Part 7

"Lycka till, nu gifter du dig bestämdt snart, snälle Erik", hvaröfver denne blef något förlägen och tant Agatha alldeles "perplex", isynnerhet som hon icke kunde begripa, hvarföre Aina Ros skulle rodna och Jenny bara skratta. Det var i den gamla damens tycke mycket opassande å hvardera sidan och hon ämnade just ge sin systerdotter en vink derom att unga flickor icke brukade fria sjelf, då Erik raskt uppsteg och, fattande den ännu djupare rodnande Aina vid handen samt glädtigt nickande åt Birger, med strålande anlete och fri från all förlägenhet förklarade att Aina och han voro trolofvade. Han utbad sig de båda tanternas välsignelse, "ty Jenny, den skalken, har gifvit mig sin välsignelse på förhand."

Nu följde omfamningar och kyssar i tillbörlig mängd. Tant Betty tycktes liksom ha förutsett att så ske skulle, men den nog mycket öfverraskade riktiga tanten utbrast, likväl i den vänligaste ton i verlden: "Ja, det der hade jag bort förutse, då du i ditt bref till Jenny ordade så mycket om fennomanskorna." Den goda damen sökte derefter med sin blick Jenny, men mötte icke sin systerdotters öga. Hvad tant Agatha deremot såg tillfredsställde henne icke, ehuru hon ganska väl drog sig till minnes att Jenny för längesedan förklarat att hon och Erik blott höllo af hvarandra som kusiner. Nu lutade Jenny tyst sin panna mot Ainas axel: den öfvergifna, såsom tanten tyckte, stödjande sig på den lyckliga. Men denna bittra föreställning gaf dock snart rum för hennes hjertas behof att deltaga i det unga parets sällhet. Icke länge dröjde heller Jenny i Ainas armar utan hon lyfte åter sitt lilla hufvud, och skakande trotsigt sina mörka lockar tryckte hon ett ögonblick derefter med en blick full af tro och hopp Birger Ros' hand och skyndade sedan att muntert lyckönska de två tanterna.

Qvällen förflöt under hvarjehanda glädtigt samspråk; blott öfver Birger Ros' breda panna hvilade ett moln som hans starka vilja förgäfves sökte förjaga. Han var öfver hufvud taget ganska fåordig och då hans blick någon gång, liksom af en händelse, mötte Jennys, kunde den anande flickan, trots alla hans bemödanden att dölja det, upptäcka att ett djupt vemod åter tyngde på den älskades själ. Intet ord om kärlek hade sedan det betydelsefulla sammanträffandet vid Imatra blifvit utbytt dem imellan, och ehuru de ofta i hvarandras sällskap besökt det ställe der Birgers sinnesnärvaro räddat dens lif, som utgjorde föremålet för hans lika djupa och passionerade som stumma och grannlaga kärlek, ehuru de ofta besökt denna för båda så minnesvärda plats, der naturen af deras ömsesidiga känslor uppenbarat sig på ett så egendomligt sätt, så hade dock endast deras blickar talat -- hans om djup sorg och den ödesdigra edens orygglighet, medan hennes deremot hade belönat hans tysta hyllning med en lifvande förhoppnings glans i de sköna ögonen. Hvarifrån hon erhöll kraft till denna förhoppnings upprätthållande var en gåta för Birger, men att Jenny sjelf trodde på sina ögons löften, derom var han förvissad. Hennes blickars trösterika evangelium hade för den unge mannen blifvit ett verkligt själsbehof. -- Han talade ofta med Jenny om sin framtida verksamhet i fosterländskt syfte. Allt klarare och klarare framstod för honom öfvertygelsen att blott ett broderligt arbete hand i hand med den svenska bildningen i Finland, hvilken för detta land utgjorde dess enda pålitliga föreningslänk med mensklighetens allmänna framåtskridande i högre frihet och kultur, var dess framtidsförhoppningars säkraste ankargrund. En utveckling i denna anda förhindrade, enligt hans åsigt, på intet vis, ja, den fastmera understödde och påskyndade uppblomstringen af den finska nationaliteten. Vid sådana tillfallen, då Jennys rika själ med en älskande qvinnas hela hängifvenhet hängde vid hans läppar, då mötte ofta hans inspirerade öga det hoppfulla löftet i hennes strålande blick, det löftet att äfven han skulle blifva en af dem som med gladt mod lade handen till det goda verket och hon den lyckliga qvinna, vid hvars barm han finge hvila ut och samla nya krafter till nya strider i ljusets tjenst. Det var andliga högtidsstunder i bådas lif, kända och njutna endast af de två invigda.

Då stunden nalkades att Ojalaherrskapet skulle bryta upp, förklarade Birger att han till häst ville åtfölja damerna, något som mycket bidrog att lugna tant Agatha, hvars inbillning blifvit uppskrämd af tjenstefolkets berättelser om fångar som rymt från Wiborgs häkte och skulle uppehålla sig i skogarne deromkring, berättelser som för öfrigt med mera eller mindre skäl hvarje annalkande höst upprepas i dessa trakter af Wiborgs län. Emellertid anlände tant Agatha och Jenny lyckligen till sitt provisoriska hem och Birger Ros anträdde efter ett kort afsked sin återridt till Muistola. Nästan fullständigt mörker hade nu inträdt, ty dystra moln jagade på himlen och tilläto månen att blott då och då upplysa landskapet.

19.

Nattligt äfventyr.

Försjunken i djupa tankar fortsatte emellertid Birger Ros sin ensliga ridt i den tysta Augustiqvällen. Månen dolde sig bakom moln och mörkret tilltog isynnerhet då vår ryttare inkom i den alldeles obebodda skogstrakt af vid pass halfannan fjerdingsvägs längd som han hade att passera innan han uppnådde Muistolas för öfrigt också blott glest bebodda egor. Hästen, återhållen af tygeln, tvangs att hejda sin otålighet medan dess ryttare fortsatte sina betraktelser, hvilka icke tycktes leda hans sinne på den behagliga stråten till ett fridomstråladt framtidshem. Birger Ros älskade den andliga kamp för sitt fäderneslands utveckling, i hvilken han hade för afsigt att snart åter kasta sig, nu sedan han lyckats att i någon mon utreda den intrasslade härfvan af sina ekonomiska angelägenheter, hvilkas tillstånd ovilkorligen hänvisade honom till nödvändigheten att uppsöka åt sig en annan förvärfskälla än det lilla godsets knappa, hårdt anlitade inkomster. Han älskade denna kamp emedan han älskade sitt fosterland varmt och uppriktigt och ansåg det för sin pligt att deråt egna sina krafter. Hans ekonomiska ställning oroade honom på långt när icke så mycket som den kinkiga belägenhet, i hvilken han befann sig gentemot sina bundsförvandter på stridens fält och som i hans ekonomiska betryck endast sågo en passande förevändning för honom att på ett skickligt sätt draga sig ur deras leder, ty hans afundsmän predikade i tal och skrift att han blifvit en affälling från den _finska_ saken. Ryktet om det afslagna anbudet från regeringens sida hade i mycket vanställda former blifvit kringspridt. Det berättades nämligen att han afslagit detsamma hufvudsakligen blott derföre att det erbjudna honorariet icke tillfredsställde hans fordringar och i detta afseende påpekade man, såsom sqvallret städse gör, illvilligt nog, hans ekonomis klena skick såsom den klippa, emot hvilken hans forna föresatser strandat. It detta lumpna förtal log Birger stolt, ty han kände med sig sjelf att han innan kort tydligt skulle ådagalägga sin karakters renhet och sjelfständighet. Men han log icke åt den afsöndrade ställning i lifvet som nu fallit på hans lott i följd af brytningen med hans vapenbröder, hvilkas välmenande men ensidiga ifver dref dem, detta förutsåg han, i en riktning som ha.ns nu mognade ande icke kunde gilla, emedan denna riktning ledde förbi, icke till det föresatta målet: den finska nationalitetens kraftiga höjande. Han var måhända mera finne i sitt innersta hjerta än mången af de mest öfverspända, så kallade fennomanerne, men han var icke längre blind för sitt partis brister och han erkände, emedan han var en högsint ande, tacksamt den verksamma hjelp som den goda saken rönte af alliansen med dess naturligaste bundsförvandt i hela verlden, det svenska elementet i Finland. Han hade på senare tider, ehuru icke utan en svår inre strid och många återfall i sin förra lidelsefulla och hänsynslösa ensidighet, kommit till den öfvertygelse att en innerlig förening af landets andliga krafter är den enda praktiska utväg att med tiden, bredvid och trots den ryska påtryckningen, kunna i Finland väcka och underhålla ett sannt folkligt lif. Hvad den svenska talande delen af befolkningen vidkom var det öfvervägande flertalet af de densamma till buds stående krafterna villigt att, utan förnekande af sitt andliga samband med det svenska moderlandets kultur, träda i det gemensamma fosterlandssträfvandets leder. Ett större motstånd väntade han sig deremot från den fennomanska sidan, framkallad i icke obetydlig mon af ofta omedveten, i alla fall obefogad fruktan för det svenska elementets fortfarande andliga hegemoni, en plats, från hvars bibehållande denna sidas kanske yppersta män med ädel hängifvenhet för det allmänna bästa frivilligt afstått, fordrande blott ett lika berättigande för _sin_ nationalitet som för den finska i den gemensamma utvecklingen, och en förnuftig, icke brådstörtad öfvergång till detta nya skede af Suomifolkets lif såsom en egen, odelbar nation. Det var en sådan ståndpunkt som Birger Ros sträfvade att göra fullt klar för sig, ty han insåg att hans personliga uppgift i det förestående arbetet var ganska svårlöst. Det gällde nämligen, sådan var den vanne fosterlandsvännens åsigt, ingenting mindre än att öfvertyga såväl massan af det finska talande folket som ock särskildt, hvad svårare var, det starka fennomanska partiet om den oafvisliga nödvändigheten att förbinda sig med det i landet förhanden varande svenska elementet. Med själen helt och hållet upptagen af detta svåra värf kände Birger Ros dubbelt tyngre omöjligheten att förverkliga sin egen individuella lycka och behofvet af den själens styrka som blott tillfredsställandet af denna naturliga önskan kunde bereda honom, ty hjertats frid är en god skattkammare att i lifvets strid draga vexel uppå. Hans väns och systers äfven i yttre form försiggångna kärleksförening kunde naturligtvis icke underlåta att i ännu bjertare färgton framställa för hans själ mörkret i hans eget hjertelif. I denna sak såg han ingen möjlighet till en lycklig utgång. Han längtade derföre å andra sidan till och med efter den ädla stridens hetta för att i densamma kunna glömma sin personliga olycka.

Leka ett blindt öde eller väsenden af en högre naturordning, än den vi menniskor tillhöra, med händelsernas gång i vårt lif? Sitta andar af högre rang, än vi äro, vid rodret af den makt vi kalla slump? Det fromma hjertat har bredt en herrlig slöja öfver vår naturs bristfällighet i detta afseende och kallar denna sin barnaljufva tro en gudomlig försyn, som omedelbart ingriper äfven i vårt personliga lif; men upproriska hjertan finnas som våga, till föga båtnad för sitt själslugn, tvifla på sanningen af denna allt försonande föreställning. Då Ros' högtsträfvande ande kommit till denna punkt i skärskådandet af hans framtidsutsigter sammandrog en känsla af onämbar sorg hans varma, liffulla hjerta, som derjemte hotades att krossas under den nästan öfverväldigande tyngden af tanken på det glädjelösa lif som jemväl förestod den älskade, till lycka och lefnadsnjutning berättigade, sköna qvinnan.

Förgäfves sökte han skaka ifrån sig dessa dystra bilder, då lyckligtvis en yttre omständighet kom hans feberaktigt arbetande själ till hjelp. Ljudet af ett ovanligt buller ett stycke framför honom nådde nämligen genom nattens stillhet plötsligt hans öra. Han tyckte sig förnimma något som liknade en häftig ordvexling, åtföljd af svordomar och utrop, hvarvid finska och svenska ord vildt blandades om hvarandra. Påskyndande sin villigt i galopp öfvergående häst befann sig vår enslige ryttare snart på stället. Vid skenet af den ur molnen frambrytande månen mötte en besynnerlig syn Birger Ros' förvånade blickar.

En vagn låg kullstjelpt vid vägkanten och två karlar höllo på att, under utösandet af vilda svordomar och hotelser på finska språket, ur densamma framdraga en häftigt emotstretande mansperson, som på god svenska bad våldsverkarne "draga åt h-e" samt förgäfves ropade på hjelp af kusken och skjutsbonden. Dessa lågo nämligen ett stycke derifrån på marken bevakade af en tredje karl med yxa i handen. Linorna som hållit hästarne vid vagnen voro afskurna och tistelstången var afbruten. En fjerde person höll de tre urspända och uppskrämda hästarne några famnar från stället.

På vida kortare tid än vi behöft för att beskrifva uppträdet hade Ros öfverskådat situationen och med ett ljudligt utrop af: "Stå på er derinne en stund!" red han utan vidare ikull den på vakt stående karlen samt vred dervid yxan ur dennes hand.

"Perkele!" röt en af de vid vagnen sysselsatte, öfverraskade röfrarne på finska, "hvem ha vi der?"

Ett döfvande slag af yxan fällde honom till marken. Kusken och skjutsbonden började nu resa sig.

"Hitåt, hitåt, befallningsman", ropade Ros med thordönsstämma på finska, "hitåt! och tag röfrarne innan de hinna fly!"

Denna krigslist och kamratens fall väckte oro hos den andra vid vagnen sysselsatte våldsverkaren och då Ros nu styrde sin häst mellan honom och ekipaget, gaf detta den derinom befintlige resanden rådrum att något hemta sig från sin förvirring.

"Är ni sårad?" frågade Ros i det han kastade en blick in i det kullstjelpta åkdonet.

Han erhöll blott till svar en framräckt revolver och de hastigt utstötta orden: "Se här, nu har jag den, skjut!"

Fattande den laddade revolvern såg sig Ros om efter fienderna som, beväpnade med störar, tycktes vilja upptaga striden. Två skott ur revolvern hejdade deras framträngande, och då nu kusken och skjutsbonden, svängande stycken af den brutna tistelstången samt i förhoppning på den anropade länsmannens ankomst, jemväl nalkades, drogo sig röfrarne skyndsamt tillbaka. Den karl som hållit hästarne släppte dessa, hvilka, så godt de kunde med de sårade benen, började lunka utåt vägen.

"Mina hästar, mina hästar!" skrek skjutsbonden och ilade efter dem, medan kusken, på Ros' befallning, hjelpte den resande ur vagnen. Så snart denne hade fötterna på marken sträckte han på sin lilla, runda figur och utropade modigt: "Jag har ännu en revolver", samt aflossade, utan att sigta, två eller tre skott efter de i skogsbrynet försvinnande röfrarne, som flydde med all hast.

"Spara edra skott, herre", sade nu Ros, som återvände från en rundridt omkring vagnen och försökte tygla sin uppskrämda häst, hvilket omsider lyckades honom. "Är ni sårad eller skadad?"

"Nej, inte det jag vet; jag fick blott en duktig stöt när vagnen stjelpte", svarade den resande med genuint svenskt uttal, hvarvid Ros dock icke vidare fästade sig. Den främmande tillade i det han försigtigt nalkades Ros: "Men hejda då er ystre Bucephalus så att jag kan få trycka min räddares hand. Det var, minsann, hjelp i rättan tid -- uff!"

Ros steg af och öfverlemnade sin häst att hållas åt den resandes kusk, hvilken såg mycket förlägen ut. Den återvändande skjutsbonden, släpande efter sig sina ledbrutna hästkrakar, jemrade sig deröfver att de blifvit skadade vid vagnens stjelpande, och den lille, runde resanden trädde fram till Ros. Månen utgjöt sitt fullaste sken öfver denna invid den kullfallne vagnen i den ensliga skogen församlade, egendomliga grupp.

Den resande skakade imellertid hjertligt Ros' hand utan att uttömma sig i ett onödigt ordsvall och denne vände sig snart derefter till kusken med en fråga huru det gått till att vagnen stjelpt?

"Jo", svarade den tillsporde, "det var så mörkt att man inte kunde se handen framför sig och röfrarne höllo väl, såsom de bruka, en lina spänd tvärs öfver vägen, hästarne stupade och vagnen stjelpte i landsvägsdiket. Skjutsbonden och jag, som sutit på bocken, slängdes i skogen och stötte oss så att vi förlorade sansen samt inte kommo oss före innan månen tittade fram och nådig herrn var rackrarne på halsen. Det var bestämdt tio karlar."

"Åh nej", invände Ros, "jag såg blott tre utom den som höll hästarne. Men min herre", tillade han vändande sig till den resande, "det klokaste är väl nu att vi söka lyfta upp vagnen och så godt sig göra låter reparera skadorna samt sedan bege oss till mitt hem, hvilket inte är så långt härifrån."

"Tack, tack, min herre", svarade den resande och alla grepo verket an. Lyckligtvis voro hjulen oskadade och med tillhjelp af yxan och några repstumpar voro snart ett slags fimmelstänger bragte till stånd samt Ros' häst spänd framför vagnen. Kusken fattade tömmarne och följde efter Ros och den resande herrn, som gingo till fots i motsatt riktning mot den hittills iakttagna; skjutsbonden med sina skadade hästar slutade tåget.

20.

Nya öfverraskningar.

Knappast hade den i slutet af förra kapitlet beskrifna karavanen satt sig i rörelse, innan åter ljudet af menniskoröster hördes. Snart framkom på en ginväg ur skogen Erik Stenrot med några af gårdens karlar, som voro beväpnade. Man hade hört skotten och skyndat efter ljudet i den förmodan att möjligtvis de af ryktet omtalade förlupne fångarne vågat anfalla någon resande. På qvällen hade man sett en vagn passera förbi Muistola gård.

"Jag tror", utropade Erik, icke utan en viss oro då han med blicken öfverfor det besynnerliga tåget, "att här varit strid å färde? Nå, gudskelof, att du är helbregda, Birger! Var det verkligen röfvare och hvem är det som skjutit?"

"Den herrn", svarade Ros, "hade blifvit öfverfallen af några karlar, troligen förrymda fångar, och ett par skott lossades."

"Det vill säga", inföll nu den resande, "den här herrn, hvars namn jag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat såväl mitt som ock de der två karlarnes lif."

Erik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade sig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes anletsdrag.

"Ert namn, min ädle räddare!" fortfor denne. "Var god säg mig hvem det är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?"

"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill", var Birgers svar.

"Nåväl, herr Ros", återtog den andre, "ni har gjort mig och dessa två menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från Stockholm är eder tacksamme vän."

"Hvad!" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den resandes hand, "morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?"

Den gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke mindre förundran vår vän Erik och utbrast:

"Och hvad, hvad gör _du_ här, här midt i ödemarken, gunstig herre? Jag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag kan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat dig just hit. Huru fick du reda på Jenny?"

"Till höger kusk", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade att öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig Ros till den resande och sade:

"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter måste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne möjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe. Farväl, tills i morgon."

Och i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från vagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade med hvar sin bössa och yxa.

"Rask karl, den der Ros", sade gamle Stråle, "men Ojala, hvad har han att skaffa med Ojala?"

"Stig in, morbror", sade Erik och tillade sedan tveksamt: "Då morbror befinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var bekant hvem som bodde på Ojala."

"Visst vet jag det", menade Stråle, "och jag var just på väg dit då..."

I detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.

"Ack, Erik!" utropade hon, "hvar är Birger? Tjenstefolket har alldeles skrämt upp tant Betty, så att..."

Hon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.

"Med Birger har det ingen fara", genmälte Erik, "han har blott ridit tillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in, skolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen mun."

Med dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr Stråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under tiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom vid namn?

"Min värds syster", svarade Erik undvikande. "Men se så, morbror, stig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet angående den förskräckliga händelsen på landsvägen."

Vi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen, äfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes anfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga mellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att "allt slutats så väl" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den ärade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla tillgodo ett glas "varmt". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl, tackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig toddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel att tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i säng, sade till Aina: "då alla svenskar jag hittills träffat äro så hyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som sannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat' Finland." Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans morbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha något emot deras förlofning. -- Efter intagen landtlig qvällsvard åtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna ett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af för att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.

"Den vakten gör han gerna", hade tant Betty yttrat, hvartill herr Stråle svarat ett menande "jaså". I öfrigt tycktes den främmande herrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök hos sin syster och sin myndling Jenny.

21.

Vid kaffebordet.

Den första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han följande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets lilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan återvändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till mötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty fått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock Ojalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga afsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den förtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång än den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd undergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut under samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda tråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det sanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten gaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål. Stråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i blicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet samt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna Finland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och en tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den gamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat sällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle rida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på det oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik öfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes säkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf anmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks läppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: "att det tvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till exempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens härd."