Part 6

Ingalunda behövde detta sägas mig två gånger, jag vrider och slänger skjortan och med ett befrielsens skratt sträcka vi armarna i luften, räta på ryggen, som känns som vore den mitt av och stöna av välbehag över att ett strängt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu är kvar är ju bara lek jämfört med det förra och denna kväll ha vi länge sett fram mot som en stor och sällsynt glädje. Ty blev det inte en brakfest i kväll så över alla gränser rolig och fin! Lakgille -- det är saker det för pigorna på landet och ett eftersträvat nöje att få komma på, så det var då alls ingen under, att pojkar kom sättande ända bort från Svalberga.

-- Har Hilda bakat sa du? frågar jag Anna, som även haft en del innegöra och därför visste litet bättre besked än jag, som stått i brygghuset hela dagen.

-- Joo du. Hon har bakt så dant med vetbrö å skorper så ja tror de räcker te femti människer. Men här kommer nog många me. Tänk du, va livat du! Tvi hunnan du va livat!

Annas ögon blänka vid bara tanken, och jag strålar nog också av förtjusning, ty varje litet nöje är så oändligt välkommet, varje liten omväxling så efterlängtad. -- Vi ta på oss schaletterna, lägga in några långvedsträn under pannmuren, som är fylld till brädden med rykande varmt vatten och så kila vi hem till maten, som väntar i form av risgrynsgröt och färskt bröd. Hilda har verkligen bakat och så mycket förstår till och med min ovana blick, att nog kommer det att räcka till och bli över om det så komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig. Regält ska det vara.

Just som Anna lagt för sig sin tredje enorma grötportion komma de första gästerna fnittrande. Det är tre flickor från granngårdarna, som ombetts att komma litet före, för att hjälpa oss »få undan». De bjudas på gröt också och under dödstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna och mig att lägga in ordentliga kvantiteter. Äntligen äro vi alla färdiga, och avdukning och disk ta sin början med otrolig kläm. På mindre än en halvtimme är alltsammans gjort, sopningen omhändertas av flickorna, och Anna och jag störta upp på kontoret för att välja ut aftonens elegans bland vår ingalunda storartade garderob. Anna bestämmer sig för en skär blus och jag för en grön, båda ska vi ha randiga förkläden utan bröstlapp och så tar jag ett steg för att gå ned, med kläderna över armen och helgdagskängorna i nypan. Men Anna tvekar och står kvar framför min koffert med ljuset betänkligt på sned och stearinen drypande nedför fingrarna.

-- Skynda dig nu och kom, säger jag otåligt med ett trevande steg mot trappan.

-- Nej, vänta ett tag du! hon står kvar inne på vindskontoret och jag hör på hennes röst, att något viktigt är i görningen.

-- Nå, vad vill du då?

-- Kom in igen ä du snäll.

Jag vänder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon står kvar på samma plats, litet vänd ifrån mig, men jag ser, att hon är rödare än vanligt om kinderna, och ljuset låter hon drypa så det är en ren skam.

-- Joo, ser du, jag unnrar -- -- -- jag såg i ditt kôffer en gång, när som du visade de där skrinet du fått av Bernhard, att du hadde en krustång. Å Anders han kommer ju i kväll å han ä så gla i krusit hår. Å de kan en ju få me en sån dära tång?

-- Joo, det tänker jag väl. Inte för jag använt den någon gång för jag fick den en gång på en sån där basar du vet, på Lyckans hjul. Men nog kan en väl bli krusig av den, det är inte farligt. Fast man får nog värma'n bra.

-- Tror du de, att man blir krusi åv'en. Tänk du, va Ante skulle bli förvånad. Får jag låna'n du, så ska jag värma'n på ljuse. Men säj ingenting te jäntera.

Jag plockade fram tången med ett litet leende, men inom mig var jag mycket rörd. Och efter en misstänkt lång stund kom Anna ned med fyra små tafatta lockar i pannan och så själaglad så det var en fröjd att se henne. Flickorna beundrade inte måttligt och hon klädde sig nu i rykande fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var ur, »bara man får laserna på å kommer i väg!»

Utanför brygghuset stod redan en stor mörk klunga väntande, när vi rusade utför backen, och det dröjde inte länge förrän lampor och lyktor blivit tända och tvättstugan var full med folk. Det var liv och lejan redan från första stund, och det brassades på under pannorna så ångmolnen hängde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss, bröd, socker och grädde likaså, och medan vi flickor dukade och gjorde i ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete för kvällen och började lakningen.

I två kolossala kar lågo alla vita kläder tätt packade, varv efter varv ända upp till randen. I botten lågo stadiga askpåsar, väl omsvepta med skynken och vilande på ett lager av tombuteljer, för att vattnet lätt skulle rinna undan. Ur pannmuren hämtades nu kokande vatten i stora skopor på långa skaft och östes över kläderna. När så mycket fyllts på, att karet kunde anses mer än till hälften fyllt, lossades en plugg i dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strömmade ned i en så, nu inte längre klart och vitt utan redan svagt gulfärgat av askan. Så hälldes det i pannmuren igen, kokades och östes på nytt över kläderna. För var gång blev färgen allt gulare och starkare och till slut var luten så stark, att det sved på fingrarna om man fick den på sig. Ju längre det lakades desto finare och vitare blevo kläderna och ju roligare en lakfest var, dess bättre blev lakningen gjord. Pojkarna öste och öste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland kunde man hålla på både till tre och fyra på morgonen.

Det dracks kaffe också vill jag lova -- den ena pannan efter den andra koktes av flickorna och brödstaplarna sjönko ihop för anfallen med sagolik hastighet. När kaffet var slut plockades det fram saft och vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vägg i rummet. Det var knappt man kunde se från den ena hörnan till den andra och luften blev tung att andas till slut, men vad i all världen betydde det! Allteftersom timmarna ledo steg stämningen och till slut var den så hög, att den absolut inte kunde bli högre. Spelman hade det kommit också naturligtvis och dansen gick för fulla segel på det våta golvet, som var så halt av vatten och lut att allt emellanåt en kraftig kullerbytta slogs i hastigheten. Brännvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna styrkte sig och lakade, brände sig på skopskaften, svuro och skreko, skrattade och hojtade. Då och då försvann ett par ut i mörkret -- utanför dörren låg natten som det svartaste svarta utan stjärnljus eller måne, kallt var det så det isade genom märg och ben och en kulen blåst ven om knutarna. När man kom utifrån in i värmen slog ångorna av kaffe, lut, brännvin och väta en mot huvudet så man blev het och yr, handklaveret drillade och gnällde, dansen svepte så golvet rungade och skratt och skrik ekade.

Lamporna brunno ut så småningom, ett ljus brann till sist ensamt och sorgset fladdrande på pannmurens kant för att lysa de arbetande, och skenet från elden flackade rött och oroligt över väggar och tak, glänste i de små svarta, fyrkantiga fönsterna och speglade i kaffepannans bukiga koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och sköljkaren började lagas i ordning medan det lediga kavaljerslaget klämde i med en hejig sjömansvisa. Annas fyra små lockar hade raknat i fukten och hängde raka utefter panna och kinder, men Anders var redan så bedårad han kunde bli och satt i ett hörn på en upp- och nedvänd balja med munspelet i ena handen och Annas hand i den andra, hennes huvud låg mot hans axel och det randiga förklädet var brett under dem till skydd mot vätan.

När dagen kom silande, grå och kall, var ilakningen klar och en sista kaffepanna sattes på elden medan de kokheta kläderna lades i sköljkaren. En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan sjöngs och skrattande drog hela den unga skaran hemåt i gryningsdunklet till ett par timmars sömn innan arbetet började på nytt. Anna och jag plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdörrarna och knegade in i vår kammare, trötta och sömniga, klädde inte av oss ens -- vad lönade det, när vi skulle upp om två timmar -- och sovo innan huvudet nått kudden.

OM MORDET PÅ GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.

Man gick därnere i den fullständigaste ovetenhet om allting, man visste rakt ingenting om vad som hände ute i stora världen. Tidningar köptes nästan aldrig och köptes det någon var det vanligen endast Veckojournalen, och i den får man just inte veta några så alldeles färska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och jämna lunk så var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i socknen bredvid, bara den inte ramlade över oss.

Jag minns en dag vi höllo på att baka, jag stod just lutad över ugnsrakan för att skyffla ut glöden, när Hilda slog ihop händerna av förvåning och ropade med ivrig och upphetsad röst:

-- Nej men jämmerligen, nu ä di väl ändå riktigt stolliga i utlandet. Nu har di skjutit kungen i Grekland!

Jag släppte rakan i häpenheten och snodde mig tvärtom med förfäran målad i mitt anlete. Anna ställde med en väldig duns ifrån sig diskbaljan, som hon just skulle tömma och båda stirrade vi förväntansfullt på Hilda, som låg framstupa över köksbordet och läste i en utbredd tidning.

-- Di sköt'en i huvet å han dog mesamma å mördaren har di taji. Han får'et väl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu för tiden.

-- Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne svävande för mig, att en kung sköts där för något år sedan. När var det?

-- Den sjunde dennes står de bara, eller om de ska va den sjuttonde. Dä bortrevet ett stycke just där.

-- Vad är det för en som ska bli koning nu då, frågar Anna med djupt intresse.

-- Kronprins Konstantin ska tillträda regeringen står de.

-- Ska di ha två kungar i rad som heter Konstantin då? kan jag inte hålla inne med, ehuru en så ingående kännedom om grekiska kungens namn ingalunda är på sin plats för en lagårdspiga.

-- Han som di tog dö på hette Georg.

-- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har så kristna namn i Grekland. Tänk, hette han Georg.

Men jag börjar grubbla och söker och söker i minnet. Har inte jag skrivit anekdoter i tidningen om en kung som blev skjuten i Grekland och hette Georg. Och hette inte hans son Konstantin och blev inte han kung sedan. Och inte har väl han hunnit dö och en ung Georg kommit på tronen igen och denne samme Georg nu skjutits. Det går runt i huvudet på mig och jag grips av medömkan med mig själv och min okunnighet.

-- Står det Georg? försöker jag en sista gång.

-- Ja de gör de. Georg står de alldeles tydligt.

Nu kommo drängarna in till kaffet och nyheten berättas också för dem. De ta saken lugnt och filosofera endast i allmänhet över kungars ändlighet, såväl som andra dödligas. Bonn, som också kommit in, håller ett vältaligt föredrag om bomber och gevär och mördare i gemen och det hela resulterar i några hemska historier om mordattentat mot presidenterna i Amerika. Men jag går alltjämt och grubblar och tycker, att det är förfärligt besynnerligt. Ända tills jag i smyg tar fatt på tidningen och noga undersöker om intet datum kan påträffas. Då hittar jag långt upp i en hörna det jag väntat -- nyheten är ett år gammal. Varligt meddelar jag upptäckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt bara, så övergår man till presidenterna igen och grekiska kungen framlever alltjämt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invånare.

Detta har jag berättat bara som ett litet bevis på den nästan otroliga slöhet, som utvecklades så fort det gällde några händelser utom socknen eller till och med den närmaste trakten. Bondetåget visste de inte mycket om därnere, dess verkningar ansågs inte på något sätt märkvärdiga och av valfeber och agitation märktes icke ett spår. Tidningar voro till för att man skulle få billigt och bra papper, det var egentligen det enda existensberättigande de hade -- jo förstås, följetong och berättelser och sådant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes högst och ett paket inslaget i en tidning ansågs bra mycket finare och trevligare än om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda gång jag minns, att det verkligen frågades efter och köptes tidningar var, när det varit dragning i något större svenskt lotteri, då ska jag säga det var väntan och längtan efter dem. Allesammans spelade de på lotteri, både drängar och husbondfolk och till och med Anna, så hade hon en kvarts lott, som hon väntade sig något storslaget av. Hela trakten var gripen av lotterifeber förresten och det förlorades mycket pengar där. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska, ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just så mycket att de blevo uppiggade att fortsätta. Och ständigt cirkulerade de förunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5--10000 kronor i ett enda tag. Anna hade fått fem kronor på sin danska kvarts lott en gång och den femman talade hon beständigt om, när jag försökte avråda henne från vidare extravaganser på lotterispelets motgångsfyllda bana.

-- Neej du, ja slutar inte. Å Anders han säger också de, att ja gärna kan hålla i. Feck ja inte fem kronor en gång skickandes utan att ja visste ett smul om. Va fasan, om de också kostar lite å ha lotten kvar, så ä de i alla fall så förbaskade livat. Å förra gången du, så hadde ja nära på vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du! Nästa gång kanske ja får rätt nummer te tietusen du, va säger du då då? Du, va säger du då då? Då går du nog och köper dig en du me!

En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen, var kataloger. De skickade efter kataloger från gud och hela världen, alla firmor, som annonserar om »kataloger gratis och franko» fingo beställningar, åtminstone från drängarna på Taninge och deras favoritnöje var, att studera dessa vanligen mycket innehållsrika häften. I synnerhet voro Åhlén och Holms högt älskade, och allt som oftast rekvirerades också de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger: patenterade hängslen med så många tampar och spännen, att de lyckliga ägarna visste varken ut eller in, när de skulle ta dem på, hundrabladiga knivar som kunde användas till de mest otroliga saker. Det fanns ostronöppnare på dem -- aldrig för jag tror att någon av innehavarna av dessa härliga knivar någonsin i sitt liv sett ett ostron eller får se ett heller -- champagnekorksupptagare, konservlådsbrytare, cigarrettändare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare -- o, det var ingen ända på vad det fanns allt på dessa underbara knivar, som det tog en halvtimme att bara fälla upp allting på. Det kan förresten ingen beskriva allt annat märkvärdigt, som beställdes ur dessa kataloger: det var bläckhorn att bära i fickan och portmonnäer som ingen utom ägaren kunde öppna och emellanåt inte ens han, ty han glömde ibland bort mekaniken, som var fruktansvärt invecklad -- det var nycklar som gick till alla lås, men vid företagna prov visade sig ha en löjlig motvilja att öppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rätt som man rökte dem i allsköns lugn och ro och höll på att skrämma slag på de oförberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med väckarsignal och självlysande urtavla och speldosa och vackra fotografier av mer eller mindre sköna kvinnor; vad garantin beträffar, så fanns det intet närmare bestämt om den i katalogen -- det var reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade bläck i så måtto, att de jämmerligen bläckade ned skrivarens händer tills de mest voro att förlikna vid en niggers, det var alla möjliga mystiska böcker för älskande och nygifta och länge gifta och ogifta, för alla möjliga äktenskapliga och inte äktenskapliga stadier, det var svångremmar av ny och oerhört framstående konstruktion, det var -- nej, det tar aldrig slut om jag så sutte och räknade upp sidor framåt. Men jag måste i alla fall uppehålla mig ett ögonblick vid munspelen. Våra drängar skrevo efter munspel så gud sig förbarme vilka förmögenheter de lade ned i dem. De hade munspel med klockor på, med trumpeter, med trummor, de hade munspel så små att de försvunno i handen och knappt syntes mellan läpparna och munspel så stora och långa och breda att de voro en halv meter på längden, munspel i moll och munspel i dur: »Svenskens älskling», »Hjärtats ros», »Hemlandstoner», »Valsesmek», »Harpotoner» och vad de nu hette allt. Något som också mycket intresserade var cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord när man tryckte på en filtklädd träribba, som låg tvärs över strängraden. Det fanns många träribbor att klämma på, ju finare cittran var dess flera ribbor var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, när en stålklädd tumme rasslade fram över klaviaturen och en konstförfaren hand tryckte på ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som väckte Annas livligaste beundran och åtrå där den stod uppritad i en katalog, förgylld och utsirad och bärande namnet »Himlatoner». _Om_ hon nånsin vann så mycket som den kostade, 32 kronor, på sitt lotteri så skulle hon då sannerligen inför Gud ögonblickligen inköpa den cittran:

-- För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den låter så förbaskade väl te sånger -- ja te viser me för den delen. Å _om_ ja vinner du -- ja säjer de du, att _om_ ja vinner femti en gång så ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä välan stili?

Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och nagelpomada.

HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.

När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor, så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge -- den var lång, men gick ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa och plåga -- man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som: nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta. Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.

-- Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad blick som lika tydligt som ord sade:

-- Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.

Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn, belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade -- jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag. Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet värderad och så lågt betald?

Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna -- hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så galet.

-- Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.

Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till slut utbrast hon med gravlik röst:

-- Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du -- tänk bara på pôjka hur förbaskade bra di har'et. Di får sova midda varenda dag, när en annan måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du -- fy fasan du, så orätt de ä när en tänker efter!

Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag undrar om den branden flammar än i hennes själ -- kanske skulle jag aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som kunde tro på sånt.