Part 26

Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning, hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the, tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat dem i förhållande till den individuella menniskan -- äfven då mera i zomatiskt än psykiskt hänseende -- i stället att man bort taga hela menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande. Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas, när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig, likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på, att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin. Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka, och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar. Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar sig sägande:

"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas vanliga gäst, är borta".

Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka, att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer, som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen. En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen, kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela slägtet.

Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de äro åtkomliga. Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:

Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar, Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala; Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga, Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken; Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne, Halsen svalde och snart jag började böka i jorden Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken; In i ett svinstall stängs jag.

"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig djefvul! -- -- Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom, att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt! Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller djefvulen."

Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm varit för mycket bra.

Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd, hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande, ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13: 13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen, om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än råda till undvarandet af alla spirituösa.

FOTNOTER:

[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes härförinnan meddeladt af Förf. uti en Gradual Disputation, för den 15 Junii 1832.

[2] v. Beckers Anteckningar.

[3] v. Beckers Anteckningar.

[4] v. Beckers Anteckningar.

[5] Denna variation finnes ej i Kalevala.

[6] Fordom tyckas flickorna hafva burit hos sig skeppor, dit de ifrån Helka-vuori samlade blommor, hvarmed de sedan, som orden äro i sången, vandrade till de rena gudarna, kanske för att offra. Äfven omtalas i sången en blå bro och röd brygga, hvaröfver tåget skulle ske. Jag vet icke hvad dermed egentligen menas.

[7] I konseptet till det bref till Runeberg, skrifvet i december 1833, som utgör berättelsens Inledning, står:

Derföre har jag flere gånger fått det Infallet att hopskrifva något, som du utan att blifva alltför illa stött med din publik kunde införa i bladet. För mig sjelf skulle jag ej så mycket frukta läsarens obilligande, ty jag är lika så mycket skild från publik som verld, hafvandes ganska litet att med dem beställa. Icke heller vill jag neka det allt detta understödjes af någon liten skrifklåda, som dock endast håller sig till fingerändarne, så att hufvudet och allt annat är fritt. Af begge dessa orsaker föranledd är jag nu sinnad att skrifva en berättelse jag af min skjutskarl i förledne sommar hörde. Ehuru obeskedligt har jag ännu en tredje afsigt med det, nämligen att öfva mig i skrifning. Jag har nämligen tänkt att det vore så artigt att en gäng fä en finsk novell hopskrifven, men vet icke när det kan fullbordas. Det är väl något för sent att nu på 30 års ålder först öfva sig deruti, men jag har dock det förnämsta undangjordt, nämligen konsten att skrifva en passabel stil och hvad som icke bör skattas mindre att skrifva orden rätt. Om jag någongång kommer längre, så skall jag icke fela, att sådant tillkännagifva, på det publiken må vara i tillfälle att subscribera.

[8] En förebråelse blott för hennes dröjsmål.

[9] Jag har öfversatt Venäjä (Venää, Venähe) med Qvenland. Finnarne i Archangelska och Olonetska Gouvernementerna kalla sig _Venäläiset_, äfven _Karjalaiset_. Den förra benämningen torde lika så gerna, som något annat, hvarpå man gissat, gifvit anledning till benämningen Qvener (Qvaener).

[10] I allmänhet tyckes han göra sjelf ringa affär af sin förmåga, och alldraminst affectera att lysa med den.

[11] Ordstäf betecknande brist och fattigdom.

[12] Om denna ypperliga runosångare torde här snart kunna lemnas utförligare uppgifter. Red. anm.

[13] (Vår landsman Bladh?) Anteckningar om Ryssland. Förra delen. Stockholm 1838.

[14] Pian on souttu soukka salmi, mitatru meri matala. (Finskt ordspråk.)

[15] Denna kladd utgöres af ett interfolieradt exemplar af Judéns ordspråk, med tillökning af Florini, Porthans och Hof-Rätts-Rådet Asp's egna ordspråkssamlingar.

[16] Strövis förekomma dessutom några ordspråk i afhandlingen framföre.

[17] Om ej, hvad i Mehiläinen årgg. 1836, 1837 vid slutet af hvarje Hft.

[18] Åtskilliga ordspråk ifrån Ryska Karelen hafva blifvit samlade af Stud. J.Fr. Cajan.

[19] Eller Hyys, hyys Hymylään.

[20] Uppgiften på versernas antal, så här som vid de följande runorna, är ungefärlig, ty vid den ytterligare revisionen före renskrifningen kunna somliga verser blifva uteslutna, andra tillkomma ur varianterna på ställen, om hvilkas redaktion bestämdt beslut ännu icke kunnat fattas.

[21] Ännu i denna dag är det brukligt att vid svedhygge lemna ett och annat träd stående; månne med samma afsigt, som då?

[22] Här har jag begått en förfalskning af runorna; ty efter dem skulle Untamo ej blott hotat, utan ock verkligen slagit ihjäl allt Kalervos folk utom Kullervo. Men då efter samma runor Kullervos föräldrar och syskon sedermera finnas i lifvet, så har jag varit tvungen att förhjelpa dem till att med lifvet komma på flykten, hvilket dock var lättare, än att göra dem åter lefvande, sedan de engång blifvit ihjälslagna.

[23] Under afskrifvandet af dessa böner kom jag att särskilt fästa mig vid en vers af två ord, hvilkas mening Svenska språket ej kan återgifva med mindre än hela _åtta_ särskilda ord. Versen förekommer bland uppmaningsorden för boskapen, att till natten infinna sig i hemmet, och lyder: (vaimot valkean tekevät) _kotihinne tullaksenne_ d.ä. (qvinnorna uppgöra eld) _för att i mån komma till edert hem_. _Koti_ bet. hem, _kotihin_ till hemmet, _kotihinne_ till edert hem; _tulla'_ komma, det obrukl. _tullakse_ för att komma, _tullaksenne_ för edert komma, d.v.s. för att i mån komma: De _sex_ Svenska orden: _för att i mån komma hem_, kan Finskan äfven uttrycka med det enda ordet _kotiutaksenne_, af _kotiuta'_ komma hem, _kotiutakse_ för att komma hem, _kotiutaksenne_ för edert att komma hem, d.v.s. för att i mån komma hem; hvilket allt här såsom en språkkuriositet blifvit anmärkt, ej till något nedsättande af det ena eller andra språket.

[24] I Lemminkäinens runor benämnes hon någonstädes _Ilpotar_, som är ett patronymicum och ger tillkänna, att hennes fader hetat _Ilpponen_; _Louhi_ åter synes vara hennes egentliga namn.

[25] Runorna 1-36.

[26] Ordet _pyhä_ betydde ursprungligen: åtskild, oåtkomlig, ovidrörlig, hemsk, förfärlig...

[27] Se hans uppsats "_über ein Finnisches Epos_" (Kalevala), öfvers. i Fosterl. Alb. hft. II, s. 6, 67. _Rask's_ panegyrik öfver det Finska språket torde för de flesta läsare vara förut bekant från Suomi. _Jacob Grimm_, en af nutidens djupsinnigaste språkforskare, instämmer i hans ord, i det han säger: "i allmänhet kan det Finska språket betraktas såsom ett af de mest välljudande och böjliga på jordklotet." (1. c. s. 68).

[28] Denna och föregående vers tyckas vara oförenliga; men de måste förstås allegoriskt: Hon reser som om hon reste i en höstnatt eller på en våris, att ej ens spår af henne qvarbli.

[29] Denna sång utgör ett enkelt lofqväde öfver åkerbruket. Kanske har den att tacka någon skördefest för sin tillkomst. Dylika upprepningar, som i denna sång, förekomma allmänt i de Finska balladerna. -- I _Merenkosiat_ (Kanteletar III: 38) finnes åkerbrukets beröm annorlunda tolkadt.

[30] Samlede tildels forhen utrykte Afhandlinger af R.R. Rask. Förste Del. Köbenhavn 1834, p. 11.

[31] Äfven eljest hafva de lappska orden ofta ett _a_, der samma ord i finskan hafva _i_, t.ex. lappskans _akke_, heter i finskan _ikä_, ålder; _acc'e, isä_, fader; _albme, ilma_, luft; _barta, pirtti_, pörte; _garrodet, kirota_, svära, förbanna; _ladne, linna_, slott; _lase, lisä_, tillskott; _rådde, rinta_, bröst; _savek, sivakka_, skida; _vakko, viikko_, vecka; _valje, vilja_, förråd; _vass'e, viha_, hat m.m.

[32] Jemför t.ex. de grekiska orden _hagios, hallomai, hals, hesomai, hepta, herpo, hex, heos, haemi, holkos, hylos, hylae, hyper, hypo, hypnos, hyrax_, med latinska orden _sacer, salio, sal, sedeo, septem, serpo, sex, suus, semi, sulcus, solidus, silva, super, sub, somnus, sorex_.

[33] Om mötet i närheten af Avasaxa midsommardagen 1846 med professor K. från Berlin berättar Stats-Rådet Gröt i sina nyligen utkomna Pereezdy po Finljandii (Färder i Finland) bland annat följande: "emot hvad vi väntat, var han (K.) ej särdeles angelägen om de upplysningar, hvarmed vi ville stå honom till tjenst. Likväl tror jag han var nöjd med detta sammanträffande med oss, emedan hans reseiakttagelser derigenom riktades med en vigtig geografisk upptäckt: han fick nemligen af oss höra, att i Finland finnes en stad vid namn _Helsingfors_, och att i densamma finnes ett universitet; hvilket allt, derest han ej träffat oss, kunnat ända till grafven blifva en obekant sak för honom. Enligt professorns önskan infördes det märkvärdiga namnet på staden jemte våra egna med _läslig stil_ i hans annotations bok, hvarföre det troligen numera ej blifver bortglömdt." Så otroligt detta än låter, är det dock bokstafligen sannt, hvilket ref., som dervid var närvarande, om så behöfdes, kan bevittna. Troligen hafva våra egenhändigt skrifna namn i H:r K:s dagbok redan flere gånger blifvit uppvisade såsom en stor Lappsk raritet.

[34] Finskan har 15 kasus men blott en deklination och en konjugation. De, som antagit flere deklinationer och konjugationer, hafva ej gjort behörig skilnad emellan dem och särskilta paradigmer.

[35] Så äfven _nelilaita, viisilaita, kuusilaita_ etc. för _neljelmä, viidelmä, kuudelma_ eller ock för allesamman: _kolmio, neliö, viitiö, kuutio_. Att man äfven säger _kolmilaita venet_, gör intet till saken, ty en båt kan dock alldrig förblandas med en triangel.

[36] Se Die deutsche Grammat. von D:r J.K. Fr. Rinne.

[37] Att nuförtiden allehanda barbarismer och rådbråkningar ganska väl låta höra sig äfven i predikningar, eller rättare sagt af mången anses just höra till predikostylen, måste väl tillskrifvas den större bildning och hyfsning, som nationen sedan Gezelii tid vunnit.

[38] De äro afskrifna ur en 1783 års edition, från hvilken sednare tiders editioner endast derigenom skilja sig, att de jemte tillkomna tryckfel fått apostroftecknet för hvarje ordförkortning och hvad annat korrekturets läsare på egen hand trott sig kunna tillgöra.

[39] Det sista från den Dorpat-estn.; de två föreg. från den Reval-estn. psalmboken. Likheten blefve mycket större, om de estniska orden skrefves efter Finsk orthografi; t.ex. olled uttalas alldeles som olet.

[40] I Helsingfors Tidningar för år 1821 skall Psalmbokskommitteen meddelat en uppgift, enligt hvilken i den gamla psalmboken 188 psalmer ej hafva någon förbättring (!?), 75 behöfva omarbetas och 150 komma att uteslutas (se: Turun W. San. 1821 N:o 27).

[41] Den nya Svenska psalmboken har efter hvad det påstås ej kunnat undvika denna klippa.

[42] Sions sånger kunna lemna exempel på det slags förtrolighet, hvarföre ock Schartau ej torde hafva så orätt när han afstyrker deras begagnande (se: Schartaus Andeliga Bref).

Ph. Friedr. Hiller, författaren till Geistliches Liederkästlein och andra mycket värderade ascetiska skrifter, skrifver om sig och sina psalmer sålunda: "Jag har vinlagt mig om enfald och undvikit en högt svarvande fantasis öfverdrift i uttryck. Derjemte har jag afhållit mig från för mycket sällskapliga och förtroliga talesätt om Frälsaren, såsom om en vanlig broder, om hans kyssande och omfamningar, om menniskans umgänge med honom, såsom vore hvar för sig en Christi brud, hans smekningar, som om han vore ett litet barn, och hoppas jag, att ingen allvarlig Christen skall missbilliga hos mig denna vördnad för Frälsarens majestät." Hvar och en fördomsfri Christen kan af denna förklaring finna hvad för värde han ger sådana mångens älsklingsfraser, som min söta Jesu, mitt späda lam, barnet lilla o.s.v.

[43] Exemplen äro tagna ur Kanava, hvilket dess äfven hvad Finska metriken beträffar förtjenstfulla redaktör torde benäget ursäkta. Kanhända hade jag funnit exempel på närmare håll, men dem sparar jag åt andra att efterleta.

End of Project Gutenberg's Elias Lönnrots svenska skrifter, by Elias Lönnrot