Part 9

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet, frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse, erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå, att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. -- Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan, upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord, invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade:

-- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder! Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare!

Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft. Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning. Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång.

Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro "_les marchands de gaufres_"[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker, får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade:

[Fotnot 1: Voffelförsäljarne.]

-- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap.

Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till sina läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes inträde i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta klart för dem, då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll framtidens förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland, att ödet liksom utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif för att åter rycka oss ned till det som utgör lifvets öfvervägande beståndsdel -- olyckan.

Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några blommor och efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan i sin röst:

-- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde stolt mina tankar emot verldsalltets obegränsade regioner; jag trodde mig kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu, har jag icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under det jag upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej ens anat? Kan jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt kärlekens förvillande kraft, jag vet ej om det är just denna känsla jag erfar, jag vet blott, att jag gerna ville likna honom!

Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet, tillade hon med lifligare röst:

-- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina alltför mållösa sträfvanden.

I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel, att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och nu öppnade hon det. Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles öfverraskande för henne sjelf, då hon så kunnat förbise en så vigtig händelse som emottagandet af det så länge väntade brefvet. Det inträffar ibland med de mest lugna personer, att en oväntad känsla som med ens tar öfverhand hos dem, tvingar dem att begifva sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid denna plågsamma tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för det egentliga målet, ett _non est_.

Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste:

"Högt älskade och vördade Lady Lucy!

Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos. Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far, som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir Glithingham.

Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria språk, utan kommer hit.

Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare Anders Black -- Jenny Johns.

Abbey-Hall den 19 December 186 . ."

Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.

-- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

-- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag hvad ordet "olycka" betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon följande rader:

"Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?

Lady Suffridge".

Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt henne att på morgonen afsända brefvet.

XV EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER

Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och hjertliga varelse han dagen förut hade sett.

-- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som vi säkrast kunna nå densamma.

-- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud! och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt, för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge, jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna bedömma er ofördelaktigt.

-- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men låt mig nu begära ert råd.

-- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.

-- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning, hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad, ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.

-- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.

-- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade Lucy.

Oskar syntes en stund betänka sig.

-- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.

-- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig, emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du är menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en. Säg, herr baron, förstår ni detta?

-- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk arbetar ni?

-- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig för mina medmenniskor.

-- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd af ett nästan dylikt samtal.

-- Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken han ej tagit med i beräkningen.

-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska utveckling.

-- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom gagna någon menniska. Förstår ni det?

-- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk, intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och vid dessa ord blef hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske; något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. -- Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än vingarne bära!

-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den, som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en qvinna, hvars like jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.

-- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt återvände derefter med lugna steg till Oskar.

XVI EN SVÅR SKYLDIGHET

Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor? Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon. Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han blifvit förvandlad till en bild af sten.

En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen afbröt dock Oskar denna tystnad.

-- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste återvända till er sjuke fader.

-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt? Nej, nej, aldrig!

-- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan släppa den:

-- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga. En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en annan vändning!

-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt! Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked af dem.

-- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att följa er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu engång och lemnade henne.