# Elsa Finne I-II

## Chapter 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/elsa-finne-i-ii-15821/index.md

Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare! Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste om.

Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och verkan -- -- -- smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, skiftningar, människor, lif -- -- -- Åh, att vara en obetydlighet, som han liknöjdt skall gå förbi!

I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans besök.

I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från hvarandra.

Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans förhållanden.

En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke min fysik af denna obemärkta kamp!

Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet -- kämpat och förlorat, kämpat och vunnit -- men aldrig ro, aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka tillhopa som en trasa -- och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och slåss med det som finns utom och inom mig.

I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, -- alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela denna bredaxlade ruin af förbränd energi -- en ensam man, kastad ut till den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd, ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg, sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att skaffa sig fotfäste...

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela ens tillgifvenhet och förråda den.

Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga, jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det.

Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han kysste dem. -- Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade -- Nej, att ni kommer till mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store diktaren, hvars snille jag beundrade -- han var ingenting annat än den människa, jag höll af. -- Jag längtade efter att se er. -- Å, tack, tack! Jag har längtat så förfärligt efter _er!_ Och vi talade i munnen på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig, ingenting annat än den omåttligaste glädje. -- Jag har bara tid att stanna ett par minuter. -- Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara glad bara åt att ha fått _se_ er! Jag såg hur han klarnade. -- Tycker ni om att höra mig tala? -- Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att smeka och värma. -- Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. -- Nej, ni _måste_ flytta er! Han reste sig ögonblickligen. -- Hvar skall jag sitta då? -- Där. Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi fortsatte att prata.

Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt.

Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, _han_ förstår nog, att i ett lif sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. -- Det bedröfliga är min andliga underlägsenhet -- -- vore jag ung och vacker, skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu -- -- --

Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året. Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? -- Snarare det senare, trodde jag. -- Så var det med honom också. Det var ömhet han törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig känt sig särskildt dragen till.

* * * * *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men -- -- -- Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min arbetshåg -- -- -- Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri. Sådant är lifvet för kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din utmärglade varelse!

Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro, att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag -- -- -- Har du mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf tam.

* * * * *

Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet.

* * * * *

Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera!

Där ligger en gladiator på marken -- en oskicklig en, utan öfning och triumfer -- och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.

Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva -- slippa ifrån detta åtminstone under natten!

Ville jag det? Kanske icke. Det är väl kanske just däri det onda ligger. Jag vill icke. Jag kunde resa min väg i morgon, och allt skulle där hemma, under trycket af min själfbehärskning, återfalla i sina gamla spår. Men jag vill icke. Jag är nyfiken; begäret att se, hur det skall gå, tar öfverhand öfver allt annat. Och så finns det visst en glimt af hopp om -- -- --Det finns något inne i mig, som hviskar om en fordran, jag ännu har innestående hos tillvaron.

-- Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gör er tio år yngre. Och man får ett intryck som om ni på något sätt toge er skada igen.

* * * * *

Jag satt orörlig och stirrade in i lampans röda ljus. Det var så underligt allt det han berättat. Denna häpnadsväckande vida erfarenhet är en ny värld för mig. Det känns som att vara ett barn och af en främling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag känner mig så liten och värnlös i allt detta okända. Jag måste trygga mig till den hand, som omsluter min -- ja, själfva skrämseln för och misstron till honom är blott den första skyggheten i ett barns tillit. Jag satt alldeles stilla, med vidöppna ögon. Då lade där sig en varm hand öfver min, som hvilade på bordet, och han talade också till mig som till ett barn. -- Se icke så _allvarsam_ ut! -- Jag känner mig så fattig, jag har nästan ingenting upplefvat. -- Tycker ni det är en förlust att icke ha lidit så mycket?

* * * * *

Nej, det är för löjligt att se på. Jag undrar, hur pass naiv han tror mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, för det jag ej left sällskapslif så mycket som han. Det är så komiskt att se honom för hvarje dag taga sitt bestämda lilla tuppfjät. I dag strök han med sin mjuka, varma hand öfver mitt hår och min högra axel. Jag älskar hans hand. Den har ett så oefterhärmligt lent sätt att smeka. Jag ansåg detta vara själfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att han nästan ångrat allt hvad han berättat mig föregående dag. Jaså. Jag kände en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missräkning: jag skulle således aldrig få se, om han i sitt sätt att kyssa motsvarade mina vackra föreställningar, hvilka hållit mig vaken de sista nätterna. Hur var det? Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått. Och för hvarje gång, jag tänkte mig det, ryste samma vällustkänsla genom hela min kropp.

* * * * *

Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles omotiveradt och oförberedt, som jag såg hans ansikte alldeles öfver mitt, kände hans varma händer mot mina kinder. Lik en mörk sky närmade sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men: häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför? Var det mitt fel eller hans? Han återtog sin förra ställning, som om ingenting passerat. Och samtalet fortgick som förut, men icke länge; snart kysste han mig åter. Jag var så förvirrad, att jag icke vet, om det var en eller flera gånger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan om min stol, såg ned på mig och sade mycket lågt, men fullt tydligt: -- Låt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke på, att jag är så mycket kortare än han flög genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening var, utan jag såg endast upp till honom. I den dåraktiga förhoppningen att kunna framkalla den felande gnistan, sträckte jag också upp mina armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan ringaste tvång eller förkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar, mitt hår, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har sådant begär att få göra, när det är någon, hon håller af. Men gnistan fattades ännu, trots hans kyssar, ty det »du» som jag törstade efter, fick jag ej.

Ljusen brunno ned i stakarna; han blåste ut dem. Vi hade endast lampans rödaktiga halfdager.

Det låg en underlig skam öfver mig. Denne man, som jag kysste, kallade mig för »ni»! Personligen var jag ett intet för honom. Hvad kunde han bry sig om mina smekningar? -- Hvilken egendomlig människa -- -- -- jag är ju gammal och ful! Hur kan han nedlåta sig till...?

Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: -- I öfvermorgon reser jag hem. -- Men ni kommer snart igen? -- Nej, jag kommer icke igen. -- Hvarför icke? -- Jag vill icke träffa er mer. Han gick rundt omkring mig. Jag satt stilla, med handen skuggande öfver ögonen. -- Jag skulle väl icke -- han tog mina händer, han böjde sig ned och stirrade mig in i ansiktet -- jag skulle väl icke ha stört ert sinneslugn? Det är ju omöjligt? Säg? Ni känner mig ju icke -- -- Nej. Men jag vill icke se er oftare. -- Hvarför det då? -- Nu har ni en dålig tanke om mig. -- Jag? Hvarför skulle jag det ha? -- Det vet ni nog. -- Nej, det vet jag på min heder icke! -- Låt oss då icke tala vidare om det. Nu får ni gå. -- Seså, var nu icke ledsen! -- Nej, det blir väl bättre.

Han sprang mot dörren för att taga öfverrocken på. Jag satt stilla med handen öfver ögonen men jag hörde honom komma tillbaka, i små afsatser, liksom betänkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle göra. Jag låtsade icke märka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han böjde sig ned och såg in i mitt ansikte med en bekymrad min. Så drog han undan mina händer och kysste mig. -- Det kostar på att gå! sade han helt tyst. En sista kyss och vi skildes åt.

Jag stod som förlamad, när han gått. Så gick jag fram till spegeln och betraktade länge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu? Var jag samma människa?

Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och läppjade på det. Det var alltså verklighet, att han varit här.

Jag såg på klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag icke; så fort jag höll på att falla i slummer, kände jag det, som om någon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lång natt. Jag var trött och hungrig på morgonen. -- Alla människor tittade litet konstigt på mig, men jag brydde mig icke om det.

* * * * *

Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka på golfvet. Det var mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa. Han var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt.

-- Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen. Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful. Jag satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är kräsnare än som så.

Sedan började vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de gånger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han stött på en kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke någon kronisk kallsinnighet, i så fall skulle hans varmare känslor ha förfrusit, utan en sådan kallsinnighet, som kommer efter värme och ömhet, ett tvärt omslag från eld till is, någonting som sätter fantasien i rörelse. Det hade alltid varit »isjungfrur», som gjort honom så där alldeles vansinnigt förälskad -- -- --

Han tystnade och började helt tankfullt betrakta min ena fot, som verkligen såg rätt hygglig ut i sin högklackade sko.

Så blef det tid att gå. Vi reste oss. Han tog mina händer och ville kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och såg honom in i ögonen. Det är någonting halft, falskt i detta »ni», det hela får prägeln af en tillfällig kurtis, om hvilken han sedan kan låtsa som om den aldrig funnits. -- Har jag sårat er på något sätt? -- Och om så vore, skulle ni bry er om det? Jag såg hans ansikte mörkna som i smärta och blef sprittande glad öfver att min ovänlighet gjorde honom ondt. -- Fy, en sådan min! sade jag leende. Han såg på mig, först forskande, sedan klarnande. Det syntes så tydligt, att han icke tyckte som värst illa om mig. -- Låt mig få kyssa de där ögonen med de stora pupillerna! Han kysste dem gång på gång. Vi voro så oskyldigt uppsluppna som två barn. Den stora, sunda -- jag skulle vilja säga fromma -- lyckan utan alla baktankar.

* * * * *