Part 5

Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med en alldeles ny.

Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning, som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.

Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga, att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja. Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes namn och rykte fallit.

Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.

Hvarför ej i detta lifvet, Ej så länge solen lyser, Hafvet saknar makt och håfvor, Hafvets gud fördolda skatter.

Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.

Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst förklara sig. Hans sista afskedsord voro:

Låt en tid i fred försvinna, Dagar gå och andra komma, Då behöfver man mig åter, Saknar mig och väntar, att jag Skall en annan sampo bringa, Ställa till ett spel ånyo, Föra fram en annan måne, Återställa gömda solen, När ej sol, ej måne finnes, Då all lifvets fröjd är borta.

Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket, der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.

Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder. Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel och sist åkerbruk.

I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:

Yhen joutsenen sulasta. Yhen siian suomusesta,[5] Yhen villan kylkyestä, Yhen orasen jyvästä,

d.ä. sampo var formadt af en _svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp_ (eller en _mjölktår_ enligt andra variationen) och af ett _kornfrö_, hvartill somliga varianter ännu tillägga en _söndrig slända_, såsom representant för industrin.

Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver föremålen för lifvets nämnde behof.

Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.

Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen. Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader, kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast ögat förnöjes.

Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels skog, berg och dälder.

Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan, som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen, alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara, frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne. Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas. Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter, än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii. Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning. Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof, lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes. Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas, förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt, art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn, Fäste sig en dygdig jungfru, Gaf sin hand till trohetstecken, Rika skänker till förlofning, Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn, For sin väg till fremmand länder, Dit han kallades af kriget. "Vänta i sex år uppå mig, Vänta mig i åtta somrar, Var mig nio vårar trogen, På den tionde en månad: Hör du sen att jag har stupat, Och med allone försvunnit, Må du välja dig en annan; Ingen bättre dock än jag var, Men ej heller någon sämre. Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn, Bar ett diktadt bref i handen: "Lalmanti i striden fallit Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun, Nödgas ta trolofnings-skänker, Förs med våld till vigselstugan, Förs med våld dock ej till vigseln, Ej med svärd och ej med mankraft, Ej med starka männers samråd, Eller med utvalda qvinnors, Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun, Sorgsen satt på löftets trappa, Sorgsen satt och fällde tårar, Såg åt öster, såg åt väster, Blickade mot norden äfven, Varseblef en prick på hafvet.

"Vore du en fogelskara, Visst du höjde dig i luften; Vore du en svärm af fiskar, Visst du sjönke ner i djupet; Om min Lalmanti du vore, Lade du din båt till stranden."

Hvarpå känns din Lalmanti då? Känns på masten, känns på seglet; Ny är hälften af hans segel, Af blott siden andra hälften, Ingeri har själf det väfvit, Trädt hvarenda tråd i skeden.

"Hör min unga, lilla broder, Tag din hingst från beteshagen, Från kornlandet snabba hästen, Rid min Lalmanti till mötes, Der han stiger upp på stranden."

"Ack min unga, lilla svåger, Huru lefver nu min Ingri?" "Präktigt lefver nu din Ingri, Bröllop firades en vecka, Andra veckan deltes gåfvor, Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.

Unga jungfrun Matalena Växte länge på sin hemort; Långt gick också hennes rykte, Medan hos sin goda fader Och sin hulda mor hon lefde.

Unga jungfru Matalena Gick till källan efter vatten, Bar i handen gyllne stäfva, Gyllne handtag fanns på stäfvan; Såg sin bild i lugna vattnet: "Ve, o ve mig stackars flicka, Hur mitt anlet har förändrats, Hur min fägring har försvunnit; Spännet på mitt bröst ej glänser, Silfret lyser ej på hufvut!" Jesus vallade i lunden, Vårdade sin hjord på marken: "Gif mig vatten till att dricka".

"Jag har intet käril hos mig, Hemma har jag ingen kanna; Kannorna de klungo sönder, Stopen ramlade som stickor."

"Har du ej gullstäfvan hos dig, Stäfvan med det gyllne handtag?"

"Kan du tala så, finngosse, Du finngosse, träl i landet, Ständigt vallhjon hos min fader; Du som närs af Svenskens gåfvor, Får fiskhufvuden till föda."

"En finngosse må jag heta, Vara ock en träl i landet, Ständigt vallhjon hos din fader, Näras utaf Svenskens gåfvor, Få fiskhufvuden till föda. Vill du, yppar jag din vanart?"

"Må du yppa hvad du känner".

"Minns du dina trenne söner? En du kastade i elden, Dränkte ner i sjön den andra, Gräfde i ett kärr den tredje.

Den du kastade i elden, Vore riddare i Sverige; Den du dränkte uti vattnet, Vore här i landet herre; Den du gräfde ner i kärret Vore präst, en af de bästa."

Unga jungfrun Matalena, Började att gråta genast, Grät gullstäfvan full af tårar, Tvådde dermed Jesu fötter. Torkade med silkesduken.

"Säkert är du Herren Jesus, Du som känner all min vanart; Döm mig nu du gode Herre, Döm mig hvart du helst behagar. Må i sanka kärr jag sänkas Till en bro för vandrarns fötter, Eller på det vida hafvet Stormen skaka mig beständigt, Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.

Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.

Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

Nu man borde björnen fånga, Fällas borde gyllne håret, I den milda skogens hemvist, Hos den vaksamme Tapio. Också jag en karl var fordom, Var en karl, som mången annan, När man lottade om bytet, Räknade vid fångsten karlar. Då steg jag för björnens boning, Trängde på trubbnäsans backe, Nu är annan tid för handen; Månne jag väl stackars gosse, Redan är för gammal vorden, Bragdt till tvifvel framför andra!

Kan så vara, men ännu dock Sinnet lockande mig bjuder, Själen längtar ut ur hemmet, Till Tapios gamla boning, Till den kända honungsdrycken.

Och så går jag nu till skogen, Går till sysslor utom huset; Mielikki, du skogens drottning! Tellervo, Tapios dotter! Lägg nu band på dina hundar, Ordna vackert dina hvalpar, Vid de trybevuxna tågen, Vid den lilla ekträdsstugan. Bind en duk för ögonparet, Vira flätor om hans hufvud, Stryk uppå hans tandrad boning, Och på munnen rena smöret; Att han mannens lukt ej känner, Icke märker andedrägten, När uppå hans stig jag kommer, Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

Du bredpanna, skogens äple! Skogens sköna runda knotter! När du hör att mannen nalkas, Stolta gossen stigen framåt, Göm du klorna in i tassen, Tänderna uti ditt tandkött, Att de aldrig måtte röra, Ej ens i sin vighet skada, Sjelf bredpanna må du röras, Sjelf dig honungstasse vända, Som i boet hjerpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

Sidenbädden nu jag störde, Slog omkull den gyllne sängen. Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr, På slättassens gård jag stiger, Går framför plir-ögats tröskel. Vill mitt gull jag nu betrakta: Kort är foten, böjdt är knäet, Nosen trubbig, som ett nystan. Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Icke var det jag, dig fällde, Ej min andra broder heller, Sjelf du halkade på trädet, Steg på qvisten oförsigtigt, Sönderslet din granrisklädning, Ref barrskjortan uti stycken; Hösten är så hal och slipprig, Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Änn' ett stycke får du vandra, Röras i den kända skogen. Kom mitt gull och börja färden, Rör dig skogens konung hädan, Stig lättfotade nu framåt, Skrid blåstrumpa, dit jag leder, Längs den silfverprydda gången, Genom gyllne hemgårdstågen. Till ett mannrikt sällskap förs du, Till en talrik karlasamling; Der har stått ett visthus länge, Byggdes högt på silfverfötter, Fördes upp på gyllne stolpar. Dit vår ädle gäst vi leda, Föra dit vår gyllne främling, Väl du torde der dig finna, Der finns honing nog att äta, Mjöd i öfverflöd att dricka. Kom nu, rör dig lätt på drifvan, Som ett näckblad rörs på vattnet, Sväfva öfver skogens ruskor, Som på qvisten ickorn sväfvar. Kom nu så, som ock du kommer, Ifrån detta trånga näste, Öfvergif din bädd af ruskor, Lemna dessa granrisbolstren, Välj en bättre bädd af siden, Lägg dig på de röda bolstren, I ett högre hus med takås, Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

Lyssnen, hörs ej ljud på gården? Låter, likasom ett jagthorn, Ljudet är liksom köttfågelns (björnens), Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

Hvad för honungsdjur gaf skogen? Gaf skogsvärden er ett lodjur, Eftersom med sång J nalkens, Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar: