Part 9

Men huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som icke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande inbillningar, just denna gång vid tanken på den "gamle främmande herrns öde" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny måhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade förmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.

25.

Gäster på Ojala.

Tant Agatha, som till en början blifvit något "perplex" öfver sin broder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock snart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. "Men det bästa, mina vänner", hade gubben Stråle sagt, "sparar jag till aftonen; spara alltså också ni er nyfikenhet till dess." Erik återvände med vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett allvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom han kallade Jenny.

Då qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala. Gästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt och väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert vid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken, och nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han blickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den venstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter någon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de fyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda Erik Stenrot att, såsom "skicklig i svenskan", hjelpa honom uppsätta en omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan utmärkelse.

Äfven den beskedlige "kommissionären" Pettersson från Imatra hade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin "trilla", uppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade artigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i mystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla denne herre "bror", "ty", hade länsmannen sagt, "vi administrativa tjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför förtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska högre dignitärer", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: "om kanske denne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?" Med en blick af medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt folks verkliga "karakter", trädde länsmannen stolt förbi honom in i salongen, der tant Agatha serverade théet.

Ehuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne, bemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät åtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror Stråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny var öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste dock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva ett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens fåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan om fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet än han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny vänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda intressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant Agatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke utan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig önskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle talade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge mannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket denne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då théet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i synnerligen godlynt ton:

"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt din gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en liten toddy."

"Skall ske såsom herr processrådet befaller", svarade Jenny skrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita voro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände sina cigarrer och bryggde sina glas.

"Nå", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf var undangjordt och man smakat på drycken, "nu få vi be herr befallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet af de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga affärer?"

Herr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att tala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och Stråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj, tycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först Erik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en längre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra berättelsens slut.

"Och", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och med värdighet liksom drack sig sjelf till, "och sedan vi utställt tio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att skallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden med karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning å hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i annat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se, den som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig att vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt motstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i rättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta behöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd samt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast insåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare, rätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för honom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag lät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl bundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas säkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några passande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min närvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af hvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig af landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den sorten -- och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från den öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns lagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående nattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva dem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka."

"Nedrig grymhet!" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle frågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?

"O, hvilken förutseende blick!" utropade Smilander, "ja visst, han är här!"

"Var god, herr befallningsman", sade Stråle med egendomlig tonvigt, "och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning; jag betalar det."

"Mycket gerna", svarade Smilander något tveksamt, "men jag vet inte om jag just har rättighet att ännu mera än redan skett..."

"Erik!" afbröt Stråle otåligt, "bed din fästmö genast sända något bud till fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de stackrarne."

"Aha", tänkte Smilander, "han menade _sådan_ forplägning", och tillade derefter högt: "Vid Gud, en ädel hämnd!"

"Skynda dig Erik", bad Stråle.

Erik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet "fästmö" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken eller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle och närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med anhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.

Erik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att morbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att skickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle kommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den gamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt Smilander och uppmanade denne slutligen att i sin "rapport" infläta en antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig tjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing af herr Stråles karakter.

"Och skål derpå!" tillade skalken, "får herrn inte en rysk orden, så kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en svensk orden."

"Hvilken?" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i försmaken af tillfredsställd fåfänga.

"Hertigar och grefvar bära dess tecken", sade Erik, "skål!"

"Dess namn, dess namn!" bad Smilander och klingade med Eriks glas.

"Tala närmare om saken med herr Stråle -- han är kommendör", blef svaret.

Till Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var färdig.

26.

Skuggan viker.

Medan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt håll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de yttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den unge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka uppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga färger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den mörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand på det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen, ett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig till en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma själ i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed den dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät den friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans panna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade en dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig inom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så stod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom äfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i underbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den sörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men qvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart fästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den lugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.

Lätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande månskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant, en liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina blickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det nådde till bottnen af den älskades själ.

"Kom, Birger", hviskade hon, "jag har sökt dig."

De trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin ena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och sade:

"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har vikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt. Hvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är _nu_ inför dig och verlden -- en Finlands dotter. _Den_ underrättelsen medförde morbror Stråle; jag har så velat det."

Ett djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:

"Och denna uppoffring har du hemburit mig!"

"Ingen uppoffring", svarade Jenny och rodnade varmt, "jag var väl förut din svenska syster men nu ar jag din finska brud."

Och hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den älskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud och blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar rördes ännu liksom i stilla bön och sedan -- i nästa ögonblick -- tryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss förenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.

Men i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens dånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem hvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som "icke tror på ett oblidkeligt olycksöde."

27.

Den vackra adoptivdottern.

Efter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll morbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:

"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade beslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och egen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:

"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat Jenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället Ojala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond, den första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans myndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital för uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars hufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den studerande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny Bertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket han hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening, som skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg, älskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska elementets sammansmältande, ty om _de_ tu varda _ett_, då bygger Finland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, -- och liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har ock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en gärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och framtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig derföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska fröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!"

Och härmed slutar vår lilla sommarsaga från de tusen sjöarnes land.

Efterskrift.

Vår uppgift har icke varit att skrifva Finlands kulturhistoria. Vi ha blott velat lemna ett ringa bidrag dertill, en liten tafla ur detta med Guds hjelp och på grund af egen kraft blifvande framtidsfolks historia för dagen. Och det är sannt: Finland har sig anvisad en ganska egendomlig roll i den europeiska nordens historia. Om vi äfven icke kunna hylla aflidne Hwassers (se hans bekanta skrift om Borgå landtdag) mera snillrika uppfattning af hvad Finland _kunde_ blifva, än praktiskt taget möjliga bestämmelse, så kan man dock i alla fall inrymma en stor betydelse åt detta lilla folk. Tron att Finland skulle bli den brygga på hvilken vesterländsk civilisation skulle bana sig väg till Orienten, måste anses såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Deremot är dess betydelse för "vesterlandet" i följd häraf icke mindre. Frågan gäller nämligen icke _Finlands inflytande på östern_, utan tvärtom dess förmåga att motstå tyngden af Orientens påtryckning. Skall denna af den vesterländska bildningen till _europeiskt_ kulturlif väckta nation nu, sedan densamma på sätt och vis blifvit sjelfständig, af uteslutande egna krafter kunna häfda dess under svensk egid vunna rykte om "finsk ihärdighet" -- ett verkligen historiskt hedrande namn? Vi för vår del vilja tro detta, nämligen i fall de finska förhållandena gestalta sig sålunda att folket får begagna sig af sina _båda_ axlar för att lyfta den i sanning icke ringa börda af kulturhistorisk bestämmelse, som verldshistorien pålagt det goda Suomifolket. Gud har gifvit finnarne uthållighetens oskattbara förmåga, och detta i hög grad, men hvad Finlands europeiska betydelse vidkommer beror värdet af denna egenskap helt och hållet uppå den riktning som denna uthållighet behagar taga. Vi nämde här nyss förut att Finland, det "unga Finland" ville jag säga, i likhet med alla andra välskapade _barn_, äfven då dessa framträda på politikens fält, har _två_ axlar. Nu gäller det, såsom vi redan i vår lilla berättelse liknelsevis påpekat, huruvida icke den ena armen, den ursprungligt starkare armen, det finska folket i fennomansk mening, den "finska massan" på det sättet söker att styra sin båt i hamn att den venstra armens, det svenska elementets, verksamhet blir af jemförelsevis ringa båtnad. Men just denna andra axel i det "nya Finlands" (sit venia verbo) lif är den del af dess statskropp som historiskt ovedersägligen, och för alla kommande tider, utgör den förbindande länken emellan Suomifolket och vesterlandet.

Finland kan visserligen numera, derigenom att en del af dess söner förnekar sina andligen svenska anor, till och med inom en jemförelsevis kort tidrymd framställa taflan af en "finsk-finsk" kulturform. Svårt vore dock för hvarje fördomsfri att säga hvari egentligen denna specielt finska kulturform skulle skilja sig ifrån samma banor som folkets utveckling hittills följt. Eller skulle Finland vilja afsäga sig sin från vesterlandet ärfda politiska konstitution och skulle dess religiösa lif vilja gå samma väg? Vi tro det icke. Återstår således _språkfrågan_, uppdrifven till sin spets af de så kallade fennomanerne. Men hvad återstår _numera_ att önska i denna väg? Kanske en egen finsk-finsk litteratur? Intet annat förhindrar ju uppkomsten af en sådan än möjligtvis den ryska politiken; men denna verkar i ännu vida högre grad hämmande på det svensk-finska skriftställeriets utveckling. Eller ligger härinunder måhända en annan orsak? Det är ju icke språket som _"gör"_ litteraturen, fastmera återverkar en högre utbildad andlig verksamhet på språkets förädling. Deri ha vi således icke heller roten till "det onda", hvilket härvidlag är svårigheten för den finska litteraturen att arbeta sig fram till en sjelfständig betydelse. Orsaken bör således sökas antingen hos den finska folkmassans oförmåga att uppbära ett vittert lif i högre mening, eller ock i bristen på skapande förmågor. Men hvar skall anledningen till denna sistnämda fattigdom sökas om icke i folkets oförmåga att producera dessa behöfliga litteratur-representanter?

Såsom bekant saknar den svensk-finska litteraturen ingalunda namn, som i vida kretsar klinga smickrande för det folk de tillhöra. Och dessa namns uppbärare äro finnar till själ och hjerta. Eller vågar måhända någon af herrar fennomaner verkligen säga att så icke är fallet. Detta tro vi icke.

Men liksom det finnes vissa ganska ädla växtarter som, trots alla de goda egenskaper de utveckla efter befruktningen, emellertid af naturen -- eller kalla det hellre försynen -- i detta afseende hänvisats till behofvet af medverkan från medlemmar af till och med andra naturriken, -- hvarför skulle man icke häruti kunna se en fingervisning att äfven de skilda nationerna behöfva hvarandra och hvartill skulle då öfver hufvud taget en verldshistoria tjena?

Nåväl: den svenska nationaliteten har trädt i beröring med den finska. Från hvilkendera sidan ha nu anledningarne till ett högre andligt lif utgått, det är en fråga, som hvarje öfver denna sak tänkande menniska har lätt att besvara. Om nu finska folket tror att timmen slagit för detsamma att utan all vexelverkan med sin naturligaste bundsförvandt framdeles dana sin egen historia -- så kommer väl Sverge att sörja öfver detta misstag, det är visst och sannt, och svårast blir de hundratusentals svensk-finnars ställning, som bygga och bo i Suomilandet, men det oaktadt torde icke ens den djerfvaste nationalfåfänga i denna sorg kunna se annat än den äldre broderns grämelse öfver den yngres _förhastade_ beslut att vända ryggen åt sin egen bildningskälla. Hvad Sverge _fordrar_ af Finland är icke annat än att Finland, i de förlåtliga utbrotten af sin vaknande nationalkänsla, icke skall förgå sig emot sig sjelf, att icke den ena af dess armar skall höja sig emot den andra, som så villigt blifvit framräckt för att förenas till ett gemensamt arbete för andligt sjelfbestånd.

Några af de företeelser som egt rum vid den senaste finska landtdagen (vi skrifva nu Maj år 1872) måste ovilkorligen framkalla betraktelser af detta slag i hvarje sinne, öppet för rättvisa och hvars verldsåskådning icke ensidigt riktats åt parti-intressen. Visst önskar Sverge fästa Finland vid sig, men detta i den mening att de band hvarmed detta skulle ske icke äro maktens eller styrkans, icke heller den andliga öfverlägsenhetens, icke ens tacksamhetens och de gemensamma minnenas i alla fall vackra och här erkända begrepp -- utan det band, medelst hvilket den skandinaviska norden vill och önskar fästa Finlands kultur vid sig och sin utveckling, är öfvertygelsen derom att Suomifolkets enda utväg att bevara sig åt sig sjelf förenas med det höga uppdraget att derjemte utgöra ett vesterländskt skyddsvärn emot orientaliskt våld. Finnarne, de nämligen som bo emellan Ladoga och Bottniska viken, äro enligt vår oförgripliga åsigt _numera_ europeer -- och ha i följd deraf ovilkorligen samma pligter i och för den vesterländska kulturens upprätthållande sig ålagde som vår verldsdels öfriga nationer. Att den finska nationen i politiskt afseende ännu är ung, veta vi, men vi hoppas dock att denne vår yngste broder i kulturlifvets led just i och genom sin nu vunna sjelfständighet (isynnerhet sådan denna de fakto är) påminnes derom att: en fullvuxen yngling bör kunna utveckla så mycken omdömesförmåga att han icke, såsom det heter, "uppbränner skeppen bakom sig".

End of Project Gutenberg's En sommarsaga från Finland, by Johannes Alfthan