Part 4

Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk, förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen, som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid, hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för loihtiat obekanta.

Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper, visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt, som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar, ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.

Sampo.

Borgå Tidning 1839, n:o 96.

Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade _Sampo_ ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839, N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde såväl emot _Sampo_ och _Jumala-bildens_, som emot _Pohjolas_ och _Bjarmalandets_ identitet, men dessförinnan särskildt några ord om _Sampo_. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om Sampo, att

Der var sådd, såväl som plöjning, Jemte all slags växt och gröda.

Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den

Mol på en dag säd att ätas, På den andra säd att säljas, På den tredje för besparing.

Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne, när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var _sam bokh_, som ordagrannt öfversatt betyder: _sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden_. Af namnet _sam bokh_ kunde finska uttalet ej få annat, än sitt _Sampo_, som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes Jumalabild. -- Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej mindre, huru _Sampo_ kunde få epithetet _kirjokansi_ (med brokiga locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte annat, som med saken kan äga sammanhang.

Tre ord om och ur finska fornsången.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.

Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas byggnadsfond.

Första ordet.

Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig. De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att tränga oss igenom.

Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten. Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven

Stolta springarn måste hvila, När en längre tid han sprungit, Lians hårda stål förslöas, När en dag det rörts på ängen. Lågan flämtar matt omsider, När hon brunnit långa natten, Vattnet som i forsen brusat, Söker lugn i elfvens sköte.

Andra ordet.

I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:

Hör nu gumma hvad jag säger! Återgif mig mina skänker, Tag tillbaka dina visor; Sånger får jag nog af sorgen, Af bekymret långa visor, Ord af oron i mitt hjerta, Tankar af en evig saknad.

Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro, att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.

Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.

Tiden blef för henne långsam, Underlig hon fann sin lefnad, När hon alltid var så ensam, Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren, såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig. Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden, oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.

Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.

Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung, kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt sist menniskan.

Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter. Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter. Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex. en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag, hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen, kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också hade sina egna skyddsandar.

Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik, och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande, ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga den på stället, der den nu befinner sig.

Tredje ordet.

Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga _sampo_. Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat. Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt _Oma maa_, der det hithörande stället lyder:

Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin, Nousevat silmihini vieläki viljavat veet; Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.

Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.

I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet _Stamp, Stampfe_, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om sampo sägande:

Redan mal det nya sampo, Sampo med det granna locket, Mal en lår på morgonstunden, En lår till förbrukning hemma, Och en annan till försäljning, Till besparing tredje låren.

Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på ett annat ställe säges om sampo,

Att dess rötter voro fästa Nio famnar djupt i jorden, En i sjelfva fasta marken, Invid vattnets rand den andra, Tredje roten in i berget.

Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat, än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är någonting helt naturligt.

För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och rikedom.

Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker. Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat ställe vid en ria.

När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade _jumala_-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att den _både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt folket evig lycka_.

Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda _gud sjelf_. En dylik gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter de nyssnämnda ryska orden _sampo_, hvilket namn, sedan man lärt sig känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom sådan må den förvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den. Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon beräkning.

Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet _sampo_ med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska språket ljuder _sang fu_ och betyder hemlig källa. Enligt Castréns åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka, nemligen det i Islands sagor frejdade _jumala_-templet.

Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro, att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas: "der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der just der en evig lycka".

Der då kunde månen lysa, Solen skänka fröjd och lycka Öfver Suomis vida bygder, Öfver Suomis sköna trakter.

Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette förklaringen.