Part 9

Här är den vise Vihtapaavo, Som förstår att reda runor, Som förstår att laga visor, Och som ofta sjunger sånger.

Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika, hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp, för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig. Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva, om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag, brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre, extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes tryckt uppå Finska och lyder:

Noh! miehet, miehet veikkoset, Näin näitä häitä juoaan, Tuoss' on viel' loput entiset, Toisia aina tuoaan.

Vaan ei tääll' kauan eletä, Ei päälle tämän päivän, Jollei vaan poikia laiteta Kihloja kylään viemään.

Kyll' pian tästä paikasta Ukot urallen joutuu, Kohmelon saavat paikasta Kuin se käypi laatuun?

På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:

Nåh! bröder, bröder allihop, Så firas brölloppsfästen, Otömde stå der våra stop, Nytt städse bärs till resten.

Men länge lefs dock ej såhär, Tron mig, ej många dagar; Om ej ungkarlarne man der På friarfärder lagar.

Snart nog från detta ställe hem Sig gubbarne begifva; Blott tunga hufven följa dem, Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v. afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska sig, och sjunger följande strofer: Kyll' sanoisin viel sanoja, Jotk' toinen toistans vastaa, Eik' olis suinkaan vanhoja, Jos noita kuulla lystää.

Vaan ellei ensin eholle Nyt panna paloviinaa, Niin minä sanon miehille Olkoonpa se nyt sinään.

Tämäpä onki kulkullen Kuin rattahille ihra. Nyt laulu lankee nuotillen Eik' yhtään kaipaa kirjaa.

På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:

Än har jag många ord ändå, Och kunde rimslut samla; Och ville någon höra på, De vore icke gamla.

Men om man icke nu förut Vill ställa bränvin för mig, Så säger jag åt folket: slut! Och mer besvär ej gör mig.

Se, det var för min strupe det, Som för ett kärrhjul ister, Nu falla sångens takter rätt, Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet. Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den Finska texten:

Först på mina gamla dagar Denna sak jag kom att inse, Huru äran dock försvinner, Mannens värde dukar under, Hur all kärlek går förlorad, Hos hans fordna, goda vänner, Karln försänker sig i skulder; Då han dricker öfvermåttan, Lefver blott i bränvinsrikdom, Ena dagen på den andra. Ljufva sälskapet i verlden, Gamla, smittosamma bruket, Som i början knappast märkes, Sådana förluster medför.

Han slutar runan sålunda:

Saken är till sjelfva grunden, Mina barn, just så beskaffad. Sanningen deraf jag känner, Då jag sjelf också har varit Uppå denna sed begifven, Fått mig sådana förluster, Att min helsa är förderfvad, Att min rikedom försvunnit, Matts blott ligger qvar i fickan.[11] Att min slägt jag så gjort ledsen Och förtörnat mina förmän. Sjelf jag visste nog mig vara För välvilliga till sorg blott, För belackaren till löje. Androm vore jag en lärdom, Hvilka torde om mig säga: Karl! du ger åt andra lärdom: Sjelf dock är du oläraktig.

I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord, dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo, den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln i ------, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer. En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel, utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom en beskickning af flere karlar från M------ till honom och anförde att han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten. Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i tillfälle att sjelf få läsa den.

För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta, att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst. Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här nedan om några andra Runoförfattare.

Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst, tillhörande Gästgifvaren derstädes.

I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden och ger dem ämne att besjunga.

Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor äro kanske mer bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord tusen-konst-mästare.

I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på dessa orter mera sällsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara. Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket mer markeradt.

En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24 sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles fåfängt heller, ser jag"! -- Förunderligt är, att ett barn vid hans ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen. Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga? Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan". Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt. För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig, bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade ögonblickligt i runometer, som orden föllo:

Ofta förr man visor gjorde, Sjöng i kretsen utaf barnen, Långa dagarne i vallgång, Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig. Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.

Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning. Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning, att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras, uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna, folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden. De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen, gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år, hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland. Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något, onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom, såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien, hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.