Part 22

Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen _hiisi_, utan allt afseende på dess möjliga slägtskap med _thjasse, thusse_ m.m. afven eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta ämne, är _Castrén_ i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi under formen _Hita_, men begagnas enligt _Lindahl_ och _Öhrling_ blott som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet _hita_ eller efter min anteckning _mana hiidii_ (finska _mene hiiteen_), gå för fan i våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan, hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet _seida eller seita_, hvarom _Castrén_ i sina redan nämnda föreläsningar s. 207 nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska språken, under den föga afvikande formen _Seidh eller Seidhr_, som betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s. 988)". "Skulle", fortfar _Castrén_, "Lapparnes _Seida_, såsom troligt synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina trollkonster -- en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos flere beslägtade stammar".

Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare redogöra om Lappens föreställning af _seida_; så mycket må dock nämnas, att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant; oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".

Finnarnes föreställning om _hiisi_ skiljer sig förnämligast i tvänne omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon kunna påstå, att icke Lapparnes _seida_ på antydd väg alltförväl kunnat förvandlas till Finnarnes _hiisi_.

Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet _hiisi_, att härleda det från lappska ordet _seida_. De äro verkligen ej annat än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit, hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet _hiisi_ är _hiite_, hvilken senare form också ännu är ordets nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (_hiiteni_, _hiitesi_ o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på _i_ och i status affixus i stället för samma _i_ hafva _e_, antaga i lappskan _a_ till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord, hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete, på lappska ouda.

henki, ande henke hægga, vuoignga hirsi, timmerstock hirte hirsa hirvi, elg hirve sarva huoli, omsorg huole fuola impi, flicka impe oabba joki, elf joke jokka keski, midt keske gaska kieli, språk kiele giella kolmi, tre kolme golm l. golma kuusi, gran kuuse guossa kuusi, sex kuute gutta kynsi, nagel kynte gadza käsi, hand käte gietta lehti, löf lehte lasta leski, enka leske læska lohi, laks lohe luossa meri, haf mere mærra mieli, sinne miele miella neiti, jungfru neite nieida nimi, namn nime namma nuoli, pil nuole njuola nuori, ung nuore nuorra pilvi, moln pilve balva, boalva rupi, skorf rupe ruobba sormi, finger sorme suorbma suoni, sena suone suodna syli, famn syle sälla tosi, sann tote duotta tuli, eld tule dolla uksi, dörr ukse uksa l. ufsa umpi, hel, tillsluten umpe obba uusi, ny uute oddha veli, broder velje velja, vielja veri, blod vere värra viisi, fem viite vitta yksi, en yhte okta l. ofta ääni, röst ääne jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska _hiisi (hiite)_ motsvaras af _hiita (hiitta, hiida)_ i lappskan, såsom ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig. Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan begynner med konsonanten _h_, i lappskan ganska lätt få _s_ till begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning vidhandengifver, der man finner finskans _hirvi_ motsvaras af lappskans _sarva_. På samma sätt motsvaras finska orden _haamottaa_ skymta, _haapa_ asp, _haara_ gren, _haarake_ grenighet, _halkean_ spricker, _heinä_ hö, gräs, _hiertyy_ nedsmutsa, _hijon_ hvässer, slipar, _hivus_ hår, _hoippaa_ vacklar, _horjuu_ hänglar, raglar, _huojuu_ svigtar, _huokaa_ suckar, _hyvä_ god, _hän_ han, _he_ de, af lappska _sabmat, suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs, suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii_. Och icke endast i början, äfven inuti orden förvexlas sålunda _h_ och _s_ sinsemellan såsom redan i föregående ordförteckningen af _lehti_ och _lohi_ på lappska _lasta, blossa_, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar man några ord, hvilka kunna begynna såväl med _h_ som _s_, så de finska orden _hakara el. sakara_, spets; _haara, saara_, gren; _halava, salava_, piltrad; _hiestain, siestain_, svart vinbärsbuske; _hilpoa, silpoa_, skära; _hivauttaa, sivauttaa_, hastigt vidröra, slå; _hoikka, soikka_ (= soukka), smal; _huippu_, spets; _suippo_, spetsig; _hylkkyä, sylkkyä_, sqvalpa, skakas; _hyvä, _sievä_, god. I andra fall öfvergår _h_ inuti ordet till _s_, t.ex. i _miestä för miehtä, kas eller kah, läsnä, lästä_ för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.

Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga förvexlingen emellan _h_ och _s_, vilja påstå, att icke det finska _hiisi_ (urspr. _hiite_) och lappska _siita_ eller _siida_ kunde motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under nyssanförda form, men i bemärkelse af _lappby_, hem. Jag lemnar derhän, om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven _siida_ ursprungligen betydt detsamma, som sedermera _seida_ eller _sieida_, en husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene med _lar_ både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början hafva nyttjat ordet _siida_ såväl för det ena som andra, tills han genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af föregående ordjemförelsen af _ouda, oabba, guossa, gietta, luossa, nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra_, hvarochen lätt kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare jemföra t.ex. följande ord: _boass'o_, på finska _pohja_, botten; _buorna, purnu_, lår; _buorreb, parempi_, bättre; _buotto, pato_, fiskdam; _dielde, telta_, tält; _doarra, tora_, strid; _duosta, tohtii_, han törs; _fuoddo, peto_, vilddjur; _gierjedet, kerjätä_, tigga; _glæppa, käpy_, nätnål; _goarrad, korea_, grann; _guoika, koski_, fors; _heibba, viipyy_, han dröjer; _juolge, jalka_, fot; _loabme, loma_, mellanrum; _luofta, lahti_, vik; _maida, mitä_, hvad; _mietta, mesi_, honing; _muorje, marja_, bär; _niekke, niska_, nacke; _rieft, rlhti_, riktig; _riegges, rengas_, ring; _riestet, riistää_, streta; _ruoss'a, ryssä_, rysse; _soatte, sota_, krig; _suolo, salo_, ö; _viessa, väsyy_, han tröttnar; _vuodna, onni_, lycka; _vuoolla, ali_, under.

Då nu således ej ens utvidningen af det långa _i_ (i hiisi) till _iei_ (i sieida) eller _ei_ (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den föregående utredningen vara fullt berättigad att anse _hiisi_ och _seida_ vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga: fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i korthet affatta mitt svar.

Skulle _hiisi_ eller _seida_, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen dermed då betecknats en _god_ eller _ond_ gudamakt. Det lärer vara svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att _seida_ hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames _hiisi_ aldrig hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket icke är fallet. Finnarnes föreställning om _hiisi_ kan alltså ej hafva uppstått samtidigt med Lapparnes om _seida_. Då likväl ordet, såsom jag tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen, såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan som Finnarnes _hiisi_, så torde saken svårligen tillåta någon annan förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt _hiisi_ af Lapparne och af redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne föreställde sig _hiisi_ såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde äfven de olika benämningarne _metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi_, skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes olika uppehållsorter.

Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin _seida_ utöfvade trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den egenskapen benämnde honom _seidmadr, seidman, seidkona_, hvilka ord sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl, trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan fått sitt _seidh, seidhr_, från lappskan, och icke tvärtom, såsom _Castrén_ på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det föregående skett, hafva ådagalagt _hiisis_ rätta ursprung, tror jag mig hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien, hvilka i _hiisi_ trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett slags aborigines i landet.

_J. Grimm_ i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger angående _seidhr_: "Wäre zu schreiben _seydhr_ (von _siodha_, coqvere). _Seidhkona, seydhkona_, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa, är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda, outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas _Zeus_, _theos_. Med afseende endast på den finska betydelsen af _hiisi_, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven det svenska ordet _bjesse_ och ryskans _bes'_, latinska _odi_, tyska _hassen_, ryska _hitit'_ m.m. ord, hvilkas sammanhang med _hiisis_ ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.

Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.

Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang, sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden, sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst, som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga, ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten, det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart, som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa, politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt uppoffra sig.

I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar, likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter, efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.

Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska språkstammen, nämligen emellan _Finskan, Ungerskan, Turkiskan, Mongoliskan och Mandschuspråket_, men författarens skickliga behandling och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget. Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år 1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga, regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former, men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar, likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde skriften. -- -- --

Här följa några detaljanmärkningar.

Finsk Litteratur.

Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.