# Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar

## Part 23

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/elias-lonnrots-svenska-skrifter-1-uppsatser-och-oversattningar-48750/index.md

Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande, upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi, dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande), ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap, historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia, historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd utan några qvistar.

Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han betänker, att Hr. K--s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet, men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar, Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor, der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen. Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt, mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem, som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och, hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande, men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna åstadkomma något godt.

Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana. Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig, hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt, än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål. Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav, trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera, tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll. Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia, itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat), samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus, tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt, att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.

Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett eller annat afseende bättre uttrycka saken.

I Svenskan. I K:s Finska bearbetn. Efter vårt förslag.

anticipera ennata ennuttaa. centrum keske, keskipiste kesko l. keskus. sector leikka leikko l. leikkoma. corollarium seurio seuraama, seuraamus. tangera sivua äärtää. jemföra suhdeta verroittaa. triangel kolmelma kolmilaita.[35]

Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar, innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem efteråt.

Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Maj 1847.

Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot, än för bildningens och upplysningens sak.

Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett lefvande strå.

Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d. redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas, att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.

Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel med sitt namn eller namnbeteckning.

Psalmografi.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.

Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna, så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen. Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne. Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.

En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga innehåll förvandlades till andligt.

Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56, och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart, att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket finnas, till minst 100,000.

Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran, saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna, såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m. företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.

Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af 431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.

I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet, och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda och urskiljning ville utföra ett sådant företag.

Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på, att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde) veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit uppfylld".

Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska) psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog 1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640. N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus, död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner man ej så noga.