# Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/elias-lonnrots-svenska-skrifter-1-uppsatser-och-oversattningar-48750/index.md

Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat, utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en, vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem, ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier. Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en rinnande fors.

Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen. öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen. Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och sina kunskaper, då han säger:

Pohjalainen pitkä poika, Lappalainen lieto poika, Veti virsiä reellä, Saanilla sanoja saatti. Kilahti jalas kivehen, Saani meiän salvamehen, Siitä mie sanoja sain, Kuorman virsiä kokoisin.

Nordens son den långa mannen, Lappens son den olycksfödda, Sånger släpade med släda, Förde ord uti sin slädkorg. Klang då mot en sten hans meda, Slädan mot ett hörn af huset. Fick jag der då ord tillräckligt, Samlade ett lass af sånger.

Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna, vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva, att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån, kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.

Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter, har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades man uppå ett sjukt ställe.

En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger (loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med ett allmänt namn _luvut_ (läsningar), hvaraf följande tvenne underafdelningar förekomma: _synnyt_ (urspungsberättelser) och _sanat_ (ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord), verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord), mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation); m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska begrepp hos dem skall jag framdeles orda.

Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.

Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och, hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt, hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar. Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse. Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien. Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena välviljan höjas ända till enthusiasm.

Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt.

Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti (en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande ord:

Gif mig Ahti dina årar, Låna båt, du vattnets Herre! Att jag finge ro rakt framåt, Med mitt sällskap öfver fjärden, Gif mig så en annan åre, Bringa mig ett bättre styrblad.

Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex. anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när man störde dem i deras företag.

Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker, t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen. Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset (små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]

Terve maa, terve manner, Terve tervehtäjällenki!

Hell dig jord, hell fastalandet, Hell derjämte den som helsar!

Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna. Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen var ett offerlöfte.

Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor, som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid rötterna af _pitämyspuut_ (gamla heliga trän nära vid boningsstugan) äfven som vid _karsikat_ (trän, som till åminnelse af någon afliden blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade); vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.

Medelst _tjusning_ (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon af gudarne till sitt bistånd.

Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd (karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]

Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn _velho_ (häxa), _noita_ (troll), _kade_ (afundsman). Då gällde det, att på stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet, loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito) var förmer.

Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort. En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt), medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar, så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan. Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara, att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett exempel: -- Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården, hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar, pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig, i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag nu öfvergår.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden (ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet _Lempo_ hafva haft sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:

Utan fel ej dör den gamle, Utan Lempos skott ej qvinnan,

äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan. Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats, kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde åtskilliga läkemedel.

Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien. Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse _synty_ (födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det synonymt med _sanat_ (ord) och _luku_ (läsning) i allmänhet, förfarande dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess förnämsta beståndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till _arpa_ (lott); eller också fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel, hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna. Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar. Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne. Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en jernspik eller när _leppälintu_ (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas ock derföre allmänt med ett annat namn _kuolemanlintu_ (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga. Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter) ofta för att bereda helsan. -- Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:

Terve löyly, terve lämmin, Terve tervehtäjällenki![4]

Hell dig imbad, hell dig värme, Hell den helsande derjämte!