Part 19

Kanteletar II, 161.

Skönt det var att lefva fordom, Ganska väl vi trifdes hemma: Jag en ljungens blomma växte, Uppåt sköt som unga gräset; Fadren nämnde mig sin blomma, Och sitt älsklingsbär min moder, Brödren nämnde mig sitt hvetkorn, Och sitt blåa nystan systern.

Till ett annat hem då kom jag, Under annan gårdsvärdinna: Svärfadren till stock mig skäller, Svärmodren till granrisruska; Heter iskall sten hos sonen, Hos gårdsdottren kvinnors utskott, Byns förtret hos sonahustrun.

När så sällsamt tal jag spörjer, Ständigt hör det bittra tadlet, Ofta nog jag arma kvinna, Arma barn jag alltför ofta Flyr ifrån det vackra hemmet,

Skyndar mig långt bort i skogen, Far längs kärr och ödemarker, Far igenom sanka vatten. Fore jag ock ned i vattnet, I en flod, der fisken lefver, Till en nätfångst för min broder, För min fader till ett notvarp!

P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.

_Dock då först en son du vore_.

Kanteletar II, 179.

Vagga vill jag lilla sonen, Vagga upp det goda barnet, Till mitt stöd i stormens tider, Till min hjelp på motvindsfärder.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, en man af sonen! Som kan så, och som kan plöja, Som med säd beströ kan marken, Som för fålen ut på fåran, Ut att plöja svarta hästen.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När från skogen bröd du bure, Kakor ifrån enrisbacken, Från en granskog bruna skorpor, Hvetebröd från telningslandet Åt din far för fordna födan, Åt din mor för brödets näring.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När du nya stugan byggde, Finge oss ett bättre badhus, Gjorde trappa framför stugan, Reste upp ny dörr på trappan.

Vyss, vyss, min son den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När sonhustru du mig gåfve, En som för mig vattnet bure, Som badstugan skulle värma, Mjuka upp hvar gång min badqvast, Reda totten, som jag spinner.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.

_Brudsökerskan_.[29]

Kanteletar III, 50.

Brud jag sökte åt min broder. Maka åt min älsklingsbroder; Fann i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" -- "Boskapsherde är min broder". --

"Vill ej ha en boskapsherde; Dålig skjorta har en herde -- Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" -- "Jägare han är, min broder". --

"Vill en jägare ej hafva; Jägaren af barrskog luktar -- Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" -- "Fiskare han är, min broder". --

"Vill en fiskare ej hafva; Fiskaren af råfisk luktar -- Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" -- "Åkerman han är, min broder".

"Honom vill jag gerna hafva; Varm är åkermannens sida -- Vid hans sida kan jag hvila, Vid hans bröst kan jag mig värma, Vid hans arm jag trefnad finner".

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.

_Prisa hästen först i morgon!_

Vaggsång. Kanteletar II, 173.

Jag mitt kära barn nu vyssjar, Vaggar här min lilla fogel, Ammar upp det vackra barnet, Gifver bröstet åt det sköna; Men bröstgifverska jag vet ej, Barnets sköterska ej känner, Hvartill mina barn jag ammar, Hvad engång af dem kan blifva; Om jag till min framtids glädje, Eller gråt och sorg dem föder, Sköter dem till egna plågor, Vaggar till förtret för modren, Gungar till mitt lifs bekymmer, Fostrar för mig sjelf till oro.

Så forntidens qvinnor sjöngo, Mången mor så hördes säga: "Prisa hästen först i morgon, Sen din son, när skägget vuxit, Dottern uti mannens boning, Och dig sjelf, då lifvet slutas!"

Ofta nog en osäll moder, Den beklagansvärda modren, Åt sitt barn får bröstet gifva, Skyndsamt föra det i munnen, Men förståndet ger hon icke, Får ej mandom uti barnet -- Vettet blir ej vägdt med besman, Ej med slef förståndet inöst.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.

_Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!_

Kanteletar II, 178.

Vyss, vyss, mitt barn, du arma, Som i arma vaggan hvilar, Af din arma moder vaggas I en arm och usel koja!

Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni, Vyss i bräders famn, du lilla, Till en sofstad under torfvan, Till en hvilobädd i mullen! Der af Tuonis barn du vaggas, Söfves ljuft af Manas flickor. Bättre är dock Tuoni-bädden, Vackrare är Manas vagga, Tuonis qvinnor mera ömma, Manas unga hustrur bättre, Stor är Tuoni-gårdens stuga, Manas boning vid och rymlig.

P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund, då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt sjukliga barn.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.

Kanteletar II, 55.

Tvenne vackra barn vi voro, Tvenne dufvor här på holmen, Tvenne svanor här på stranden, Tvenne liknande hvarandra. Arm vid arm vår väg vi gingo, Hand i hand vår dag vi lefde, Skyndade i kapp till rian, Täflade att säden mala.

Tvenne vackra barn vi voro, Såsom ett par unga dufvor: Nu den ena hädan farit, Sorgsen qvar den andra lemnats För att gråta genom lifvet, För att sörja alla tider.

Något hopp jag kunde hafva, Att han skulle återkomma, Om han tagit med sig vägkost, Ätit någon afskedsmåltid, Farit öfver vida hafven, Hamnat bort i andra länder: -- Öfver hafven färdas mannen, Men igenom torfvan icke.

P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.

_Olika till mods_.

Kanteletar I, 25.

Hur till mods är lyckans gunstling, Hvad för tankar har den sälle? -- Så till mods är lyckans gunstling, Sådana den sälles tankar, Som om våren dagens gryning, Som den blida morgonsolen. Hur till mods är den betryckte, Hvad för tankar har en is-and? Så till mods är den betryckte, Sådana en is-ands tankar, Som en kolsvart natt om hösten, Som den skumma vinterdagen; Ännu mer mitt mod är kolsvart, Dystrare än höstens skymning.

_Kunde ej för skratts skall gråta_.

Kanteletar II, 56.

Dog för mig min ädle brudgum, Störtade min vackre fästman: Gerna honom jag begråtit, Gråtit genom hela lifvet, Allraminst min halfva lifstid, Men ett år ens ej jag kunde. Fadren bjöd mig honom taga, Modren önskade hans bane, Brodren att han bortkörd blifvit, Systern att jag klöst hans ögon.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.

_En flickas qvarnsång_.

Kanteletar II, 133.

Mala, mala qvarnsten lilla, Slamra, slamra, vackra klippa, Rör dig snällt, du sandstensskifva, När min tur det är att mala! Rörs, fast fingret ej dig rörde, Ej en hand på vefven fördes, Ej en arm uppå dig drefve, Fast ock tummen blef i hvila!

Hvarför qvider lilla stenen, Hvarför klagar du, min klippa, Vid mitt bröst, den unga flickans, Vid min hand, den sköna jungfruns? Månne derföre du qvider, Månn' jag derför hör dig klaga, Att för svagt jag på dig drifver, Att jag malar alltför sakta?

Upphör goda sten att qvida, Lemna lilla berg din klagan! Ej till denna sten man hemtar Ens från Åbo någon flicka, Finner ej i hela Tyskland, Ej i vida Ryssland träffar, Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken En som bättre skulle mala, Svängde om dig mera hurtigt.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.

_Hvad bekymrar mig förtalet._

Kanteletar II, 98.

Om jag är af ringa värde, Nämnes dålig framför andra, Ännu sämre sägs jag vara, Ännu mera dålig nämnes; Hvarje käft mig vill förtala, Hvart ett öga på mig rigtas, Alla öron på mig lyssna.

Men hvad bryr en hurtig flicka, Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret störas, Hvad förtalet mig bekymra! Redan van är jag vid tadel, Gammalt mål för byasqvallret, Länge nog af ondskan pröfvad, Ställd inunder onda rykten.

När jag märker mig förtalas, Hör mig öfvermåttan klandras, Då jag står blott mera upprätt, Desto högre bär mitt hufvud, Går som unga hingsten modig, Rörs som fålen lätt på foten. Hörde jag mig engång prisas, Helst en enda gång berömmas, Lägre då jag bar mitt hufvud, Sänkte ögonen till marken.

Klaus Kurck och liten Elin.

Suomi 1842, hft 6.

(Örversättning ifrån Finskan.)

Unga jungfrun, liten Elin, Gick till visthuset på backen, Bar en kopparvacka hos sig, Och i vackan kopparnyckel: 5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"

"Hvarpå vill du känna honom". --

"Lätt på gången känns den store, På fotslängningen den stolte".

"Finns då inga andra stolta, 10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" --

Klaus snart på gården stadnar Med sin stora ryttarskara, Hundra sadelfasta kämpar; Gyllne svärd de buro alla, 15. Hästarne af silfver lyste.

Fem de voro Elins bröder, Sutto vid bordsändan inne, Stego upp på en gång alla, Gingo för att motta Klaus.

20. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

"Jungfrur säljas ej på gården, Flickor handlas ej på backen; Hästar säljer man på gården, 25. Hofförsedda djur på backen; Stugor finnas hos oss många, Dit en friare kan föras, Der man in och ut kan stiga. Också finns ett stall för hästar, 30. Der de kunna svalka af sig, Knaggar för att hänga sadlar."

Klaus Kurck nu in begaf sig, Stötte dörren upp med svärdet, Slöt den till med svärdets slida: 35. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

Unga jungfru Elins moder Neg och svarade åt Klaus: "Här kan ingen jungfru säljas, 40. Ingen flicka åt dig lemnas; Våra flickor äro späda, Alla än i växten stadda".

"Finns ju hos er liten Elin; Kan jag ej få liten Elin?"

45. "Gif mig icke, bästa moder, Gif för all del ej åt Klaus!"

"Alltför ung är liten Elin; Kan ej styra tjenstefolket, Ej matlagningen besörja, 50. Sköta stora ladugården".

"Det behöfver hon ej göra; Har jag ej då pigan Kerstin. -- Pigan Kerstin kan befallas Hafva vård om tjenstefolket, 55. Laga maten, som behöfves, Sköta stora ladugården."

"Har så visst du pigan Kerstin Som en annan gårdsvärdinna; Hon mig önskade i elden, 60. Ville snart till döds mig plåga".

"Sådant gjorde Kerstin aldrig; Har ännu ej uppbrännt någon, Bragt om lifvet någon menska, Skall ock framdeles ej bringa".

65. Hvem i verlden vore galen, Om ej just den arma flickan -- Om ej galen, är hon tokig: Mottog ringen, bortgaf handen, Hand i hand med Klaus hon färdas, 70. Kommer så med Klaus till Laucko.

Kerstin tittade i fönstret, Blängde ut igenom rutan: "O att någon här jag hade, Som förstörde denna kärlek, 75. Förrn jag bortger gårdens nycklar, Lyder här en frus befallning".

Smög sig fram till Klaus och sade: "Ack min vän, min bästa Klaus! Litet vet du hvad som händer, 80. Hur din fru besöks af Olof."

"O min kära lilla Kerstin! Om du kunde det bevisa, Som du nu har sagt och yttrat, Snart du gick i fina klädet, 85. Elin finge dö i lågor; Fem de bästa klädeskjortlar, Dem åt dig jag skulle skänka, Förrn jag gåfve dem åt Elin; Gåfve åt dig hvarje nyckel, 90. Förrn jag gåfve den åt Elin."

"Ack min vän, min bästa Klaus! Åk du bort till Aumas lada, Dröj en tid på lilla ängen, Säg att längre bort du reser, 95. Att du dröjer flere veckor, Uppå ting i norra socknar; Så jag tänker snart bevisa, Hvad jag en gång kom att säga."

Klaus lofvade så göra: 100. "Ack min egen lilla Elin! Lägg du smör uti en bytta, I en matsäck vägkost för mig, Låt mig få af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg; 105. På en längre färd jag måste. Far till ting i norra socknar."

"Ack min gode Klaus! lofva Att ej dröja der för länge; Nära är min barnsängsvecka, 110. Nedkomstdagarne för handen. Gå liksom du vore halfskodd, Gå härnäst den andra hälften; Tala blott med halfva tungan, Säg härnäst den andra hälften; 115. Drick med bara halfva munnen, Drick härnäst den andra hälften -- Så du förr kan återvända Från trollpacket der i norden."

Unga gårdsfrun, liten Elin, 120. Lade nu i säcken vägkost, Skar med slefven smör i byttan, Lade ock af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg. -- Och nu reste Klaus från gården, 125. Åkte fram till Aumas lada, Körde till den lilla ängen.

Kerstin gick att klappa byke, Gick att tvätta fina kläder, Unga Elins bästa linntyg. 130. Från tvätthuset hörs nu bullret, Så att frun kom ner och sade: "Hvad är det du, kära Kerstin, Här i tvätthuset nu bullrar, Som du bankar på vid grytan?"

135. "Det är blott en skökas trasor, Häxans kläder, som jag tvättar".

"Kära Kerstin, bulta icke, Banka ej så hårdt uppå dem".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 140. Slår och bankar endast värre.

"Bulta ej, du onda kåna, Far ej så med mina linntyg; Icke äro här de gjorda, Utan hemma hos min moder".

145. "Fritt må jag en kåna heta, Dock en sköka är jag icke. Och hvad ville det betyda, Om det arma tjenstehjonet Stundom blir till kåna öknämndt, 150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor Gerna nog se Olof hos sig, I hans långa skägg förälskas."

Med en tår i ögat Elin Kom från stranden upp till gården, 155. Kerstin skyndade sig efter: "Låt oss, bästa fru, nu kalla Gårdens tjenare tillsammans, Drängarne från sina oxar, Ställa till ett litet gästbud, 160. Gifva dem en glädjemåltid, Såsom alltid förr man gjorde, Då husbonden var på resor!"

"Må du sjelf, min lilla Kerstin, Göra såsom dig behagar, 165. Likasom du gjort tillför'ne; Öppna om ock alla tunnor, Endast den du lemnar orörd, Som för min skull enkom bryggdes".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 170. Den af alla först hon uppslog. "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde".

"Hvar vill bästa frun sig lägga? Att jag visste bädda för er; 175. Kanske i den nya stugan, Som står öfver stora porten".

"Bädda ej i nya stugan, Ej i rummet öfver porten; Gör min bädd i Klaus' stuga, 180. Likasom du gjort tillförne".

"Räds ej frun för skjutgevären, För de många blanka svärden, För de jern, som kunna såra, Stålredskaper, mycket skarpa?"

185. "Uti krig gevären döda, Svärdet, när en man det svänger; Fredliga de äro inne Såsom prydnader på väggen. Må så dit min bädd du laga, 190. Lägg dit tvänne ylle täcken, Likså tvänne hufvudkuddar, Äfven tvänne linnelakan."

Kerstin visste, hvad hon gjorde: Lade dit fem yllne täcken, 195. Föste dit fem hufvudkuddar, Äfvenså fem linnelakan.

Elin gick för att sig lägga: "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde; 200. Lade hit fem yllne täcken, Föste hit fem hufvudkuddar, Och dertill fem linnelakan".

Kerstin sig begaf från kammarn, Gick till Olof, der han bodde: 205. "Olof alla drengars förman! Kom nu snart till Klaus' stuga; Der man eder hjelp behöfver, Och man bad I skullen skynda."

"Hvartill kan jag der behöfvas?" --

210. Men i alla fall så gick han. Kerstin skyndade sig efter, Stängde dörrn med nie stängsel, Slog dertill en bom för dörren, Sprang i hast till Aumas lada, 215. Ilade till lilla ängen: "Nu, min aldrakärste Klaus! Har jag ledt uti bevisning, Hvad jag en gång kom att yttra: Nu som bäst man finner Olof 220. Med den unga frun i kammarn."

Klaus sig nu hemåt hastar, Ond i själn, med nedtryckt sinne, Tände eld på tjärvedsstickor, Riklig eld i näfverrullor, 225. Stack i brand en knut af huset, Utgjöt lågor under väggen. Unga frun, den lilla Elin Stack sitt finger ut från fönstret, Vigselringen satt på fingret: 230. "O min egen dyre Klaus! Må din egen ring mig rädda. Om du ej ringbärarn skonar."

Klaus Kurck den snöde mannen Ryckte nu sitt svärd ur slidan, 235. Blottade det blanka stålet, Afhögg fingret i detsamma.

Unga frun, den lilla Elin, Viste nu sitt barn i fönstret, Höll det gråtande för Klaus: 240. "O min egen dyre Klaus! Rädda dock din son från elden, Om du låter modren brinna."

"Brinn med dina barn, du sköka, Och förgås med dina söner; 245. Ej åt mig din son du framfödt, Utan åt den store Olof".

Arma frun, den unga Elin Bad nu ifrigt Herren Jesus: "Var mig Herre Jesus nådig, 250. Låt mig af din stora godhet En gång än min moder skåda! När de andra rummen brinna, Här en ymnig flod må rinna, Tills jag hinner se min moder. 255. Du min goda broder Uoti! Spring till Suomela och skynda, Bed min mor, att hit hon kommer, Säg ej hur det är, men bättre." Uoti sig begaf på färden, 260. Sprang sin väg af alla krafter, Sprang utöfver isen hastigt, Tills i Suomela han stadnar: "O min mor, min goda moder! Frun på Laucko dit er kallar." 265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg Också snart hon kläder på sig:

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag träder kjorteln på mig, Alltid får jag honom bakfram; 270. Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag på mig strumpan drager, 275. Alltid vill hon komma bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! 280. Hur jag tar min sko på foten, Alltid får jag honom bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

285. "Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag hufvudduken breder, Får jag honom alltid bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska val, min goda moder! 290. Väl förut, i dag än bättre."

Kommo sedan ner till viken: "Ve, o ve, mig arma qvinna! Rök uppstiger ifrån Laucko, Synes ända hit från gården; 295. Hvad kan der nu förehafvas, Att en sådan rök der uppstår?"

"Tuppar der till stek beredas, Kycklingar vid elden svedas, Och af får en mängd man slagtar, 300. Skollar hufvuden af svinen, Till den lilla prinsens barnsöl, Till nyfödda sonens dopfest".

Nu till Klaus' gård hon kommit, Knäföll genast uppå marken, 305. Ödmjukt bedjande sin svärson: "Skynda, ryck, o bästa Klaus! Tag din egen son ur elden, Fräls från lågorna din hustru!"

"Nej, jag vill ha skökan uppbränd, 310. Både skökan och dess foster".

"Bränn, o bränn ej, gode Klaus! Låt då henne fly från landet, Gömma sig med all sin vanart, Med sin skam i landsflykt lefva."

315. Men nu framstod Kerstin hastigt: "Gör ej det, min kärste Klaus! Tag ett mått af svarta mjölet, Lägg dertill en tunna tjära, Kasta det till eldens näring, 320. Så en bättre fart får branden."

"O min egen lilla Elin, O mitt barn, min arma dotter, Om du varit eftergifven, Lydt en smula kånan Kerstin!"

325. "Ej det minsta, dyra moder! Ej det minsta har jag felat, Kan ej förebrå mig något, Som en knappnåls värde hade; Allt jag gjorde, som var möjligt, 330. Gjorde till och med än mera. -- Detta rum nu må då brinna, Sedan för den sista stunden, För min alltför hårda dödsstund, Jag fått tala med min moder."

335. Ännu något ord till afsked Åt sin mor hon velat säga, Åt sin sorgbetyngda moder, Men hon for uti det samma, Föll uti den ljusa lågan, 340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.

Sådant slut fick frun på Laucko, Sådant slut den lilla Elin, Som var vacker till att skåda, Och till sina seder vacker. 345. Länge skall man sakna henne, Både sakna och begråta, Gråten räcka skall på Laucko, Sorgen öfver Wesilax socken.

Sådant slut fick unga Elin, 350. Sådant slut den späde sonen. -- Tvänne veckor knappt förlidit, Eller hälften af en månad; Hela stallet fullt med hästar, Hela stora ladugården, 355. Dog med munnen full af gruta, Störtade på hafrehögar.

Klaus Kurck den snöde mannen, Hemsk och sällsam till att skåda, Satt på trappan till ett visthus, 360. Både satt och utgöt tårar; Jesus kom i tiggarskepnad: "Klaus Kurck, hvad gråter så du?"

"Har nog orsak till att gråta, Skäl att evigt mig beklaga: 365. Egen hustru har jag uppbrännt, Dödat grymt min trogna maka, Uppbrännt också späda sonen, Dödat det nyssfödda barnet".

"Nog jag känner väl fru Elin". -- 370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"

"Der har nu sin plats fru Elin, Uti himmelrikets boning, I det höga himmelriket; Vid Guds fötter der hon sitter, 375. Har sex ljus, som brinna, för sig, Har en gyllne bok i handen, Och sin lilla son i famnen, Olof lägre ned vid dörren".

"Också Klaus Kurck jag känner". -- 380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"

"Der har Klaus Kurck sitt ställe, Der uti den lägsta afgrund, Litet ser man till hans sporrar, Hvilka lysa lågt vid marken".

385. "Än jag känner kånan Kerstin": "Der sitt rum har kånan Kerstin In uti den lägsta afgrund, Stället under lägsta porten; Litet syns till hennes flätor, 390. Svagt de gyllne banden glänsa".