppen försattes stötvis i dallringar, som om den utsatts för elektriska strömmar. Det kan inte förnekas, att hennes utseende på den sista kvarten betänkligt deklinerat. Hon såg inte gammal ut; hon såg ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade falnat.

Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedövad, hennes känslor olyckligtvis icke. Alldeles som på morgonen hade hon en dunkel känsla av att någonting krossats--en hel liten leksaksvärld. Hon liknade en barnunge som rett sig en trädgårdstäppa, förnumstigt arbetat, petat och plockat på flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart strå och fått det hela till förundran prydligt, prudentligt och nätt. Mitt i hagen; bland snår och klängen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt: Nå, nå, lilla barn, du arbetar ju bara för bocken! Det var inte sant; men nu var det sant. Olyckan och skammen låg mindre däri, att bocken skövlat hennes täppa; snarare däri att hon gjort den så fin, prudentlig och nätt. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och ingen annan. Och hon visste utan att tänka det i ord att en lång strid slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon förnam hans röst i flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rösten var henne alldeles nog.

Som hon nu stod där, tom i hjärnan men med grubbel i hjärtat, började hon halvt frånvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna oavlåtligt växt och kommit närmre. Ett mångstämmigt sorl från parken, som då och då tystnade för att giva fri rymd åt en ensam röst. Klockan var vid pass nio, solen hade gått ned, dagern över gårdsplanens grå grus var ännu tämligen stark, men i dunklet under trädens mörka grönska kunde hon ingenting urskilja.

Nu vände prästens son tillbaka och förkunnade att Brut ej fanns i förvaltareflygeln. Ludwig rusade fram till fönstret och knuffade undan fru Olga. Flickorna Willman trängdes omkring henne, lyfte sig på tå, sträckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som hävt sig ut genom fönstret, vände sig åter in mot salen. Blodet flöt på nytt ned över mun och haka, men han märkte det inte.

Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gått ut till dem. Vad ska det nu bli? Han slår strax och de äro minst femtio stycken.

Plötsligt hörde de Bruts röst, urskilde den i trots av att sorlet ej längre tystnade. Hans stämma mullrade som åskan, sorlet som dess eko med nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vände sig om och gick mot dörren. Där stod prästen. Han tog henne kring handloven. Han frågade: Varthän? Hon svarade med gråt i rösten och ett uttryck, som om hon försatts tjugu år tillbaka i tiden:

Jag ska gå och be dem vara snälla.

Jaså, be dem vara snälla, upprepade prästen. Och han sa: Da, da, da! Och sköt henne tillbaka till damerna Willman.

Jag ska gå och tala med dem, sa han. Det är inte nödigt att någon följer mig, för jag går som präst och inte som slagskämpe.

Han gick. Men vid foten av trappan möttes han av en liten grå gubbe med krokiga knän och långa armar, som oroligt svängde fram och tillbaka. Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock käring, och mellan dem trängde sig en tredje, som såg ut som en gänglig femton års pojke men med gubbansikte. Hans hår var rött och hans ögon röda, glänsande, tåriga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sågo i skumrasket ut som en trollfamilj på aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvärs över herrgårdsfasaden, snokande som möss. Och prästen sa:

Jaså, Spillebodaren är ute och går. Kunde väl tro, att fan inte kom utan följe.

Då upplät kvinnan sin mun till anklagelser och förbannelser. Vad vreden gällde förblev oklart; men orsaken var förvaltarens besök på Spilleboda, då han sökte den försvunna flickan. Prästen lät emellertid inte bjuda sig ovett utan röt:

Tig satkäring! Ska någon tala, så är det väl gubben själv.

Det är rätt, sa torparen. Tig käring!

Strax teg gumman och prästen sporde om anledningen till besöket. Torparens armar kommo i än livligare rörelse; han såg mäkta förlägen ut men mumlade till sist, att han kommit för att träffa Jan-Petters änka. Vad vill du henne? frågade prästen. Torparen svarade:

Jag har väl ett ord och hälsning till henne från honom själv.

Vilken honom? sporde prästen.

Jan-Petter!

Det var värstens! utbrast prästen. Kommer du så långväga ifrån?

Torparen flinade till men blev genast åter allvarlig och svarade:

Det är ett ord, som Jan-Petter sa mig, då jag satt vid hans yttersta. Att jag skulle föra det till änkan i sinom tid.

Vad säger du! förvånade sig prästen. Satt du också vid dödsbädden?

Jag satt väl om natten och kyrkherrn om dagen, förklarade Spillebodaren, tillade: Och när varken kyrkherrn eller jag satt, då satt den tredje och han satt längst.

Det menar jag med, sa prästen. Men nu ska du vara liker kar, Spillebodare, och visa att du är förmer än syndarenom! Du ska laga att gårdsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna. Vad gör de med förvaltaren?

Från trappan och gårdsplanen kunde man svårligen se, vad som tilldrog sig i parken. De ropande rösterna hade tystnat; dock hördes dova ljud som från ett slagsmål eller snarare från en folkmassa, som vältrar av och an. Torparen svarade:

De hålla honom till länsman kommer. Jag har ingenting med honom att skaffa. Jag har kommit för änkans skull, att hon må Stiga här ut.

Vad skulle det vara bra för? undrade prästen.

Torparen svarade:

Det står skrivet: Synderskan skall ha sin smälek.

* * * * *

Synderskan hade emellertid smugit sig efter prästen och redan hunnit ut i förstugan, då damerna Willman upptäckte hennes flykt. De skyndade efter och omringade henne.

Vad tänker du nu göra? frågade de. Tänker du ställa till med någon ny skandal?

Vad som upprör mig mest, utbrast doktor Karolina, är din brist på förtroende mot oss, din syster, din släkt, dina vänner! Jag skulle förstå dig, om vi vore några trångbröstade varelser, men du vet lika väl som jag, att du hos oss kunnat påräkna förståelse.

Just därför! mumlade synderskan. Doktor Karolina hörde henne icke utan fortfor:

Du begriper väl för guds skull barn, att det inte är din lilla svaghet, vi klandra! Envar har sin och på din ha vi så att säga väntat både länge och förgäves. Men det är sättet, barn! Som du inte tycks ha någon aning om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina fötter, dristigt och med högburet huvud. Man gör det med patos!

Och med stil! inföll Lizzy.

Och helst med reklam, tillfogade Betty.

Ty därigenom, fortsatte doktor Karolina, höjer man sig över moralen och blir så att säga portalfigur till den nya etikens tempel. Man blir klandrad men också beundrad. I alla händelser kommer det någonting stort över det hela. Eller om man inte har mod, kraft, intelligens nog att våga sig på någonting dylikt, arrangerar man sig inom övliga gränser och gängse former. Den som inte kan vara stor, bör åtminstone kunna vara elegant och taktfull. Du har burit dig åt som en lantlolla!

Som en gammaldags mamsell! högg Lizzy i med stigande hetta. Vi skäms för dig. Du har vanhelgat dig själv, din släkt och ditt kön genom att smyga omkring som en brottslig piga. Du har känt dig brottslig, det är ditt stora fel. Ty ingenting kan vara osundare!

Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu befinner du dig i en situation, som förefaller hopplös. Du har gjort dig löjlig genom ditt allmogeaktigt torftiga uppträdande. Du kan helt enkelt inte stanna på Larsbo med mindre du gifter dig med den där trevlige herrn. Och gifter du dig, får du inte stanna. Hur vill du klara den saken? Kände jag Jan-Petter rätt, så har han anat det här och lagt ut en snara för dig. Tyvärr har han nu som alltid fått skrattarna på sin sida! Ditt fall är hopplöst.

Jag tror, genmälte Betty, att Olle även i detta postuma fall blir en desillusion för stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av den stora kärleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men hjärtegoda apans avsikt.

* * * * *

Prästen sa:

Där står du och grinar invärtes, Spillebodare, och det förvånar mig icke. Ty då ett världens barn faller i gropen, fröjdar sig fan och de fromma. Men vad har du för kännedom om saken och hur har du fått den?

Håhå! skrek plötsligt käringen. Vi ha haft ögonen hitåt alltsen Jan-Petter dog och länge dessförinnan. Håhå! En känner väl, var det osar bränt! Pojkstackarn har ögon som en katt och larvar omkring utan att någon ser honom. Ty vem aktar masken som ödmjukt kryper? Håhå! Eller ugglan på trädets gren? Vi vet nog vad styggelse är i socken. Håhå! Gör sig inte för bred, kyrkherrn! Eller flädermusen i skymningen; vem ser honom? Men han ser om det så ska vara tvärsgenom prästgårdsväggar! Och vad han inte ser, det förstår han med förståndet--

Tig käring! sa torparen; och till prästen:

Pojken har gått omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar för den delen.

På det sättet! sa prästen. Då veta vi att saken är allmänligen bekant; och känd sak är så god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det är du som uppviglat folket med dina lögnhistorier om mördade flickor och annan styggelse. Du har ställt till med spektakel förr och kämpat med synden och djävulen inför allt folket. Men när du fick dig en kanna brännvin och några riksdaler, så gick du hem till ditt. Och vad är det nu du vill Jan-Petters änka?

Hon är högfärdig, sa torparen. Och ett är Herren en styggelse: högfärdiga ögon!

Prästen genmälte:

Är det sant som sägs, att hon går i par med en fattig förvaltare, så kan du inte skylla henne för högfärd! Och lämna du mans hennes ögon i fred. Eller har du förtagit dig på hennes ögonvarv och låtit hennes dejelighet göra dig lusta?

Då torparen förnam bibliska ord blev han eftersinnande och sökte i sitt eget förråd; men käringen ropade:

Håhå! Är hon inte högfärdig! Då gubben satt hos Jan-Petter på hans yttersta, ville hon inte sitta när honom och deltaga i bönen för den döendes själafrid. Håhå! Är hon inte högfärdig! Och var helst gubbstackarn här gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten och stänkte omkring honom och hävde det över honom. Och till sist lät hon tjänarna vräka ut honom.

Jaså, det är där skon klämmer, sa prästen.

Håhå! fortfor käringen. Honom klämmer ingen sko, utan den som klämd bliver är härskarornas Herre, då han ser en synderska högfärdas inför de heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet såg sig inte för god att hålla gubbstackarn i hand och taga välsignelse och bön av honom. Och han skämdes för kvinnans högfärd och sa: Liksom hon häller luktvatten över dig så har hon bespottat mig för min svaghets och min synds skull och hon är som de fariséer: utantill vitmenad men fylld av de dödas ben.

Jaså han sa det, Jan-Petter, sa prästen. Till mig sa han annorless, men han tör ha varit tvåfaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit, Spillebodare, och bådat upp allt gårdens folk för att taga hämnd för luktvattnet?

Torparen svarade lågmält:

Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vägar. Och då jag såg henne falla, skulle jag stiga fram och upprätta henne. Ty han förgat icke i sin själanöd, att han släpat en kvinna med sig genom synden och han våndades mera för hennes själ än för sin egen.

Han var en omtänksam man, medgav prästen, och han visste precis, hur han skulle ställa det för att bereda sin omgivning trevnad. Men kläm nu ur dig vad du ska ha för att maka dig undan och få det andra byket att göra sammaledes!

Spillebodaren upprepade truligt och trilskt: Jan-Petters änka ska komma hitut.

Varför det då? frågade prästen än engång och än engång svarade torparen:

Hon ska ha sin smälek.

Jaså, du upprättar, de fallna med smälek, du? sporde prästen.

Icke jag, svarade torparen, utan Herren!

Då rann sinnet på prästen och han utropade:

Den herren, som du och dina gelikar tjänar, är ingen annan än djävulen! Det märker man däruppå, att synden är er en söt lukt, så att ni gärna springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan få lukta på en om än aldrig så liten synd. Drevhundar är ni i det stora tjuvskyttet på Guds villebråd. Och liksom hundar har ni inte större lust än den att få hetsa och jaga och därför står fradgan kring munnen på er och tungan hänger ur käften. Men en Herrens tjänare talar i saktmod som jag.

Håhå! pep käringen. Talar du i saktmod, du?

Det gör jag! svarade prästen. Ty talade jag i vrede skulle du rämna. Men fall du mig inte i mitt ämbete, torpare, så ska jag inte falla dig i ditt! Tror du inte, att jag som förvaltat predikoämbetet i förtio år, därtill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala förstånd med ett litet fruntimmer, som råkat hoppa över gärsgårn? Tror du inte att jag kan visa henne grinden och den rätta vägen? Vem är du din krake att du vill sätta dig till doms över andra och till på köpet över gårdens fru? Vad lockar dig hit och vad gör du på hennes vägar? Att Jan-Petter sänt dig, det håller jag för troligt. Och hur ledsamt han än kan ha det, där han vistas, så tör han vid det här laget sitta och grina åt dig, din stolle. Ty den som sätter sig till doms i kättjemål, han gör sig själv saker i hjärtat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva av dig, om jag toge till ämbetet och låte dig skrifta? Men jag har haft överseende med dig som med andra lurkar i min hjord, därför att jag vet, att Herren leder oss fram fjät för fjät efter sitt sinne och inte efter vårt. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar stå öppna!

Ja, Jerusalems portar stå öppna! upprepade torparen halvt förvirrad och gumman ropade: Håhå! Håhå! Prästen såg god verkan av ordet, eldades därav och fortsatte:

Backe upp och backe ned, gubbe och käring, bär det! Samma väg ha vi alla, samma vånda och leda, suck och gruvan, gråt och sorg, synd och skam, sår och sveda. Men fördömd och evigt dömd är den, som stöter sin felande broder från vägen. Ty skall du icke stå här och ropa smälek över din gårds fru! Utan gå i frid och tag käringen och bytingen med dig. Vad är du för en, som gör natten till dag och står här och skräpar klockan tio på kvällen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i väg!

Men Spillebodaren stod där han stod och mumlade:

Hon ska ha sin smälek.

* * * * *

Och prästen fick annat att tänka på, ty det såg ut, som om parken skulle tömma sitt mörker över gårdsplanen. Folkhopen vältrade fram och stannade vid soluret. Den mörka, rörliga massan hade en fast kärna: Casimir Brut och de män som höllo honom. Vad som var att säga hade sagts och människorna höllo sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som strandgrus under vågglid, då hopen i långsamma svängningar sakta rörde sig av och an. Casimir Brut kämpade fortfarande för att komma loss.

En man gick över gårdsplanen och steg tveksam uppför trappan; han strök hövligt av sig mössan och frågade efter fru Janselius.

Vad vill ni henne? sporde prästen. Karlen, som var arbetsförman vid torvupptaget, funderade en stund och svarade förläget:

Vi vill egentligen bara ha bud efter länsman.

Och han tillade halvhögt:

Det vore bäst, om han komme så fort som möjligt. Fan har flugit i dem och jag har ingen ressel med dem. De säger, att förvaltaren slagit ihjäl flickan, därför att hon överraskat honom och frun. Inte vet jag, men det är bäst att länsman kommer.

Prästen betänkte sig ett ögonblick.

Nåja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.

Han vände sig om för att gå in, men i porten, som öppnats bakom honom, försiggick en hastig brottning, varpå fru Olga trädde ut på trappan och porten åter stängdes. Hennes vita dräkt lyste i halvdunklet vid sidan om prästens svarta långrock.

När Casimir Brut fick se henne, gjorde han ånyo ett försök att komma loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av gårdsplanen, försattes åter i en vågrörelse, som så småningom förde de främsta fram till trappan. Fru Olga sa:

Här är jag, om det är mig ni söker.

Spillebodaren på krokiga knän slank hastigt och tyst som en skugga uppför trappan.

Är du Jan-Petters änka du? gnällde han. Jag känner inte igen dig för den vita klänningens skull.

Han stack två fingrar inom svångremmen och tog fram en papperslapp, som han räckte henne, sägande:

Här har du ett ord och en hälsning från honom själv. Från Jan-Petter, då han låg på sitt yttersta.

Fru Olga tog lappen och stirrade frånvarande på den. Det var helt enkelt ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon gjorde, stoppade hon kortet i skärpet. I detsamma steg förmannen fram till henne och yttrade i snäv och befallande ton:

Vi vill, att det ska gå skjuts efter länsman.

Hon svarade:

Nej

Och det blev ett ögonblick fullständigt tyst. Endast prästen mumlade en varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig lös, steg längre fram på trappan och ropade:

Nej! Det ska inte gå något bud till länsman. Och ni ska ögonblickligen släppa herr Brut. Han har inte gjort något ont.

Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltför mångstämmigt för att kunna tydas. Folkhopen på gårdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal, män och kvinnor. Arbetarbarackerna på myren och de små stugorna runtom på Larsbos ägor stodo tomma. Förhållandet mellan fru Janselius och förvaltaren, som till denna dag förblivit hennes anförvanter obekant, hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmänna intresset på Larsbo. Det var en kärleksroman och den eldade alla sinnen. Åttioåriga gubbar följde den med samma spänning som sjuttonåriga ungmör. Socialt intresserade torvupptagare funno i historien belägg för vissa teorier beträffande överklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans anhängare behandlade den efter sina metoder utan att historien därigenom förlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nåd eller gårdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde släppa in i sin hjärtekammare och behandla efter sin smak. Och plötsligt hade historien kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade upptäckt det brottsliga förhållandet och upptäckten hade kostat henne livet. På ett eller annat sätt. Endera hade Brut skrämt henne till att begå självmord. Det var fröken Alexanders version och den delades av hennes bekanta bland gårdsfolket. Eller också hade han rent av röjt henne ur vägen. Torvupptagarna, som haft tillfälle att beundra förvaltarens ovanliga styrka, voro böjda för denna åsikt. De visste av egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom orolig och mot vanan försagd. Skallgången och husundersökningen på Spilleboda och i barackerna togo de för en fint. Själva skallgången med dess fruktlösa spänning hade hetsat upp dem. Männen, som höllo honom mellan sina händer, kände den starka kroppen skälva. Det retade dem och ingenting retar män så som mäns fruktan. I flock är svaghet en dödssynd. Trängseln, hettade, knuffarna eggade. De främsta i hopen voro tätt intill trappan och Brut och hans väktare knappt tio steg därifrån. De kunde inte längre fördraga att känna hans kropp oskadd. De ville slå honom inför hans medbrottsling; däri låg rättvisa och dessutom en särskild njutning. Ett slag föll och ännu ett. Vid det första rådde tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en träffats av slaget. Men nu sprängdes leden, som skilde fången från trappan, av förmannens spadstora nävar. I en handvändning hade han ryckt lös förvaltaren och dragit honom med sig upp på trappan.

Vad är det för djävla dumheter! röt han. Är ni folk eller fä? Ska ni slå ihjäl karn, innan ni vet, om flickan är död? Hon sitter kanske på skorsten, och skrattar åt oss. När det är kvinnfolk med i spelet kan man vara säker på en sak: att bli lurad!

* * * * *

I förstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och skälvande, ur stånd att längre diskutera de olika sätt, på vilka en liten kärlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltäppande hennes öron med händerna. Fröken Alexander lyssnade vid ett fönster, triumferande och olycksbådande men själv lyckligare än om hon bevistat en begravning. I ett annat fönster hängde Brita och Ludwig. Och Brita viskade mellan, klapprande tänder:

De kommer att slå ihjäl dem båda två! Gode Gud, om det går bra ska jag aldrig kyssas mer!

Plötsligt utbrast Ludwig:

Kors i jissi namn!

Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade på Brita med vitt uppspärrade ögon, han mumlade:

Hundra mot ett! Kom ihåg! Jag håller hundra mot ett!

Därmed försvann han, springande men på tå.

Men Casimir Brut, som fått ett ögonblicks frist, andades ut, tog luft i lungorna och ropade med stark röst:

Jag säger er, att jag inte gjort flickan någonting! Så pass borde ni känna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.

Då stod Spillebodaren framför honom och skrek med sin gälla röst, sin snubblande, snabba predikotunga:

Låter oss pröva, om du är av sanningen eller av lögnens ande! Är det sanning eller lögn att du brutit mot sjätte budet med din egen matmor och din husbondes änka?

I stället för att svara gick Brut emot honom, men de närmast stående rusade upp på trappan för att skydda torparen. De åter, som stodo längre bort på planen, ropade:

Gå ur vägen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Låt dem pussas!

Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena, sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och utropade:

Si där står hon i skökoklädnad, listig.

Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes hus.

Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om aftonen då det mörkt vart.

Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till honom:

Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog sköta.

* * * * *

Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.

Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon:

Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där rysliga sättet?

Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen förbluffad över avbrottet.

Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra? fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det mig ni kallar så där?

Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.

Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.

Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne. Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:

Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig människa!

En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla sedligtreligiösa upplopp.

Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut, baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart, kallt och föraktfullt:

Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!

Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och utrop. Bollan!

Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag inte.

Vänd mot fru Olga snyftade hon:

Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när solen sken så klart!

Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga betänkligheter utan ropade:

Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på myren och svettat mig lungsur. Jag tänkte göra slut på mig, för jag visste inte annat än att förvaltaren farit efter länsman. Jag tyckte att det var bättre att jag stackare dog, än att hennes nåd skulle bli generad med tråkigheter. Men när jag suttit ett par timmar, kom Axel in till mig och sa: Här kan du inte sitta längre, för nu har förvaltaren börjat skallgång efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgröpperna, och då kan du smyga dig upp till herrgårn och be hennes nåd om förlåtelse innan länsman kommer. Jag stannade, tills jag hörde, att de la i väg bortåt sandgröpperna. Då gick jag varligt framåt herrgårn och när jag kom till stallbacken, såg jag Ludwig och prästpojken slåss. Jag tyckte att Ludwig kunde fälla ett gott ord för mig hos hennes nåd, så jag ställde mig vid lagårdsknuten och blinka och vinka åt honom. Men var det likt något att en sån där pojkstolle skulle vara klok och observersam när han slåss. Utan jag fick gå ensam och jag var så rädd, att jag skalv. Och värre blev det, för i allén mötte jag fröken Alexander och hon frågade, om jag hört, att förvaltaren slagit ihjäl hennes nåds kammarjungfru, därför att hon röjt en hemlighet. Då förstod jag precis, hur illa jag burit mig åt och jag gick raka vägen upp på vind för att hänga mig. Men inte att där fanns så mycket som en snörstump. Utan det var bara att gråta, hennes nåd! Och nu har jag suttit på en lår i sju timmar och bara gråtit--

Det har hon visst inte! inföll Ludwig. Hon har suttit inne på vindskammaren och tittat på Jan-Petters gubbar och haft riktigt trevligt. När jag kom, låg hon på golvet och snarkade som en korpral. Och jag skulle aldrig ha funnit på att söka henne där, om inte förman sagt, att hon kanske satt på skorsten och skrattade åt oss. Då sa jag: Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick ta henne med våld och släpa henne utför trapporna. Hon är det gemenaste stycke som finns, och om ingen här någonting att invända, ska vi hänga henne i ett träd, på det att hennes vackra föresats måtte gå i uppfyllelse.

Ludwig! Du går in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:

Inte förrän hon har erkänt, att hon har ljugit.

Ljugit! upprepade flickan förtörnad. Vad har jag ljugit?

Det vet du bäst själv! genmälte Ludwig. Du är ett lögnaktigt och trolöst kräk och hemfallen åt helvetets pina, men om du nu inte erkänner, så får du dessutom flytta.

Jaså, låter det på det sättet! sa flickan och torkade sig med kraft om näsan. Då vill jag bara säga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt att hennes nåd var ute i natt, och det är sant. För jag vaknade vid att porten gnällde och då gick jag in i hennes nåds rum och det var tomt. Jag kunde inte begripa, hur hennes nåd kommit ut, eftersom jag ligger i rummet utanför hennes. Men så gick jag in i skrivkabinettet och såg, att hennes nåd tagit upp dörren, som brukar vara stängd och förspikad. Och då förstod jag, att hennes nåd gått den vägen, fast jag inte kunde begripa, varför hon inte gått genom mitt rum och sagt åt mig att följa med.

Här avbröts flickan av ett ljudligt håhå! Håhå! Och Spillebodakäringen, mån om sin hämnd, skrek:

Ja, se det är svårt att begripa! Att hon inte ville ha följe! Ja se det är obegripligt! Håhå! När man går ut om natten! Håhå! Om natten.

Då fnös karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan ropade:

Vad går åt er, grinollar? Kan inte hennes nåd bli nödd att gå ut mitt i natten? Det kan hända vem som helst, nu till mitt i bärtiden!

Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo plötsligt sin skada igen och gåvo obarmhärtigt vika för en förskräcklig skrattlust. De vredo sig, de vände sig, de slogo sig på låren och stötte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken än kunde vara för dem den närmast angick skrattade de hejdlöst och muntert och så som det alltid har skrattats åt dessa i och för sig allvarliga ting. Fru Olga, som stått ödmjuk och ångerfull inför följderna av en dåraktig handling, stark och modig inför skamlösa beskyllningar, tappade i skrattvirveln sans och besinning, drog åt sig kjolarna och störtade blint på porten, som lyckligtvis öppnades inifrån. Efter henne följde Ludwig och Bollan, prästen och Brut.

Likväl tystnade varken skrattet eller de skämtsamma utropen och anspelningarna. Visserligen avtog själva virveln på gårdsplanen snart i styrka, men den föll sönder i små vindilar och fläktar av skratt och fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut över det lummiga Larsbo, väckte fåglarna i parken, skrämde mössen på åkern och fladdrade med läderlapparna, över den ödsliga myren.

* * * * *

I stora salen på Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut. Församlade voro ställets värdinna, hennes släktingar och vänner, Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten och fröken Alexander, tante Sara och prästen samt förvaltaren Casimir Brut. Prästens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns sovrum. De församlade tego och frågan var, vem som skulle bryta den tyngande tystnaden. Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar.

Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!

Betty: Eros föll segrande!

Lotten: På farfars tid hade de där människorna varit hövligare; men de hade inte haft roligare för det. Och inte vi heller.

Prästen slutligen: Kan en stackars prästman, som stått i hela dagen, få låna en nattskjorta?

De övriga tänkte inte säga någonting, ty generalagenten hade låtit hoppet fara, fröken Alexander kände en djup missräkning och ett stort förakt, tante Sara var inte van att säga någonting och Ludwig och Brita sutto redan i ett hörn och tisslade för sig själva.

Fru Olga själv bröt tystnaden, hon sa:

Om mina gäster ursäkta, så går jag och lägger mig. Jag var uppe så tidigt i morse.

Hon tog artigt godnatt av prästen, generalagenten och fröken Alexander; hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte gå och lägga er, barn? Hon nickade vänligt ehuru med ett visst allvar åt Lotten Brenner och flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Följ mig!

Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon lade händerna på hans skuldror och sa:

God natt, Casimir.

Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss.

Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann.

* * * * *

Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar. Men hon grät inte mycket och på intet sätt i proportion till dagens händelser. Under tiden klädde hon av sig spritt naken och började som vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till tante Sara:

På det hela taget är jag nöjd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag skulle gifta mig med honom och förlora Larsbo. Och det är ju en förlust, helst jag trivs här. Men nu har jag funnit en medelväg. Casimir stannar som förvaltare och jag blir förvaltarhustru i stället för hennes nåd. Naturligtvis är det en vådlig degradering. Men i våra tider! Mig gör det ingenting och flickorna Willman får väl finna sig!

De får väl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vrå, men det förenade ljuset från de gröna gardinerna, redan skimrande av en begynnande sommarmorgon, och de röda ljuslågorna på toalettbordet lekte på hennes stora, vårtiga nästipp.

Fru Olga däremot stod mitt i ljusfloden framför spegeln och skötte sin svamp i det hon behagfullt lyfte än en arm, än ett ben, än vred sig runt för att komma åt ryggen.

I morse, sa hon och andades tungt och stötvis på grund av ansträngningen, då jag satt här och Bollan kammade mig, upptäckte jag plötsligt i spegeln, att jag glömt stänga dörren därinne och dra för draperiet och ställa tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty naturligtvis skulle den där nyfikna skatan göra frågor och utläggningar. Så att jag skickade bort henne, för att i smyg ställa allting i ordning. Men när jag sedan såg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin vedervärdige fästman, föll jag i tankar och glömde alltsammans. Ända till dess att jag råkade stöta omkull vasen. Det var en trevlig historia, må du tro!

Må jag tro, ekade tante Sara.

Inte för vasens skull; den har jag alltid hatat. Men för att Bollan skulle sätta näsan i vädret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Då blev jag ännu mer altererad. Casimir kan inte fördraga att jag har Ludwig inne hos mig, när jag klär mig. Är det inte löjligt?

Visst är det löjligt, sa tante Sara.

Lyckligtvis stod ju dörren öppen, så att jag fick ut Ludwig. Men så kom dunderslaget. Casimir berättade, att han fått fatt på Bollan och att hon sagt det där, som du vet att hon sa.

Och då tappade du huvudet! suckade tante Sara.

Jag! fnös fru Olga. Sällan! Men Casimir tappade huvudet. Han påstod, att endera skulle vi genast eklatera eller också måste han bums flytta för att tysta pratet. Kan man tänka sig något dummare?

Nej, sa tante Sara.

Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag blev ond och sa, att han kunde flytta. Gärna för mig! Och det var han med på! Med glädje! sa han. Kan du tänka dig?

Ja, mumlade tante Sara sömnigt men vaknade och ändrade sig.

Nåja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte på allvar, förrän jag träffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan börjat packa. Då förstod jag, att han var galen. Och det var han också, fast jag inte visste orsaken. Han trodde på rena rama allvaret, att flickan gått och tagit livet av sig i ånger och förskräckelse. Kan du begripa, varför de bästa männen och just dem man råkar tycka om, alltid ska vara idioter?

Nej, sa tante Sara.

Jag blev ond över alla gränser, men det föll mig naturligtvis inte in att be honom stanna. Emellertid måste jag i en hast hitta på ett svepskäl för avskedet och då kom jag på att göra Larsbo till en mönstergård och grunda en rörelse. Det var inte alls någon dum idé. Och det är inte lönt, att flickorna Willman skratta åt mig. Det är ofta just på det sättet och genom en tillfällighet, som stora tankar och idéer och rörelser födas. Jag skulle säkerligen vara mycket mer på min plats i en sån där rörelse än som hennes nåd på ett gods. Det kan jag försäkra dem! Eller vad tror du?

Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.

Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten på bordet och ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade:

Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!

Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade verkligen med nöje. Han sa mig många vackra saker, det gjorde han, men slutligen bad han att få låna en thaler, eftersom han befann sig i förlägenhet. Jag försäkrade, att jag inte hade någon thaler och då sa han: Inte blott ful utan även fattig! Och så gick han.

En sån drulle, mumlade fru Olga tankspritt.

Hon ställde sig framför tante Sara, sträckte på sig, satte handen i sidan. Hon sa:

Min karaktär är väldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland förefaller jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tåla flams. Men vad som retar mig mest är Jan-Petter och vad som gläder mig mest är, att jag vänt honom mot väggen.

Vänt honom mot väggen? upprepade tante Sara förbryllad.

Ja, där nere i kabinettet. Han satt och grinade åt mig. Och jag vet nog, varför han grinar. När vi hade varit gifta en vecka, lät jag spika igen dörren mellan våra rum och ställde vasen framför. Jag lät kammarjungfrun sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana trogen kunde han inte låta bli att komma med alla möjliga cyniska anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vän! Jag kommer inte att dra ut spikarna och flytta vasen och öppna dörren! Men du kommer att göra det! Sa han. Förstår du, vad han menade?

Nej, erkände tante Sara.

Nåja, det gör detsamma. Du kände honom inte så väl som jag. Han menade emellertid, att han inte trodde på min karaktärsstyrka. Och inte på någon annans heller. Men vad som retar mig, det är, att han på sätt och vis och rent ytligt sett fick rätt.

Hon ryckte till sig nattlinnet, och kröp i det med sådan häftighet att det knastrade i sömmarna. Hon ropade på Bollan, kysste tante Sara till godnatt och hoppade upp i sängen.

Här ligger en papperslapp på golvet, sa kammarjungfrun, som stökade omkring i rummet. Hon räckte pappersbiten åt fru Olga. Det var Jan-Petters visitkort, gulnat och fläckat av Spillebodarens smutsiga fingrar. Fru Olga vände förundrad på kortet. Plötsligt frågade hon kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och återvände med den heliga boken. Fru Olga sa: Gå nu och lägg dig!

Så snart flickan försvunnit, såg hon återigen på kortets baksida. Där stod skrivet med ojämna bokstäver: Till min kära hustru en hälsning och ett ord att begrunda! Salomos Höga Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon började bläddra i bibeln med skälvande fingrar. Blodet steg henne åt huvudet, ögonen tårades, öronen fylldes med sus och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.

Hon tänkte:

Det är säkert någonting rysligt, han vill säga mig, någonting som jag inte kan stå ut med och inte komma över.

Hennes finger gled med en viss skälva från vers till vers och stannade vid dessa:

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår och hindar på marken, att I icke uppväcken min kära eller omaken henne, till dess henne själv lyster.

Min syster, kära brud, du är en tillsluten örtagård, en stängd källa, en förseglad brunn.

Statt upp nordanväder och kom sunnanväder och blås igenom min örtagård att dess örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtagård och äte sina ädla frukter.

När hon läst detta, suckade hon lättad; och hon sa till sig själv:

Nåja! För att vara en hälsning från Jan-Petter! I grund och botten var han inte elak och jag förlåter honom av hela mitt hjärta. I morgon ska jag vända honom rätt igen.

Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter kapprak i sängen, lyssnade.

Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita!

Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande.

Vad skulle hon göra?

Ge dem en uppsträckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men den var obehaglig. Ty--

Hur var det egentligen ställt med hennes moraliska auktoritet? Efter dagens händelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vänta av den hänsynslöst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?

Hon rodnade åter, kinderna brände, ögonen tårades, öronen fylldes med sus. Och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.

Det bestämde henne. Skratta du! tänkte hon. Det är två barnungar och jag ämnar göra min plikt vare sig jag är en sluten örtagård eller ej.

Hon sprang raskt men huttrande ur sängen, rätade upp sig till en kavat hållning för att ingiva sig själv ett allvarligt mod. Hon skred fram till fönstret, sköt undan gardinerna. Hon varsnade genast de båda gestalterna som sutto på en bänk under ett jasminsnår. Hon klarade strupen och ropade: Ludwig! Brita! De båda gestalterna hukade ned och kröpo samman men svarade icke. Då tog hon fram sina djupaste brösttoner.

Försök inte! Jag både ser och hör er. Vad ska det här betyda? Varför ligger ni inte? Hela huset sover, men ni är ute och drar! Tycker ni att det är passande? Och vad gör ni egentligen?

Efter några hastiga viskningar förnams äntligen Ludwigs röst. Fru Olga, som stått i stor spänning, andades ut och tillät sin trötta kropp att sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rösten hade en visserligen uppriktig men allt annat än impertinent klang. Den sa:

Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.

Och Brita ropade:

Vi har begravt honom under högtidliga former och stor tillslutning av sörjande!

Vad pratar ni för dumheter? utbrast fru Olga och rätade på sig. Men Ludwig gav genast förklaring.

Jag har grävt ned skärvorna efter vasen. Du bad mig ju själv i morse, att jag skulle göra det.

Gott, svarade fru Olga, men nu går ni genast in och lägger er.

Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig med långa steg.

Fru Olga sköt åter för sin gardin.

De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det är litet, som roar barn.

Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kände sig trygg och behagligt sömnig; hon hoppades på en djup och drömlös sömn. Det är också sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.

Men vad den krossade Eros beträffar, så lågo dess skärvor alltjämt orörda i den låda, där fru Olga gömt dem.

Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!