Part 6

"Nu deremot, förmodade hon, har han ofta tänkt på Lotta, som så högt älskade honom, och som äfven han kanhända älskat, ehuru stoltheten och den lockande utsigten att komma i en oberoende ställning, föranlät honom att lemna henne. Kanhända har han ofta i sednare tider tänkt, att den fattiga flickan, ehuru utan talanger och yttre bildning, törhända blifvit för honom en ömmare maka, än jag... Men hvem lärde, hvem sade mig detta? o hvilket ansvarsfullt kall hafva icke föräldrar, och isynnerhet mödrar!!..."

Så tänkte Lovisa likväl icke genast, blott småningom. År förgingo, år tillbragta under en långsam tärande sjukdom; en sådan förtär kroppen, men mognar själen!...

* * * * *

Åter göra vi ett stort steg framåt i tiden. Det är nu åtta år sedan vi gjort bekantskap med denna prestgård och dess invånare. Hvad allt blifvit förändrat sedan den tiden. Det är i slutet af April vi åter göra en påhelsning, och vi skola anställa en jemförelse mellan _förr_ och _nu_.

Walter var då i lifvets skönaste ålder, med nyligen utvecklad mannakraft och odlade förståndsgåfvor, samt firad af alla. Kärleken och lyckan syntes gemensamt bana honom vägen till ett angenämt, verksamt och nyttigt lif.

Men kasta vi nu en blick genom de väggar som innesluta den olycklige, så se vi honom lutad och afmagrad, med tofvigt hår och skägg, med ögonen stirrande på en fläck af väggen, likasom ville hon genomborra den med sina blickar. Detta är likväl ett tecken att han snart öfvergår från rasande tillståndet till ett mera stilla och sansadt.

Prostinnan Bryller, då en fru om 60 år, rask, fyllig, med friskt och trefligt utseende, har under de sednare åren krympt ansenligt tillsamman. Hon ser väl ännu om sitt hus, men man ser tydligt att hon tröttnar till själ och kropp, Hennes blick på den lilla Valentina uttalar lifligt den önskan: "Måtte himlen för din skull uppehålla mina dagar."

Och Lovisa, som då var den vackra, lefnadsglada rosen, nyligen omgifven af vår fordna hufvudstads fjärilar och hemkommen till föräldrahemmet, der sjelfva luften för henne tycktes vara uppfylld af kärlekens ambradoft, ... hvar finna vi henne nu?...

I ett rum, med tillskrufvade fönsterluckor, står en snöhvit bädd; der ligger den bleka blomman härjad af lifvets stormar. Ett mildt leende kring de blåhvita läpparna visar oss att själen, under sin flykt till andra regioner, sett skymten af en högre sällhet, och lämnat ett uttryck deraf öfver den jordiska hyddan, som utmagrad af plågor knappt visar en lemning af hvad hon fordom varit.

Liket skall svepas samma afton, och begrafvas den sista Maj.

I salen, nu med lakan för alla fönster, sitter numera vice pastor Marenius, som nyss blifvit utnämnd till curam gerens, och skrifver bjudningskorten till begrafningen. Baronen, jemte prostinnan, gör sina anmärkningar öfver förteckningen på gästerna. Hon ser bekymrad och bedröfvad ut; men äfven på vår stolta, lefnadsglada baron hafva åren och händelserna inverkat; han har blifvit gammal sedan vi sist sågo honom, och har nu antagit som valspråk; "menniskan spår, och var Herre rår!"

Nu inträdde med raska steg en yngling; på hans sorgdrägt och hans omisskänneliga likhet med Walter, i dennes yngre år, kunde en fremmande tro honom vara en son i huset; det var samma gosse vi redan omnämnt.

-- Nå, kära Ville, huru är det med morbror i dag? frågade fru Bryller.

-- Mycket bättre än i går. Jag kommer just för att begära lof att få föra honom i rummet der moster ligger, svarade denne.

-- Hvad i Herrans namn tänker du på, kära barn, ropade prostinnan förvånad. Hvem vet hvad det kunde bli för en olycka af!

Äfven baronen skakade på hufvudet, och frågade hvarföre ynglingen ville föra honom dit.

-- Emedan morbror i dag är så ovanligt redig, svarade Ville. Han påstår väl, allt ännu som förr, att hans hustru drunknat för tjugu år sedan i holmsjön, hvarföre han äfven ej äter fisk från denna sjö. Likväl vill han se detta lik, säger han, för att öfvertyga alla menniskor att detta är en bedragerska, som har gifvit sig ut för hans hustru. "Min hustru", försäkrade han nyss, "känner jag nog igen på en brun fläck på halsen, den är stor som en hasselnöt."

-- Verkeligen har icke Lovisa ett sådant tecken, ropade prostinnan, och slog ihop sina händer, -- och det kan han nu påminna sig!...

-- Låtom oss då föra honom dit, bad Marenius enträget, -- hvem vet hvartill det är nyttigt.

-- Men laga änteligen så att folk är till hands, kära Ville, varnade baronen.

-- Jo, men ingen själ får visa sig, ty då går han icke ur sitt rum. Med dessa ord aflägsnade sig ynglingen och gick in till Walter.

Han fann honom stående framför sin lilla spegel, antagande en något behagsjuk min, som hos dåren alltid blir en grimace, och han sade:

-- Min hustru är det icke, det vet jag bestämt, likväl vill jag göra dig till viljes, min gosse, och se henne; törhända är det någon annan af mina bekanta.

En klar dager upplyste nu den dödas milda anlete. Länge stod Walter försänkt i hennes åskådande, undersökte sedan det omtalta födelsemärket på halsen och vidrörde det, liksom han fruktat ett bedrägeri.

-- Det är likväl hon, min hustru! min Lovisa! sade han gråtande, -- och jag dåre, som låtit onda andar inbilla mig, att det var Lovisa som blef halft uppäten af fiskarna i holmsjön. Är det då ingen som kan väcka upp henne? ropade han och vred förtviflad sina händer. -- Men nej, nej, den som är död, blir död för evigt!...

-- Nej, goda Walter, det är icke så, ty hon vaknar till ett bättre lif efter detta, der vi en gång få återse henne! sade en mild manlig stämma bakom honom. Det var Marenius, som djupt deltagande iakttagit sin olyckliga vän.

Walter studsade och såg sig om.

-- Sådant der är idel barnsagor och bikt, mumlade han, under det han betraktade den talande med skarpa blickar, hans minne tycktes allt mera ordna sig, och slutligen, när vännen nämnde sitt namn, störtade han om dess hals och gret.

Marenius talade då om Lovisa, huru tålig och god hon varit, huru hon bedt Gud för sin man och deras lilla dotter. Gerna hade han fört barnet till honom, men han vågade det ännu icke, ty Walters panna mörknade, och snart inneslöt han sig åter och lemnade ingen den dagen mera tillträde.

Dagen derpå var han åter tillgänglig och ville återse Lovisa. Han igenkände då också sin svärmor, och påminte Marenius flere händelser från studentåren. Hvad som låg deremellan, syntes vara omgifvet af ett töcken; stundom skingrades väl detta mörker för ögonblicket, men emellanåt talade han förvirradt om demoner och gaftar; påstod sig hafva kämpat och öfvervunnit en trollkarl, samt beröfvat denne sin talisman. "Denna talisman, som lätt kunde göra folk olyckliga", påstod han sig hafva gömt i sin förra kammare så väl, att ingen kunde få reda på den, m.m. dylikt.

Då ingen motsade honom, återvände han snart till ett redigare tillstånd.

Begrafnlngsdagen inföll, och Walter ville nödvändigt ledsaga sin maka till dess hvilorum: man motsatte sig icke hans önskan. Stilla och allvarsam inträdde han i kyrkan, der Marenius höll ett vackert tal öfver den aflidnes tålamod och undergifvenhet under alla plågor och olyckor. Alla gåfvo derunder akt på den olycklige enklingen, hvars anletsdrag, mot slutet af ceremonien, antogo ett nästan gäckande uttryck. Förfärad af dess tecken till nytt vansinne, lemnade man kyrkan; men under hemvägen var han stilla och sluten inom sig sjelf.

Till allas förundran bar han sig ganska förnuftigt åt vid gästernas ankomst till begrafningsgården, och talade redigt i flere ämnen under några timmar; men på en gång försvann han, stängde sig in i sitt rum och larmade långt in på natten. Mången trodde då att allt hopp om bättring var förbi.

Begrafninsgästerna voro skingrade. Marenius, som bebodde den kammare som varit Walters arbetsrum, gick der fram och åter under sorgliga tankar. Lovisa hade på sin dödssäng gifvit honom förtroende om sin mans och Lottas förhållande, såvida hon kände det sjelf. Hon trodde att Lottas hårda ord ingifvit honom ånger öfver sitt brott mot ett kanhända högtidligt löfte, som han för en eller annan orsak gjort, att ej ingå i prestaståndet, och att detta rubbat hans förstånd. Marenius hyste väl inom sig en annan tanke, motsade henne dock icke och tröstade henne med den försäkran, att en ändamålsenligare behandling samt ombyte af vistelseort skulle verka välgörande. Han lofvade att vara en broderlig vän för Ville, en faderlig uppfostrare för hennes dotter, en son för den gamla modren.

Det var med tanken på de dyra pligter han åtagit sig, som Marenius nu vandrade i sitt rum. Hvarje gång han kom till öfra ändan, varseblef han på väggen nära fönstret en upphöjning, likasom om något varit doldt bakom tapeten; slutligen beslöt han göra en undersökning, och fann .... det af Lotta skrifna omslaget kring prestkragorna, som äfven voro der, tillika med de öfriga papperen. Det var således den "onda talisman", som Walter sagt sig undangömt för allas blickar...

* * * * *

Vi slute berättelsen med ett utdrag af ett bref, skrifvet af Marenius till sin vän doktor X, mot slutet af sommaren.

"Som en nyhet meddelar jag dig den glädjande underrättelsen, att Walter förbättras ögonskenligt. Han öfvertalades lätt att i barons och Villes sällskap göra en resa till Lovisa hälsokälla och gvarstadna der några veckor; under tiden gjordes här några förändringar med rum och möbler, på det ingenting skulle påminna honom om det gamla eller den sistförflutna tiden. Sitt förhållande som kyrkoherde tyckes han helt och hållet hafva glömt, och är glad att jag tjenstgör; han synes fägna sig öfver att få njuta af mitt umgänge. Sjelf anser han sig vara en rik egendomsherre, och gör många och stundom kloka förslager till ändringar och förbättrande af arbetsfolkets vilkor. Han låter kalla sig brukspatron..."

"Stundom äro väl hans tankat mera fövvirrade, men skingras lätt genom åsynen af haus lilla flicka, som han mycket älskar. Jag hoppas allt godt af tiden och nyttiga förströelser vid jordbruket, som han med ifver omfattar. Men först och sist af det evigt bcestående ordet."

"Jag bekänner att hans öde legat blytungt på min själ, emedan jag på sätt och vis anfcr mig som en orsak till hans lidande. Hvarföre skulle jag öfvertala honom att ingå i ett kall, som är så ansvarsfullt, när han ej egde sann kallelse?... Men himlen vare mitt vittne att jag menade väl. Jag trodde att det fritänkeri han fordom affekterade i vissa sällskaper, var tillgjordt -- ty med mig gjorde han det aldrig -- och om det till äfventyrs skulle qvarlemnat något frö i hans själ, skulle det snart fövqväfvas af det allt upplysande ordets kraft, samt han förädlas genom helgad kärlek till ett godt och ädelt qvinnohjerta; men ack, det var icke så väl... hans känsla för könet var endast beräknad sinlighet..."

"Hvilken skada, att ett sådant förstånd skulle samla i mörkret öfver de eviga sanningarna!"

"Med skäl sjunger den tyske skalden Eduard Krause:

"Der Herr des Haufes heist Verstand, Und Zveifel der wüste Geselle!"