Part 7

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande. Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig, det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd, en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom, och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate. Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is, blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma, om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt, dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den. Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden, blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid, mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare. Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

"Skogens mö med fagert anlet, Du hvitrodnande gudinna, Du skogsborgens ljufva jungfru, Skogens lilla sköna dotter, Du, den vackraste af qvinnor, Och den däjligaste ungmö, Med de blåa vackra ögon, Och de fulla sköna brösten; Fingrarne med gyllne ringar, Armarne med gyllne armband, Hufvudet med gyllne kransar, Öronen med gyllne hängen, Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt, att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked, ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke. Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda, bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början, kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron, fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver, alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta bror, hvilka redan före honom gått till Manala."

Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse, hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet, men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar, hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes, som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd, men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt, kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem, bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut, ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor, och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade. Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig, att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden." Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte, hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd, dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan, otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda, när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare, skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat. Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför. Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd, jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.