Part 21

Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan, utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska dialekten ofta har ett u och y, der finskan har _a eller ä_. Likaså 1 och 2 pers. plural, i finskan än ett _a, e eller o_. Saken torde bäst kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m. sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer, och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera förkortat sig.

Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning, ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska _a_ t.ex. en tillstötning af _ä_, och likaså _o_ af _ö_ eller _e_. Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen vokal emellan _e_, _o_ och _ö_, för hvilken man numera antagit ett eget tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. _buorreb_ (bättre) än med uo, än med _ue_ eller _uoe_.

Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på -nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex. _siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta_ i stället för det vanliga _siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa_, hvilken halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare användning, så att man t.ex. säger: _emon ainoan apunta, ätti kullan kumppalinta_, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom omskrifning säga: _oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina_. Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen _ne_, som uttryckte rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: _tänne, sinne, muanne, hyvänne päin, toisanne_.

I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på _-ni_, med begreppet _ända till_, t.ex. _pohjani_, ända till botten, _surmani_, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed deras antal kunnat blifva tretton.

En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps, barn, bestämda formen: _lastele, lastelt, lastest_, den obestämda: _lapsile, lapsilt, lapsist_. I lappskan finnes ej något spår till denna dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus har en dubbel form _lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain, rantojen_ o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.

En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan gått förlorade för en del af dem -- en mening, som på långt när ej låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan t.ex. _ugjo, ujob, ujomus_, _roakkad, -dabbo, -damas_, _gavvel, -labbo, -lamus_, finskan _ujo, ujompi, ujoin_, _rohkia, -ampi, rohkein_, _kavata, -lampi, -lin_, likaså _nuorra, -rab, -ramas_, f. _nuori_ etc.

För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen af adjektiverna på _-nen_ i finskan: _muinais-aika_, _huomis-päivällä_. I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex. i _aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä_, böjer finskan fullständigt både adjektivet och substantivet och har således i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.

I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora. Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber, såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex. _antautuupi_, han gifver sig, motsvarande lappskans _addejuvvup_, han gifves, likaså: _ostautuupi_ mot _oasstajuvvup_. Deremot saknar lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici kallats.

Af hvad jag nu haft äran anföra -- ock hvartill mycket kunde tilläggas -- kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet, som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för lappskan fremmande vokalerna _y_ och _ö_ till en del genom tyskans och svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma stamboet, kommit sig till konsonanten _f_, hvilken i estniskan saknas, och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.

Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket, estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i andra och följande stafvelser. Således säger Esten: _joelt, joest_, för vårt _joelta, joesta_, _andlen, andma_ för _antelen, antamaan_, _hakkama_ för _hakkaamaan_ o.s.v. Utom annan vighet och behändighet, som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp få dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan, tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer, hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn, än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad, som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt, medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins. Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras, som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden, om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk. Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.

Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner, hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne, hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf, att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde, behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt, hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något, visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett nådehjon hos sin yngste broder.

Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda bildningen medförer.

Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.

(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)

Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.

En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om _Hiisi_, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga, skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott, att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om _Hiisi, Hiisis folk, boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten_ m.m. kunde få sin naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter samma grund äfven _Tuoni och Mana_, begge betecknande dödens gudom eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten m.m.

Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal om några dylika aborigines under benämningarne _Jotnar, Thjassar, Thussar, Rimthussar_ m.fl., hvarom utom andra professor _Neikter_ i Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna akademiska disputationer _de gente antiqua Troll_ skrifvit med omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska _hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan _Thjasse, Thusse och Hiisi_, likasom emellan _Jote_ och det finska _Juutas_, gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med _Hiisi_ och behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.