Part 25

Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22; 1 Cor. 9: 19-23). -- -- --"

"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken, då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med glänsande vingar utflyga."

Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är alltid ett vanskligt företag."

Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne, att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad enskilta ställen beträffar, följande reglor.

a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller ock utbytas mot ett bättre.

b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så, att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.

c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta och gräns.

d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver sagdt i saken.

e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de ordnas annorlunda.

f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens originalitet.

g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.

Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring, så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt, hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd, att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.

Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras. En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas, åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med hvarandra.

Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de, förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna, ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock tillåter sig det.

Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]

Sankarsu ku Priamon ka-too. Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.) Ympär' maailman na-paa. Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.) Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)

Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.

Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.) Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.) Muistatko kullastani? O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.) Näenkö Wolmar taas si-nun. Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.) Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)

Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:

Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.) Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)

Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande, finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet. Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som

Sinua muistan, kun sulosti Koitar Rusotta-vi, Sinua lähtehessä konsa Kuutar Kumotta-vi. -- Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa Lirise-vät, Sinua kuulen, tuuloset kun puissa Asettu-vat. (K. 1845: 45.)

Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.

I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne af N:o 14.

Ra-kas tai-vaallinen Isä, Ni-mes pyhi-tett' ol-koon, Wal-takun-tas meill' lisää, Tah-tos ta-pahtu-koon, Ann' leipää levos' saada, Syn-nit kiu-saukset kaada Pääs-tä pa-han pauloist.

Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15 cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas, hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet. Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää (isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa, mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.

Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag, som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma; hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen på följande maner.

Te nuorukaiset kaikki, Kuin aivott' avioon, Rukoilkaat Herraa ratki, Ett' lainais suosion. Rakkaus, ilo, rauha On Herralt luvattu, Sill' riemun virsi pauhaa, Waikk' tääll' on vaivattu.

Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva framför den gamla psalmbokens.

Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers, som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk fallenhet.

Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt, der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i tillfälle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt, hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord skola yttras.

Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse, att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro, när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten, så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena. Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för annat. Redan då -- dock hvartill gagnar att fortsätta dessa jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man, då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är, att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.

Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller, hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan, om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet, som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter, utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.