Part 3

Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (_veen, löylyn, vastan sanat_) man tillika antydde deras ursprung. Utaf _alkusanat_ (förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem. Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas (_into, haltia_), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med uttrycket _olla haltioissaan_ eller _innossaan_. Hans uttal blir kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka man anropade till sitt biträde.

Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato, navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol (qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas, som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v. äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi (förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag), irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far, mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.

Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende). Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt, blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad, deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.

Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad, icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.

Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra, som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de, ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina sorger och bekymmer:

Kanna korppi huoliani, Musta lintu murhiani, Lampihin kalattomihin, Aivan ahvenettomihin. Elä kanna kalallisiin; Kalat kaikki huolestuisi, Ahvenet alas mänisi, Hauit halkeisi surusta, Sären lillit liukeneisi, Muiit mustiksi tulisi.

Bar du korp bekymret från mig, Tag min sorg, du svarta fogel, För dem till fisklösa sjöar, Till de abborlösa träsken. Bär ej dit der fiskar lefva; Ty betryckt utaf bekymren, Abborn sjönke ner till botten, Gäddan sprucke utaf sorger, Och små mörterna upplöstes, Muikorna de skulle svartna.

Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.

Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den han efter behag kunde berida.

Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat), hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg, hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven, beskrifves på följande sätt: -- en högre topp sköt upp midtuppå berget, men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan. Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem, hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande, stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:

Ei kivi kipuja itke, Paasi vaivoja valita; Vaikka paljon pantaisi, Määrätä mätättäisi, Äiin äyskäeltäisi.

Stenen gråter ej för smärta, Berget klagar ej i plågor; Om dit också mycket skickas, Om dit också tallöst hopas, Öses på förutan måtta.

När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande och gnagande och med alltslags plågande."

Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar (naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af gudarne:

Tee nyt yöllä terveheksi, Päivällä imanteheksi; Alta aivan terveheksi, Keskeä kivuttomaksi, Päältä nuurumattomaksi; Ihommaksi entistähän, Paremmaksi muinaistahan.

Gör det här nu friskt om natten, Och helbregda under dagen; Läk det riktigt ifrån grunden, Smärtorna fördrif från midten, Och från ytan olustkänslan; Gör det helare än fordom, Bättre än förut det varit.

I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet. Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:

L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.

Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.

En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt, hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok. Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet, der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta sig?"

Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och offra derstädes.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet _irrallinen_ eller _olla erin sisältä_, och hvilka betyda _Hypochondrie_. Den sjuke föres på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och nyttjas t. ex. vid _kohtaus_ (hastigt påkommande sjukdom). Detta får namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper (talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant? Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat, som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara osäker om utgången af sin kur.

I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare. Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer, salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor; vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer, salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull). Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda, skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador, honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas. På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa? (_onko näitä jo kahottu eller luettu_), hör man ännu stundom en bonde fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna, hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.

Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne _feber_ och _inflammation_ samt kallar den förra _poltto_ den sednare _vihat_; likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att förtiga. -- Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas derföre _miesten hempu_ (karlars prydnad), _urosten kulta_ (hjeltars guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:

Parempi veri sisässä, Suonissa sorottamassa, Sekä luissa luiskamassa, Kuin on maahan vuotamassa.

Bättre bloden in i kroppen, Flytande i sina ådror, Och framhalkande i benen, Än att rinna ner på marken.

Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden, hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan framkallad. Derpå syftar troligen runon:

Tuo'os tulta taivahasta, Jolla poltan Riien suuta, Riien hammasta hajotan.

Hemta eld åt mig från himlen, Att jag Riisis mun må bränna, Breda ut hans tänder dermed.