Part 20

Klaus sig begaf på färden, Stack sin pipa in i säcken, En gång ljöd den än på kärret, Ljöd på mon inunder färden, 395. Sisst på stranden ljudet hördes; Klaus red in i öppna hafvet, Under hafvets djupa vågor.

Sådant slut den unge man fick, Sådant slut den gifte mannen; 400. Kerstin som en racka efter.

Noter:

Versen

5. Ordagrannt: der borta ifrån kommer Klaus Kurck, äro Elins ord, och frågan: hvarpå vill du känna Klaus Kurck (v. 6) göres af någon annan person, som jemte Elin är på gården.

7. Egentl. -- -- -- känns den häftige.

33, 34. Af någon fördom lära friarene den tiden icke på vanligt sätt öppnat och tillslutit dörren. Eller ock vill man eljest uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.

68. Ordagr. mottog förlofningsskänkerna, slog hand.

80. Ordagr. Olof har sofvit hos värdinnan.

104. Några kappar, ordagr. tie kappar (karpio).

136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.

141. Med kåna torde man bäst kunna återgifva begreppet af det finska ordet på detta ställe.

152. Egentl. vid den långskäggiges bröst. -- Föröfrigt kunde hela uppträdet vid byket (127-155) kanske bättre lämpa sig efter bestyret med tjenstefolkets välfägnad (v. 156-172).

175. Nya stugan var väl i någon mindre byggning, som Kerstin hellre skulle hafva låtit uppbrinna.

317. Svarta mjölet, ordagr. onda mjölet, d.ä. krut.

330. Förklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.

361. Ordagr. Jesus vandrade såsom en gubbe.

392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in. Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo omkring med säckpipor.

Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid, känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko. Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord, förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.

Föredrag den 14 februari 1854.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853. (De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)

Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.

Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde, så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i allmänhet.

Då man åtskiljer emellan _lefvande_ och _döda_ språk, så kunde det tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif, hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest och vanligen blifva långt efter.

Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk, hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma ännu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext, och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som helst.

Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden skulle blifva.

Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande. Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan, grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.

Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt, art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt det språk, hvarpå boken är tryckt.

Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska, ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit. Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar deromkring.

Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.

Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring. Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska modersmål hörer, begagna det historiska namnet _scytisk_ hellre än de dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk, turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder har sannolikt befunnit sig i den _altaiska_ bergsregionen. Ville man ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska språken till _nordaltaiska_ och de indogermaniska till _sydaltaiska_, men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig, såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna, huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen, skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk. Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga europeiska folk namnet _Scyther_, hafva väl haft ett riktigare begrepp om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna omfattas".[30]

Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske, boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande. Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.

Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien, olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser. På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många förkortningar, t.ex. _ha, ta, ge, be_, för _hafva, taga, gifva, bedja_; _sen, fa, sku_, för _sedan, fader, skulle_ o.s.v. Äfven finskan på kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas, kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.

När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska. Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och igenfinnas.

Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes, hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess språk underkastad!

Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes, den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.

Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden, då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans. Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra. Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken. Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i personpronominer och hjelpverbet.