Part 24

Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691 utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska, utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413 psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.

Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet, förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år 1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna (Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att "bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en, såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul, rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl, Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen, taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja anna -- -- -- taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel, och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v. Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet. Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett' synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o 17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt' tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6), Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll' nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3, 4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene, Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå, om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.

I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.

1.

Ma tullen taevast üllevelt, Häid sannumid toon teile seält, Neid toon ma teile römoga. Neid tahhan minna kuluta.

1.

Mä tulen taivaasta ylhältä, Hyviä sanomia tuon teille sieltä, Niitä tuon mä teille riemulla, Niitä tahdon minä kuuluttaa.

2.

Oh Kristus! lunnastaja, Sa öige valgustus, Sa kallis önne toja Ja hinge römustus; Se koidotäht sa olled, Ja issast meile tulled Kui öige abbimees.

2.

Oh Kristus! lunastaja, Sa oikea valkeus, Sä kallis onnen tuoja Ja hengen riemustus; Se kointähti sa olet, Ja isäst meille tulet, Kuin oikia apumies.

3.

Et möda läts se pimme ö, Se om, oh Jummal, sinno tö. Sa ollet essi valvanu, Nink armoga meid kaenu.[39]

3.

Että myötä lähti se pimiä yö, Se on, oh Jumala, sinun työ. Sä olet itse valvonut, Ja armosta meitä katsonut.

Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått, yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger, hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."

Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande, Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.

I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad, än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta förhållande:

(Gamla psalmboken N:o 22).

Sull' Jesu! mielest' nöyrästä, Mä kiitoxen nyt kannan, Tain runsaan armos edestä, Kuin sielullen' täs' annat: Siis terve armas ystävän', Mun kanssas olet yhdistän' Jost' laulan suurell' riemull'.

Sä yliz' sen kuin ymmärrän, Mun itzelläs nyt ruokit: Siis sinus' aina pysynen, Sä tuskis turvan tuotit: Ei puutu muld' nyt mitäkään, Mä Jesu! sinus siunataan; Siit' suur' sull' kiitos olkoon.

Ann' minun sinus' pysyy ain', Ja palvell' uskos' vahvas', Kans' pysy minus' edespäin, Suo Jesu pyhät lahjas. Kosk' tuonen tauti kauhistaa, Täll' ruall' silloin vahvista; Suo riemull' lähden tääldä.

(Uusia Virslä N:o 227).

Mielellä Jesu! nöyrällä Ylistän rakkauttas, Ja iloisella kielellä Sun veisaan laupiuttas; O Ystäväni armias! Nyt ole terve tultuas Asumaan tykönäni.

Halulla pöytääs lahestyn Ja piinaas tutkistelen Sun ristis alla hämmästyn, Neuvojas ihmettelen; Jos armostasi Jesu! vaan, Sinusa elää, kuolla saan, Ei puutu multa mitään.

Sun liitos pidän ainian, En sua koskan kiellä, Ja askeleitas noudatan Vanhurskauden tiellä; Suo että muistan kuolemaas, Kuin nautitsen sun atriaas, Ja veres voimaa kiitän.

(Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On tähden armo lahjais. Suo muistokses, o ylhäinen! Kaikk' käytett' olla mahtais. Siis terve armas ystävä! Mun nytkin kanssas yhdistä, Niin riemu rintaan tayttää.

Sä Jesu Christe! kutsuit mun Ehtoolliselles käymään. Nyt olet mun, mä olen sun, On tuntoik turvaa täynnään. En nyt taas puutu mitänä, En muuta kaipaa ikänä, Kuin armoo Jumalalta.

Suo sinussa vaan kestäisin Palvellen sua aina, Ett' autuutta niin tähtäisin, Sen tunto mieleen paina. Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain einehen suo vahvistaa, Ja rauhaas sielun mennä.

Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On armo lahjoistasi. Suo muistoxes, o ylhäinen! Tääll' käytän tahdostasi. Siis terve annas ystävä! Etts kanssas tahdot yhdistä, Niin riemu rindan täyttä.

Sä Jesu! ehtoolliselles Mun kutsuit täällä käymään. Nyt olet mun, ja omaxes Mun annan turvaa täynään. Ei puutu muld' nyt mitänä, Eng' muuta kaipaa ikänä; Sull', Jesu! kiitos olkoon.

Suo pysyä mun Sinusa, Ja palvell' uskos' vahvas'; Myös pysy Jesu! minusa, Ja anna armo lahjas; Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain ruan voimall' vahvista, Tääld' rauhaas riendäisäni.

En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom. Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess 752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.

Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas, vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100 sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga, vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra, saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande, vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen, tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte, att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång. Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske genom korta böner eller bibelspråk?

Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak, att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks editionen. "Es soll dieses alte Buch -- skrifver i ett privat bref den förutnämnde derom -- dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und unverständliche Formen vorkommen."

Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana) skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen, barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås, blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af boken.

Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och hållet omskapas.

Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då, till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf omarbetad psalmbok.

Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här (efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga egenskaper.

a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.

b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en grundlig, harmonisk skrifttolkning.

c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig tillämpning på lifvet och en Christens hopp.

d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger), i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och innerlighet.

e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så, att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars rena lära.

f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.

g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana) poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och lättfattligt.

h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och fortplantade.[42]

i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas, och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang med de öfriga.