# En piga bland pigor

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/en-piga-bland-pigor-48961/index.md

-- Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel ur fickan och börjar spela. Och han _kan_ spela! Händerna håller han tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:

-- Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung i örona. De jussom lenar i bröste.

-- Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna -- men plötsligt ha vi halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt. Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:

-- Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde hon 'en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då låg pappa breve'na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?

-- Geck ut, sa han.

-- Ja, geck ut me stallnycklarna.

-- Har inte vuri ute, sa han.

Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt! sa'n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma. Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som en da!

-- Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg röst talar:

-- Jag har sett hin håle en gång!

-- Min pappa har sitt 'en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan» sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa avslöjanden. Erik:

-- Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va de kan va! och geck fram å tog i't. Men då for de som en stöt igönom mej å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för 'an sparkte mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så me, men då skratta'n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta Erik!

Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt mot den mörka väggen.

-- Min pappa, han . . .

-- Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av ivriga röster och Emma fortsätter:

-- Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba'n å tiggde'n te låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han'en på golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp'en sträcktes de mot'en en brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken'en i ögona. Han ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om'en. Å allihop så såg di'en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin håle finns alltid!

-- Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat bord i stället. Sjung då Lina.

Och Lina sjunger och vi stämma in i kören:

Harporna stämmas av änglarnas kör fram brusar sången så klingande skön. O säg dyre vän får jag möta dig där när jubelmusiken går in?

Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser Anders på sig -- han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig gäspande!

-- Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?

Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag plötsligt får målföret igen och stammar:

-- Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa'n.

-- Nä, vi vispar inte här, utan tar'n me en spak. De ska va lilla tråget som står i bon, fyll'et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo. Du har väl tatt emot många gånger hemma.

-- _Om_ jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små djuren kila hit och dit . . .

Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.

NÄR SUGGAN SLAKTADES.

Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på suggan och suckade -- att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv, att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med -- men det går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och rörspak i ordning.

Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften, sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.

-- Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om frambena -- se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som lägger snaran om'na.

Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian. Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när . . .

-- Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur stian efter ett sista väldigt rivtag.

-- Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.

Svullen under magen -- jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.

-- Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en ledig och intresserad gest. Nåå?

-- Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!

Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg mot slaktbänken -- magen har befunnits icke vara svullen och dödens timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten, snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa, blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats -- hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i solskenet.

Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat, och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går sakta hem -- paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut den härvan.

Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt tillvaratagas -- ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll -- och med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena, fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man alltid får av grovarbete. -- Det tog nästan ett par timmar innan allt ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de skulle sköljas och rensas.

Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop. Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man då vara ledsen för att man måste vränga tarmar -- om det nu också luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.

HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.

Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:

-- Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!

»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig till vår ladugårdsbacke -- den stod där övergiven och tom med avstannad motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all lantligheten.

-- Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och nymodighet.

-- Anderson i Nyhult kom hit i'n och både han och den som körde'n ä inne hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i Stockholm?

-- Jo vars.

-- Har du åkt nån gång?

-- Ja vars, de har ja väl me.

-- Å fasen har du. Va de livat tyckte du?

-- Ja de va de.

-- Di kan köra tie mil i timmen me'n här.

-- Me'n här! -- jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt mycket förakt i sig -- och värdesättning.

-- Ja just me'n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde'n, schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.

Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för oss.

-- Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast glasskyddet -- när man trycker på'n här så går vangen i gång. Å trycker man på'n lite hårdare så går de av bara faen.

-- Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.

Erik ler smickrat och lugnande.

-- Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i'n här -- han pekar på växelspaken -- så stannar de genast.

-- Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin värdighet.

-- Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:

-- Va'nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan sätta i gång attemobilen här å köra'n tie meter utan te välta eller fördärva'n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.

Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa. Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem, de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.

-- Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.

-- Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.

Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider svårt invärtes:

-- Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här maskiner.

Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid. Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande ansikten omkring.

OM HUR KLÄDER LAKAS.

Vi hade haft stor byk -- den varade i tre dagar och allt, som smutsats under nära tre kvarts år låg nu rent och ganska vitt i karen, endast väntande på den avslutande lakningen, som skulle göra även den gråaste trasa snövit och skinande. I tre dagar hade vi tvättat och gnott, borstat och stått i av alla krafter från tidigt på morgonen till sent på kvällen; den ena bingen kläder efter den andra hade gått genom våra händer och blivit förvandlad, vilket också dessa samma händer blivit. Från att ha varit ingrott svarta och omöjliga voro de nu rena och röda med rynkigt skinn, och de långa sårrevorna lyste rosenfärgade, djupt inbäddade mellan uppsvällda vita kanter. Knogarna hade fått runda hål efter all gnidning av hårt linne i den starka luten, armarna brände som voro de flådda och prunkade i den vackraste purpurfärg. Det var tredje dagens sista kväll, den sista skjortan var mellan våra nävar och Anna sjöng för full hals, medan händerna flögo i takt över tvättbrädans randiga bleck. Så lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga strålarna från solen, som just kröp ned bakom kyrkans ljusgröna lindar, vände den på alla håll, slängde ner den i baljan igen och tog ännu några hårda rivande tag mot brädan, så vred hon ur löddret med väldig kraft så det riktigt knakade i sömmarna och slängde den ifrån sig i det stora karet, där all den andra tvätten låg.

-- Nu du! Jestanes att en änteligen ä färdi. Skynn dej å vri ur så gå vi opp och äter. Ja ä så förbaskade hungri. Va livat de ska bli i kväll du -- tänk du, va pöjka här kommer. Ända bort från Svalberga kommer di du å Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja säjer de, att en bara ska va så trött! Å att de ska göra så tjyvens ont i hännera -- å föttera me för den delen! Har du inte ont i hännera? Du, ja säjer de, har du inte ont i hännera?

Ty jag var inte rapp nog med svaret utan står i dystert beskådande av min skjorta, som inte på villkor vill bli ren om halslinningen trots skurborste, tvättbräda och ivrig gnuggning. Nu hörde jag och svarar sakta och tankfullt:

-- Jo, tvi hunnan visst gör det ont i händerna. Om jag hade den här usla skjortan ren ändå.

-- Få se på'n. Ren! Den måtte väl va ren om nån ä de.

-- Men ve halsen.

-- Ä kössme! Du tror väl allri, att en ska ta livet åv sej för å ta bort den lorten. Den går allri dän -- å går han, så går han i laken. Ge fasen i å stå och gno på'n länger, vri ur en å släng'en. Bonn ä inte så fjäski måtro.