# Elsa Finne I-II

## Chapter 10

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/elsa-finne-i-ii-15821/index.md

Det är första gången, jag hyser verklig beundran för en människa, första gången jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den känsla, som härigenom väckts hos mig, vill jag taga vara på. Jag har ju år efter år, dag efter dag sökt efter detta enda: en som är större än jag, till sin inre människa. Nu då jag funnit hvad jag sökt, vill jag icke fuska bort den sorgsna glädje, jag känner; nu vill jag icke i något vara liten och lågsinnad.

Min kung, min kejsare, så stor och harmonisk som din ande nu står för mig, så stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag ägnar dig. Konstverk skola vara mina böner och mina offer åt dig. Antikt lugna, plastiska konstverk med innehåll af lefvande och varmt lif.

I arbetet skall jag söka dig ännu när du icke unnar mig att se ditt ansikte.

Jag har ett enda mål: visa dig att jag var värd, hvad du aldrig gaf.

Det är ett eldprof detta, och det hotar att verka upplösande på själfva min varelses grundämnen, men när jag gått ut därur, skall det visa sig, att jag varit af den rätta, härdiga metallen, och att jag då först blifvit, hvad jag kunde bli.

Haf därför tack, älskade, för hvar smärta jag lider, ty den kommer från din hand, som jag kysser utan att du vet det. Om du vill sarga mig, skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på det.

Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga natur. Men du skall förstå mina arbeten.

Jag fordrar nu icke längre, hvad du icke kan ge. Jag fordrar icke ditt intresse, ty du kan ej se mig annorlunda, än som vore jag fadd och tom. Jag fordrar icke, att du håller af mig, ty du tror mig grof, som min klädnad är. Jag fordrar icke, att du skall vara beständig, ty jag var aldrig annat för dig än en fattig förströelse.

Jag skall finna mig i mitt öde. Jag vill icke söka någon ersättning för dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgäster i mitt slott kunna icke spänna din båge.

Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig, vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå.

Min Odysseus skall komma och se huru jag väft. Jag skall då vara borta, men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia att sköta sin lätta spole.

Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom -- min kejsare, min kung!

* * * * *

I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad.

Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på honom. En kvinna, som icke har annat än kärlek att utfylla lifvet med (protest från min sida) behöfver kanske vara så där förvissad om, att någon älskar henne; men en man!

Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går.

Jag hade varit verksam. När jag gick hem från min engelska lektion, tänkte jag just, att om jag bara kommer ut bland människor och kan arbeta, så är det ingen fara.

Jag satt på en stol, ännu klädd i kappa och hatt, just i begrepp att byta om skor, då han kom smitande in utan en knackning ens.

Stor förtjusning!

-- Jag var så rädd, att ni blifvit ond för något.

-- Jag blir hvarken ond eller god utan skäl.

Vi togo plats, jag i min favoritställning, på tvären af en stol med händerna öfver dess ryggstöd. Han satt litet lägre än jag, och vi kunde se hvarandra rakt in i ögonen. Jag var så lugn och så glad; kände mig alldeles som ett förtroendefullt barn. Och han var så god. Vi talade om hans verk, mest om _Drömmar i purpur_ och _Memento mori_. Han sade, att det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt hjärta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som är mig den härligaste, mest vemodsfulla dikt jag känner. Han tycktes glad åt att jag läst honom så uppmärksamt. Och han kysste mig länge, länge. Och jag var så lycklig att få sitta med mina händer i hans, strykande min kind emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla öra, drog helt sakta i dess snibb. Vi äro som två bekymmerslösa barn.

Men så skulle han gå.

-- Omfamna mig en gång!

Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade armarna kring min midja.

-- Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas af på midten. Det är något så mjukt och så vekt.

* * * * *

I går morse, när Elin kom in och skulle bädda upp min säng, märkte jag, hur hon ansträngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men krafterna ville icke räcka till. Slutligen frågade jag henne, hur det var fatt. Hon brast ut i våldsam gråt. Det var något i hennes behärskade förtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker.

Johansson hade varit där nere på morgonen och sagt henne, att han skulle resa till Amerika i mars.

-- Det är väl för att undkomma mig, hade hon sagt.

-- Ja visst är det så, hade han svarat skämtande och skrattande -- att du kunde gissa så rätt!

Lefva -- hvarför skall man lefva, när det är så förfärligt! Denna förtviflan låg henne som ett klippblock öfver bröstet. Hon hade knappt luft nog att gråta.

Jag talade till henne.

Åh, att vara tjänsteflicka, det är ju att knappt få anses som människa, hon får icke ha känslor som de andra. Hon är ett ingenting. Hvad betyder det, om hon lider? Hvar och en har rätt att behandla henne som han vill. Hon skall fördraga allting. Det är bara hennes skyldighet. -- Åh, att bli helt vansinnig! Då känner man åtminstone icke sitt elände.

Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och kunde förtro sig till?

Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl kunna begripa, att han icke bryr sig om henne!

Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan hopp och fruktan var värre än allt annat. Om han bara ville säga rent ut i stället för att vika undan, så skulle bon väl tycka, det var bättre?

Ack, ja, ja. Men när hon frågar honom, slår han bara bort det i skämt. Alltid lika flegmatisk, godmodig och oåtkomlig. Hon kan aldrig få klarhet.

Ja, det är det, som är det otäcka, att en man aldrig anser sig skyldig att säga sanningen.

Ja, och en kvinna måste tiga och vänta. Det är ju icke tillbörligt, att hon yttrar sig och begär ett afgörande.

Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna slitning mellan farhågor och hopp.

-- Åh, jag är så utpinad, så utpinad! -- Hur orättfärdigt är det icke, att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet.

Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt kunde göra pinan kort.

Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. -- Förr gick jag som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva!

Så lugnade hon sig åter och grät sakta vid min skuldra.

Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svårigheter och lefde i oenighet med sina föräldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han talade aldrig därom. Han kunde smeka henne och skämta med henne -- men hon törstade efter att vara någonting mera för honom -- bara som en trogen, vänlig hund. Men försökte hon tala allvar, slog han alltid bort det, gaf henne en kyss och gick.

-- Och så skall jag sitta härnere och gräma mig, gräma mig. -- Och veta, att all hennes tillbedjan är honom intet värd.

Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, så vore allt bättre.

Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begärde. Bara ett slut på denna outhärdliga tortyr, som redan räckt ett halft år. Finge hon blott denna visshet, som hon förgäfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig, aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tanklös, som förr. Hela lifvet hade fått ett annat utseende. -- Men jag vet, jag skulle sträfva efter att bli god. Och jag skulle bära det! Bara icke detta, icke detta!

Stackare! Men nu skulle hon försöka att hålla modet uppe en liten tid. Det måste ju komma ett afgörande, och efteråt skulle det ju alltid bli bättre än nu.

O, ja; om hon endast finge en smula ro, så att hon kunde arbeta med sig själf, tvinga sig själf och komma öfver det. Men en tjänsteflicka finge aldrig tänka på sig själf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar rätt att fordra af henne. -- Åh, man blir så trött af det -- så trött.

Hon lade handen öfver hjässan i det ansiktet vändes uppåt; och ögonen glänste fulla af tårar.

* * * * *

I går, när Ivar Mörcke kom, talade jag om det för honom.

-- Är hon verkligen _förälskad_? utropade han, som om detta vore det orimligaste, man tänka kunde.

-- Ja.

-- Vill hon gifta sig med honom?

-- Förmodligen!

-- Alltid vilja de giftas! -- Kunde hon icke vara glad och -- -- Ja, hon måtte kunna få älskog tillräckligt, hon med sitt utseende. Men hon är väl så van vid det, alla vilja väl omfamna henne?

-- Troligen. Och hon har väl hunnit bli led på det.

Han log, som när man hör ett barn ha ett godt infall.

-- Ja, hon är tjugusju år, så nog har hon haft tid att bli utledsen på det.

Vi hade kommit in på det kapitlet därigenom att han, just som han satt bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt:

-- Jag kunde ha lust -- -- -- Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad -- han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle säga -- att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga.

-- Det undrar jag icke på! svarade jag uppriktigt och log. -- --

För resten var min diktare riktigt rar i går, fast det börjar då bli så vanligt, att det icke längre behöfver upptecknas, och jag ämnar icke heller göra det. Men han har nästan alltid något nytt litet påhitt, och det är märkvärdigt så vackra rörelser han har och hur allting kläder honom. Aldrig någonting ofint eller rått, aldrig så, att man behöfver draga sig tillbaka med en känsla af obehag.

I går, när jag låg på divanen -- nej, jag måste först tala om, att han ville, jag skulle ligga, emedan jag hade så ondt i hufvudet -- Nå, medan jag nu halflåg så där och språkade, med min hand mycket trovärdigt och rart i hans, så sade han plötsligt: -- Ge mig litet plats! Och så satte han sig på divanen, tätt intill mig. -- Men hans sätt att säga det, med denna lågmälda röst, som är så vacker; och hans sätt att taga den plats, jag lämnade åt honom, nära intill mig, men icke framfusigt eller tvärsäkert, utan med en viss tillbakadragenhet, gör honom oemotståndlig.

-- Nu måste jag säga er farväl, sade han, då han satt sig, och så såg han på mig med sina tindrande ögon, som jag håller så af. Och Elsa låg och var lycklig och trygg. Och han böjde sig ned och kysste henne lika lugnt och hjärtevänligt som en kär broder.

Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vänskap för lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag håller af honom, jag känner så lugnt och blidt som aldrig förr, jag har icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk förnimmelse. Jag dyrkar honom som ett öfverlägset väsende, och han är mig kär som en god och ädel människa. Jag fruktar ingenting. Jag känner den tryggaste, varmaste tillit.

Att han blir likgiltig emot mig, är jag beredd på. Hvad mera? Jag skall vara honom tacksam för hvarje stund af lycka och han skall vara mitt vackraste minne.

Han skall vara det såll, genom hvilket alla mina lumpenheter och småfel skola rensas bort. När han kastar mig undan, skall det vara fullödig kärna alltigenom.

* * * * *

Sista kvällen han var här, sade han:

-- För mig finns det endast två slags människor.

Jag såg förväntansfullt på honom.

-- De som samla sig omkring någonting och de som lefva på måfå.

-- Jag lefver icke på måfå.

-- Därför är jag lugn för er. Men alla mina fruntimmersbekanta här sakna alldeles -- jag vill icke säga ett arbete eller en sträfvan, det låter alltför storartadt -- nej, de sakna till och med en sysselsättning Deras kärlekshistorietter upptaga dem därför i en alldeles oproportionerlig grad, de lefva icke för annat, de gå alldeles upp i sitt fladder.

Jag blef så glad öfver, att han sade detta så allvarsamt och ärligt. Det har ibland låtit på honom, som om han ansåge kvinnorna ha kommit till världen endast för att spela med i männens kärlekshistorietter.

* * * * *

Jag arbetar icke just nu, men jag grämer mig icke öfver min overksamhet. Jag utvecklas. Jag känner, hur mina möjligheter tillväxa, liksom Promethei lefver. När jag åter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog.

Hvar dag hafver sin omsorg. När man har tråkigt, är man glad att arbeta, och tråkigt får jag tillräckligt, när kassan tvingar mig hem, så med den saken har det ingen fara.

Hufvudsaken är, att jag får äta mig mätt på den här staden, så att ingen oresonlig längtan sedan kan komma och förtära mig.

Hvad ha vi nu egentligen att säga hvarandra vidare, han och jag? Jag har fått allt hvad jag begärde, ja tiotusen gånger mera än jag någonsin kunnat hoppas eller fordra af lifvet.

Men jag vill icke resa förr än jag känner mig riktigt försäkrad gent emot hvarje återfall af längtan. Han kan gärna få slappa af, jag stannar ändå och sköter mig själf -- gör mig förtrolig med tanken på, att dessa sommardagar midt i vintern ha berott på ett under, att de således icke kunna väntas hvarken fortfara eller återkomma. Jag förstår bäst själf, hur jag efter min natur skall kunna läka mina sår; läkedomen har jag inom mig själf, liksom hunden har den i sin tunga.

Det enda som behöfs, är _tid_ att låta behandlingen verka, och tid har jag ju. Hvad betyder förlusten af något penningar i jämförelse med återvinnandet af hela ens sinneslugn.

Jag stannar således. Icke för att njuta af hans sällskap utan för att få nog af det, för att bli botad.

Det är ett tämligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke kan gissa sig till!

Jag önskar icke, att han skall tröttna på mig, jag endast väntar att han skall göra det, och jag emotser det med större sinnesro, än han anar -- större än jag själf kunde ana för en månad sedan.

Det skall bli intressant att se, hur jag består profvet, när det kommer.

* * * * *

Jo, han kom på sin vanliga tid, klädd i frack, nykammad och med pärlknappar i skjortbröstet. Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty -- -- --

Nåja -- det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet. Det var att mista andan under, det är nästan mer än mänskligt att bibehålla sinnesjämvikten, men Elsa är en väl brandförsäkrad skuta, hon kände blott den svagaste lilla gnista -- nästan endast välbehaget att vara afhållen.

Hon såg visst ovanligt bra ut i kväll!

Han hade knappt tanke för annat. Det blef endast stänkrepliker.

-- Ni är vacker, ni är riktigt vacker! (Han satt och såg på mig, jag satt med nacken lutad mot väggen.) Man kan knappt känna igen mig. Mina ögon ha fått ett leende, och -- ja, nu visste han! -- de drag, som lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakaträngda; man märkte dem icke. Och så kanske det var ljuset.

-- Ja, det är ljuset! svarade jag mycket lugnt.

Ju längre han såg på mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag brytt mig mindre om honom de sista dagarna än förut.

(Det är ju för resten sant! Men hur har han kunnat märka det? Saken är, att ju varmare hans känslor bli, dess svalare bli mina.)

-- Hur kan ni tro det? Jag lade mina händer omkring hans nacke.

-- Jag blir så rädd, hvar gång ni lägger armen omkring mig, att någon skall öppna dörren -- -- det är just vid den tiden, då man brukar buda er till te -- -- och _det_ böra vi då väl icke utsätta oss för?

Jag blef harmsen både på honom och på mig själf. En dylik varning hade jag -- kvinnan -- utsatt mig för. Jag blef kall, men jag ville icke visa det; då skulle han ha gissat sig till orsaken.

Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än någonsin, jag var mycket reserverad.

-- När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag vågar kyssa er!

-- Nej. En åtbörd åt dörren.

-- Är ni rädd?

En nick.

-- Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren.

Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig.

Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt.

Vi talade hit och dit. Han sade bland annat:

-- Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur. Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.

Han skulle nog akta sig för att göra mig något godt, så kunde han kanske få behålla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna läckra artighet!)

Hennes nåd var icke okänslig därför, bon smög sig in till honom och han drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade någon hänsyn för porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vände icke ansiktet till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med ett slags glupskhet öfver det högra lilla örat, som verkligen till fullo förtjänar den hyllning det fick.

Så budades det till te.

En triumferande blick. Vi hade stått helt sedesamt, och nu visste vi oss fria.

Skillnaden mellan mig och andra kvinnor -- sade han -- är att jag har ett arbete.

-- Men ni är ju också knappast kvinna!

-- Är _jag_ icke?

-- Tag då icke allting så högpatetiskt!

Jag log bara. Om han visste!

-- I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon.

En sista liten lätt parentes och vi skildes.

* * * * *

Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så begriper jag ingenting af hela saken. En kärlekshistoria tar i allmänhet en ända med förskräckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag ville ha. Men -- -- Ja, jag kan inte hjälpa det, så fort han visar sig från den erotiska sidan blir jag kall, beräknande och experimentlysten. Jag blir en kokett, som just på kif mot sina år och sin fulhet vill se honom bli kär -- vill vända om rollerna och spela den, som i början var hans. Ah, jag har väl lidande tillräckligt att taga revanche för.

Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han icke har makt att krossa mitt hjärta, har han nog krossat andra kvinnors. Det finns ingenting att göra sig samvete öfver, _om han icke håller af mig_, och skulle så vara -- -- åh, nej, nej! Inga sentimentala dumheter! Tvinga fram mickel. Nu bör du kunna riskera att vara »isjungfru», nu tycks han ha fått den rätta temperaturen. Och blir han ond; än sen! Det har han ingen rätt till, om jag icke säger några orättvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig förbundit mig till. Det blir hans sak att söka öfvervinna min likgiltighet. Det är härligt att vara afhållen, men det där andra -- parenteserna -- bryr jag mig, sanningen att säga, icke mycket om.

Gud ske lof att jag har så kallt blod!

Han sade i kväll, att han var utledsen på hufvudstaden. Den är en gåta, som han löst. Ja, lösta gåtor intressera icke längre. Vi skola se till, att nöten icke blir för lätt att knäcka.

Klockan är tjugo minuter öfver nio. Alltså kommer han icke i kväll. Och det just efter det, jag varit det mest medgörliga, jag någonsin varit, och han det mest ifriga -- -- -- Hum. Det är en lärdom.

I dag har jag fått löfte om fribiljetter, nu kan jag gå på teatrarna utan kostnad, nu kan jag skaffa honom en lång näsa så ofta jag vill.

Jag hade väntat honom så säkert i kväll. Jag hade gjort den allra omsorgsfullaste toalett, jag tar mig ännu bättre ut än förra gången, han var här. Och så kommer han icke! Det harmar mig.

Det är sårad stolthet mera än något annat. Det är tråkigt att sitta mol ensam, men honom saknar jag icke särskildt. Jag har icke längtat efter hans smekningar; när de äro tomma och endast gälla kvinnan, bryr jag mig icke om dem. Jag ville komma honom nära som både människa och kvinna. Jag bryr mig icke om att bli smekt för en kort tid och sedan kastad undan. Tack! Då skall jag hellre med min stora, starka hand skjuta honom undan och säga: -- Gå, min herre, ni är ingenting för mig. Jag hör icke till de kvinnor, som låta leda sig efter en triumfvagn!

Det är tomt i kväll. Jag kunde ha varit på teatern. Han har låtit mig sitta här ensam och vänta förgäfves. Det reser sig till uppror inom mig. Jag beundrar honom i hans diktning, men som människa vill jag icke ödmjuka mig för honom. Kampen mellan oss har varit hård, och det fanns ett ögonblick, då jag vred mig i sanden med hans knä pressadt mot mitt bröst, men han begagnade icke tillfället, han har låtit mig få rådrum, och jag har rest mig. Nu är utgången åter oviss.

Nu, Ivar Mörcke, har ni förlorat lika mycket, som ni vunnit, och jag ämnar icke lämna kampplatsen förr än striden är afgjord. Ni eller jag!

Eller också en försoning, en trygg, öppen sammanslutning. Vänskap -- tillgifvenhet -- och framför allt förtroende.

Jag vill icke spela komedi och visa mig vänligare, än mina känslor. Jag vill icke af fruktan för ovänlighet underkasta mig smekningar, som äro mig hart när obehagliga.

Vinn mig, om du kan! Vinn mig, om du anser det mödan värdt! Inga konventionella hinder ligga dig i vägen. Och om du är den kvinnotjusare, du tror dig vara, bör det bli dig lätt att draga till dig en kvinna, som formligen längtar efter att få älska och bli älskad.

Det tjänar till ingenting, att han kommer med ursäkter för sitt uteblifvande. Han hade alltid kunnat få tid att skicka mig ett kort. Sådant fick han alltid tid med förut.

Akta dig nu, så att icke febern griper dig igen. När ovissheten kommer med i spelet, blir faran större. Se till, att du kan behålla ditt öfvertag -- att _du_ ej söker vinna honom. Vill han ej vinna dig och sätta in någon kraft på att göra det, så gå din väg. Din nyfikenhet är tillfredsställd. Du vet hur det känns att vara föremål för hans lidelsefulla kyssar, du vet, att också den finaste smekning icke är så mycket värd, som den tillgivenhet, hvilken ger af sitt inre lif och icke tänker endast på könet utan på själfva människan.

Jag skulle älska Ivar Mörcke, jag skulle älska honom med allt hvad jag äger af kropp och själ, _om_ det vore honom något värdt. _Om_ han vore mindre kvinnofångare och mera en enkel och sann karaktär. Hans fåfänga _är_ en smula löjlig, det kan icke hjälpas.

Jag ångrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarför skulle jag af hänsynsfullhet väja undan för att säga honom, hur kall jag blifvit? Det blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet. Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat.

Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag tänker på dessa tomma smekningar. Det är vidrigt att så där utminutera sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför icke gör minsta ansträngning att hålla kvar.