# Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar

## Part 6

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/elias-lonnrots-svenska-skrifter-1-uppsatser-och-oversattningar-48750/index.md

Blott en utter har oss unnats Af skogsguden till sångämne, Och derför med sång vi nalkas, Glädjas nu på våra skidor. Litet vore dock en utter, Så en utter, som ett lodjur; -- Den vidtfrejdade nu rör sig, Skogens dimma sväfvar framåt, Skogens skum nu hitåt flyter. Nu med Gud jag helsar eder Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar, Trampade af våra qvinnor, Och af husets mör bebodda. -- Mindre kär kanske är gästen, Då må dörrarne man sluta, Men är gästen efterlängtad Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

Var, o Gud! nu prisad af oss! Var, vår skapare, nu lofvad! Som så lät bredpannan komma, Bragte skogens guld pi gården. Hell dig skogens honungstasse! Som nu steg på våra backor, Kom till dessa trånga gårdar. All min lifstid har jag längtat, All min ålders tid förväntat, Att skogssilfret skulle komma, Öknens gull sig hitåt närma, Komma uppå dessa gårdar, Våra alltför smala gångar. Så jag väntat, som man väntar Ett godt år inunder sommarn; Längtat, såsom skidan längtar Efter snö vid vinterns ankomst; Som en flicka väntar fästman, Den rödkindade en make. Aftnarne jag satt i fönstret, Morgnarne på löftets trappa, Månaderna invid tåget, Vintrarne vid ladgårdsbacken, -- Stod att snön blef hård inunder, Och att hårda snön blef uppsmält, Stället torrt och höljdt med sandgrus; Gruset öfverhöljdt med mylla, Myllan grönskande af nygräs; -- Tänkte, skall ej nånsin höras Helst ett ord af jägartroppen, Ljudet af skogsjungfruns pipa, Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

Finns väl någon, som emottar, Någon, som oss nu välkomnar, När från skogens hem vi anländt, Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

Finns nog män, som eder motta, Karlar, som välkomna eder, När från skogens hem J länden, Kommen från Tapios gårdar. Länge var vårt dricka färdigt, Kornöl brygdt för eder ankomst, Och för gästen, som nu kommer, Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

Hvart får fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

Dit må fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, I ett bo af tallträd timradt, I ett hus, som bygts af furu: I ett rum med upphöjd takås, Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste färdas, Vandra nu ett stycke åter. Gif, mitt gull, dig nu på färden, Vandra, vackra silfver framåt, Stig utöfver gyllne backen, Vandra långsmed silfverspången, I ett bo af tallar timradt, I ett hus af furu uppfördt, Med sin takås högt från golfvet, Under takets vackra fogning.

Sen nu efter stackars qvinnor! Att er boskap ej må skrämmas, Unga hjorden ej förskräckas, All värdinnans lagård skadas, För bredpannan, när han nalkas, Vid skäggtrynets stolta ankomst, Vid plattnosens kända vandring.

Gossar! gifven rum i farstun; Stån ej flickor så vid dörren, När i stugan karlen stiger, Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

Bry dig ej om våra flickor, Frukta icke våra qvinnor, Räds ej för de mössbetäckta, För hasstrumporna på golfvet. Allt, hvad qvinna är i stugan, Må sig för vår åsyn gömma, När i stugan karlen tränger, Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

Hell nu afven här i stugan, Här i huset, byggdt af tallar, Och af stora furor timradt; Under denna höga takås, Under takets vackra fogning. Hvart skall nu mitt gull jag fora, Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan. (Till björnen):

Hell dig, som nu till oss kommit, Hell dig skogens honungstasse! Som vårt lilla bo besökte, Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

Dit må nu ditt gull du föra, Ställa der din lilla fågel, Invid stora furubordet, Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu din pels man borde skåda, Undersöka vackra håret Bry dig ej bredpanna derom; Illa skall man dig ej hålla, Jag din pels ej ämnar gifva, Att hos en oduglig vräkas, Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

Och nu sen, hvart föres gästen, Beledsagas vandringsmannen, Från sin plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

Dit må nu din gäst du föra, Beledsaga vandringsmannen, Lägga i vår gyllne kittel, I vår vackra koppargryta. Länge nog har kitteln väntat. Kopparsidan stått på elden; Länge ock har vattnet väntat; Sött, som mjölkens vassla, togs det Ur vår alltid fulla källa. Saltet kom från fjerran trakter, öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit, Ficks ifrån ett fartyg sedan. Veden fällde man i skogen, Länge har den legat huggen, Dragits ner från Tuomivaara, Släpats ner från stora höjden. Elden bärgats har från himmeln, Midt från himmeln ned den fallit, Kommit genom åtta himlar, Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Och ännu du måste röras, Vandra änn' ett stycke framåt. Kom du store, börja färden, Rör nu, gamle man, dig framåt, Från din plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända; Stig uti den gyllne kitteln, I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

Hvart skall nu mitt gull jag föra, Ställa denna lilla fågel? Har nog dröjt i gyllne kitteln, Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

Dit må nu ditt gull du föra. Ställa må du lilla fågeln, Dit i dessa gyllne koppar, Dessa silfverfat på bordet, Och på detta bord af furu. -- Bordet höfladt är af furu, Och på bordet gyllne koppar, Gyllne koppar, silfverskedar. -- Ställ du der din vackra fågel, För att dricka mjöd på bordet, Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste röras, Vandra änn' ett litet stycke. Kom nu, gyllne gäst, på färden, Rör dig, värde man, ett stycke; Stig ur denna gyllne kittel, Och ur denna koppargryta, Stig uti den gyllne koppen, På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

Skogens honungsrika moder, Och du skogens gyllne konung, Tellervo Tapios dotter, Skogens lilla sköna jungfru! Kommen nu till detta bröllop, Till långhårets stora högtid; Allt är färdigt nu för festen, Mat och dricka öfverflödigt, Nog för egen del att njuta, Och att dela ut till grannen. Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

Säg hvar föddes vår bredpanna, Och hvar vexte långa håret, Hvadan är vår trubbnos hemtad, Hvar blåstrumpan af dig funnen? Fanns han väl vid badstuknuten, Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

Ej den ädle föds på halmbädd, Ej på båset invid rian; Denna vår bredpanna föddes, Detta glesa håret vexte, Nära månen, invid solen, Uppå Carlavagnens skuldra, På sjustjernans höga nacke.

Ukko han den gyllne kungen, Gamle mannen der i himmeln, Ull nedkastade på vattnet, Fällde några hår på böljan; Kom en vind att vagga detta, Luften blåsande det rörde, Vattnets imma förde framåt, Böljan dref det intill stranden; Stadnade vid varma udden, Invid honungsrika skogen.

Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Sprang i vattnet jemns med knäna, Jemns med bältet ini vågen; Tog ullflagan upp från vattnet, Gömde i den mjuka famnen, Vaggade uti sitt sköte, Rörde om i sina kläder.

Liten fågel deraf vexte, Och hon lade lilla fågeln I en liten korg af silfver, Gömde i en gyllne vagga. Fastade då vaggans linor, Band det lilla barnets vagga, Högt uti en skuggrik granqvist, Vid en gren af täta granen.

Träget vaggade hon barnet, Skötte nu sitt lilla smekbam, I den lilla gyllne vaggan, Som på silfverlinor hängde, Under granens blomsterqvistar, Blomsterqvistar, gyllne skate.

Der hon fostrade den ädle, Födde upp det glesa håret, Tätt invid en liten tallskog, Vid en liten vacker ungskog, I den honungsrika skogen.

Tänder saknas för den lilla, Tänder saknas, ramar fattas; Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Gick nu sjelf att leta tänder, Söka klor till lilla tassen. Letade bland trädens rötter, Och bland stubbarne i skogen, Och bland backens gula blomster, Bland ljungrötterna på heden.

Vexte då en tall på heden, Reste sig en gran på backen, Fanns en silfverqvist på tallen, Och en guldgren hade granen; Dessa fick med handen skogsfrun, Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött Byggde då af hägg en stuga, Fodrade den väl med qvistar; Bad der björnen bo om vintern, Hvila sig den kalla tiden, Och ej genomvada kärren, Stryka hungrig genom skogen, Vandra irrande på heden, Flacka kring de öppna fälten. Derifrån kom nu vårt silfver, Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

Hur blef skogen dock så nådig, Öknen denna gång så gifmild; Hur bevektes skogens herre, Huru blidkades Tapio, Brukades det långa spjutet Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

Sjelfmant skogen blef oss nådig, Öknen denna gång så gifmild; Snart bevektes skogens herre, Lätt var Tapio att blidkas; Mielikki den väna skogsfrun, Tellervo Tapios dotter, Lemnade sitt hem för kölden, Öfvergaf sin gamla boning, Skyndade att visa vägen, Sprang att tälja vägamärken, Uthögg märken genom skogen, Stakade utöfver bergen, Var beredd, sitt guld att byta, Ta vårt silfver, ge sitt eget. Spjut behöfde man ej bruka, Nödgades ej heller skjuta. Sjelf han (björnen) halkade från qvisten, Foten snafvade på ruskan, Föll och gyllne kräfvan sprängdes, Magen fylld med bär i tu gick; Bröstet slets på hårda ruskor, Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu är benens gny förhanden, Benens gny och skallens läte, Skallring för din hela tandrad. Näsan tog jag nu af Ohto, Ingen lukt han känner mera; Örat tog jag nu af Ohto, Intet ljud hans öra märker; Sist jag ögat tar af Ohto, ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

Men en karl jag ville nämna, Kalla väldig framför många, Den, som tar en tand ur käken, Löser den med ordens läsning, Stödd med knä mot hårda skallen, Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:

Du bredpanna, skogens äple, Skogens lätta, runda knotter! Litet måste änn' du röras, Vandra härifrån till skogen. Kom, berömde, börja färden, Följ nu med oss, gode främling; Lemna detta låga huset, Detta lilla, trånga hedet; Ledsamt är ett lif i stugan, Svårt att bo i barnens värme.

Här vår väg nu tar sin början, Här begynnas nya färder, Går åt skogbevuxna berget, Leda dit mot höga fjellen, Upp i toppen af en furu, I ett hundraqvistigt tallträd. Der är godt för dig att lefva, Och behagligt är att bo der; Karpen jagas dit af vinden, Abborn dit af vågen drifves, Siken bor i sundet nära, Laxen fångas bredevid dig.

Säg nu, när du kommit hädan, Gått till skogens hem ånyo: Illa blef jag der ej gästad, Honung fanns der nog, att äta, Och min dryck var rena mjödet, Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:

Säg, hvart förde du din gäst nu, Bragte du din lilla andel? Lemnade kanske på isen, Dränkte den bland snö och vatten, Gräfde ned i hårda jorden, Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

Om på isen jag den lemnat, Hade dränkt bland snö och vatten, Fred den finge ej för hundar, Blefve störd af luftens fåglar; Hade jag i kärret trampat, Gräft den ned i hårda myllan, Maskarne då skulle skada, Svarta myror den förtära.

Ej på isen blef han lemnad, Icke dränkt bland snö och vatten, Icke heller gräfd i jorden, Eller ned i kärret trampad; Dit min fångst jag beledsagat, Bringat dit min lilla andel, Högt uppå det gyllne berget, Ställt på silfverhöjdens nacke, Upp uti den bästa tallen, I en prydlig silfverfuru. Lade ej för högt till toppen, Vore der för vinden skygdlös, Illa ställd för skarpa blåsten; På en lummig gran jag ställde, Lade den på täta qvisten, Vände tändrens rad åt öster, Begge ögonen åt vester, Och åt norden hårda skallen; Der han ses af höga herrar, Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster, sägande:

Värdarne förundras öfver, Och värdinnorna de tänka: Månn' ett dåligt öl jag bryggde, Blef vårt dricka svagt och kraftlöst, Efter ingen sång här ljuder, Våra goda runor tiga, Våra gäster aro tysta, Glädjens fåglar sjunga icke?

Och hvem skall nu börja sången, Hvem uppstämma runors glädje, På vår skogsmans stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid? -- Golfvet torde här ej sjunga, Om ej de, som stå på golfvet; Icke heller fönstren glädjas, Om ej, de vid fönstren sitta; Eller furubordet jubla, Om ej, de vid bordet röras.

Men om ingen bättre sjunger, Mer förmögen börjar glädjen, Må jag, svage man, begynna, Oförmögne, göra början, Sjunga med mitt magra anlet, Med en kropp, som saknar fetma, Orda till vår aftons glädje, Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det öfriga huset:

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att skogsvägarne man märker, Stakar ut Tapios gångstig, För vårt goda jägarfölje, I en manrik karlasamling.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att Tapios horn man hörer, Att skogshornet måtte ljuda, Närmande sig dessa gårdar, Dessa vackra boningsställen.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att på detta vis man lefver, Jublar, likasom nu jublats, På skogsmannens stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att ölbäckarne må rinna, Mjödet strömma, lik en vårflod, Under denna höga takås, Under takets vackra fogning, Under denna husbonds dagar, Under vår värdinnas lifstid.

Herren må ock vedergälla, Gud må gifva er belöning; För vår värd vid långa bordet, För värdinnan i sitt visthus, För gårdssonen vid långbänken, Och för dottren vid sin väfsked; Så behöfde man ej ångra, Sörja, efter några dagar, För det bröllop, som nu gifvits, För förtäringen vid festen.

En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.

Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832 hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa. Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager. Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der "feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur, bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln, dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl, gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning. Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer, hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år, af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem. Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem", sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats. Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris på en ansenlig sträcka.