Part 18

Hemta ytterst sammets-mössan, Den hvars höjd i molnen susar, Som igenom skogen skymtar, Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Tog af gull, hvad mössan rymde, Tog hattkupan full af silfver; Stack sin fåle nu i redet, Den eldröda mellan stängren, Satte sjelf sig in i slädan, Fogade sig inom korgen, Manade sin hingst att trafva, Den ljusmahniga att skynda. Fort sprang hingsten, väl led färden, Slädan rördes, stranden fräste.

Med stort gny han så nu åker Längs sandbankarne i hafvet, Färdas nu vid Simo-sunden, Högt på albevuxna höjder; Och nu skaller gråa hunden, Gårdens sloköra hörs gläffsa.

Pohja-gårdens värd då säger: "Gå och se på gården dotter, Hvad den gråa hunden skäller, Gårdens sloköra så gläffsar".

Dottern svarade och sade: "Ej jag hinner nu, min fader! Stor är stenen, som jag maler, Stenen stor, men fint är mjölet, Sjelfva målarinnan orklös."

Åter sade Pohja-värden: "Gå då, hustru, du på gården, Se hvad gråa hunden skäller, Gårdens sloköra nu gläffsar".

Svarade och sade hustrun: Gerna skulle jag ej hinna; Tjockt är brödet, som jag bakar, Brödet tjockt, men fint ar mjölet, Sjelfva bakarinnan orklös".

Men nu sade Pohja värden: "Aldrig har en qvinna ledigt, Och en flicka hinner aldrig, Om hon än på sängen låge; Gå du son och se derföre".

Sonen svarade och sade: "Gå du sjelf och se, min fader! Ty ändock jag föga hinner; Stor vedtrafve skall jag hugga, Stor vedtrafve, fina klabbar, Sjelf är huggarn svag och orklös".

Ännu skällde gråa hunden, Och ullsvansen gnällde flitigt, Holmgårds-vakten hördes klaga, Sittande på åkerrenen, Svängande sin svans mot jorden.

Sade så nu Pohja-värden: "Fåfängt ej vår gråhund skäller, Gårdens sloköra ej drömmer, Orsakslöst han gnäller icke, Morrar ej mot skogens furur." Gick nu sjelf att se på gården, Kom på sista åkertäppan, Vid gårdstågets andra ända. Såg med ögonen åt sydvest, Vände hufvudet mot solen; Såg nu saken ganska tydlig, Hvarför gråa hunden skällde, Klagade den ädle hunden, Hvarför svarta svansen svängdes; Med en målad släda kör man, Far om Simoholmen landvärts, Seglar med ett väldigt fartyg, Sjövarts, utom Lempiviken.

Men nu sjelfva Pohja-värden Snart i stugan sig begifver, Stiger i de täckta husen, Yttrar så ett ord och säger: "Fremmande nu till oss nalkas, Komma på det blåa hafvet".

Pohja-dottera, Pohja-hustrun Skyndade nu ut på gården; Skådade åt stora fjärden, Vände hufvudet åt solen, Sade Pohja-gårds värdinnan: "Fremmande, som der nu färdas, Äro friare i antåg, Hvilken vill du ta, min dotter, Den som der i slädan åker, Ilar fram med målad släda, Far om Simoholmen landvärts, Han är Ilmarinen, smeden, Den evärdeliga hamrarn; Medför guld, hvad mössan rymmer, Har hattkupan full af silfver. Den der stora båten styrer, Seglar på det röda skeppet, Sjövarts utom Lempiviken, Är den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn; Medför penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg. Må du taga den, min dotter, Som för penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg; Mera rådfull är den gamle, Om mer rask den unge synes."

Jungfrun sjelf ett ord nu sade: "Moder kära, du som bar mig, Du min fostrarinna, moder! Ej ännu till denna dagen Har för penningar man sålt oss; Utan penningar vi lemnats Åt de männer, som begärt oss, Karlar, hvilka till oss friat Den jag ville ta, min moder, Den, af hvilken sampo smiddes, Hamrades det granna locket."

Nu den gamle Wäinämöinen Hade förr på stället hunnit; Tränger skyndsamt in i stugan, Hastar under många taken, Tog till orda, så han talte I dörrsmugan, under sparren, Der man kittlarne betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarne från handen löser. Der han talte nu och sade, Yttrade sig såsom följer: "Finnes här för mig en jungfru, En som blir min lifstids maka, Lefver, hönan lik, vid sidan; Hvilken för mig bädden lagar, Ordnar vackert hufvudkudden"?

Nu den sköna Pohja-dottern, Känd till lands, på sjön den bästa, Skyndade sig sjelf att svara: "Föga prisar jag en sjöman, Föga ock en åldrig gubbe; Stormen för på sjön förståndet, Vårens ilar skada hjernan, Till förtret man tar en gammal, Till besvär en åldrig make. Ingen jungfru här nu finnes, Som för alltid blir din make, Bor som hönan vid din sida, Hvilken för dig bädden ordnar, Ställer vackert hufvudkudden."

En Finsk Runas öde.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.

(Ur ett bref till Fabian Collan.)

-- -- I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka, att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt. Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan, såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka dessutom versen "_kahen rakkahan välillä_", utan tvifvel bör heta _kahen kaunihin välillä_; ty den äldre finska folkpoesien talar ej gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången 32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare, och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela sången:

_Ej jag öfverger min älskling_.

Stora löften gaf mig presten, Prestfrun lofvade än mera: Ett år smör till hvarje måltid Och färsk fisk för andra året; Lofvade en vacker klädning Och de bästa linneskjortor, Om jag lemnade min älskling, Skilde mig ifrån den hulde, Att jag alldrig ville höra, Någonsin ej skåda honom. Men jag lemnar ej min älskling, Öfvergifver ej den hulde; Läckra rätterna jag lemnar, Glömmer alla prestgårdsstekar, Vill försaka granna kjortlar, Och de bästa linneskjortor, Förrän jag min älskling lemnar, Skiljer mig ifrån den hulde, Som jag späkt åt mig om sommarn, Som jag böjt åt mig om vintern.

Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan, tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i öfversättning:

_Fjerran borta är min älskling_.

Skäl att sjunga har jag icke, Ännu mindre skäl att fröjdas, Ty min älskling färdas borta, Min förtrogne vän är fjerran, Går på okänd stig den hulde, På en annan ort den blonde. Borta är min vän, långt borta, I ett annat land mitt äpple, Ynglingen med håret krusadt, Lågväxt man med skor af läder. Oss åtskilja tio byar, Oss afsöndra hundra vägar; Ej på en dag vinden hunne Fram, en fogel ej på tvänne. Dock, hur' också vinden hinner, Huru luftens foglar flyga, Jag ej känner vindens tanke, Vindens tanke, fogelspråket; Men om min förtrogne komme, Han den förr bekante syntes, På hans gång jag honom kände, Märkte lätt på fotens svängning, På det unga benets lyftning, På den svarta strumpans skimring, Uppå skon, som ledigt röres, Uppå rockens fåll, som frasar. Sprunge straxt en verst till mötes, Flöge tvänne verst i blinken För att rifva gärden lägre, För att jemna vägens broar, För att öppna gärdesleden, Låta upp hvar grind som möter. Snart hans hand jag sedan tryckte, Låg der än en orm på handen; Hastade att kyssa honom, Sågs än vargblod på hans läppar; Sloge armarna om halsen, Om än döden sjelf der sutte; Smöge mig intill hans sida, Om än blod vid sidan flöte.

En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39 förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men återtager det snart och säger:

Liten fogel mäktar icke Flyga långt utöfver hafvet. -- Ganska snart den lille tröttnar, Lätt den svages kraft är uttömd. O, att vinden dock förstode, Vårens ilar kunde tala! De förmådde bud framföra, öfverbringa mången hellsning; Föra budskap fram och åter, Växla ord, om än så mycket, Mellan oss, vi tvänne sköna, Mellan tvänne ömma vänner.

Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre, än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej förut är tryckt. Den lyder:

Om min älskling nu sig tedde, Viste sig den fordom sedde, Straxt min hand jag honom räckte Och hans mun med kyssar täckte, Dock jag länge ren fått bida, Länge mot min längtan strida; Derför tiden ledsamt lider, Trögt och långsamt dagen skrider. Bittert är det, när jag vaknar Och med smärta honom saknar, Tom i luften armen sträcker Och en skuggbild endast räcker. När vi sen till arbets tåga, Qvalen än mig lika plåga; Bittrast dock de mig belasta När till hvila andra hasta, Och jag ensam på mitt läger Ingen vid min sida äger, Ingen hvilar uppå armen, Tryckt intill den fulla barmen, Och med mina lockar leker, Veka lifvet sakta smeker. Ack! hvi får jag än ej höra Honom sig der borta röra, Och utaf hans yxa slagen Under fönstret hela dagen! Kom då älskling, hvarför bida, Till min bädd invid min sida! Ohörd ock min sång ej ljuder, Snart ditt varma blod dig bjuder, Snart du till mitt sköte ilar; När du då invid det hvilar, Nära, nära då dig maka! Tätt, min älskling, till din maka!

Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters _Finnische Runen_, 2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas endast särskilda delar af sången, -- hela sången ingenstädes.

Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till, att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken dock icke så lätt igenfinnas der.

Finska Runor.

Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843 finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion, upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref och dagboksanteckningar.

Borgå Tidning 1838, n:o 58.

Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken, hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke, omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan. Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas, non fieri." -- Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare händer.

Den moderlösa.

Icke vore jag nu heller Mörkare än andra jungfrur, Blekare än grannens flickor, Men jag mörknade vid stockeld, Röktes i nattläger-röken, Bleknade vid kokelds-brasan.

Modren öfvergaf mig liten I beskydd hos grannens qvinnor, För att af grannhustrur badas, Af granngummorna befallas. Allt olyckliga jag känner: Grannens ord och grannens sinne, Grannens medlidsamma omvård, Hur' i verlden väl man hålles, Hur' hos fremmande man vaknar. När en fremmande dig väcker, Så den fremmande då säger: "Upp med dig, du svarta sotklabb Fort ur sängen, lata sjövrak! Skynda, blås upp eld, torföra! Antänd pärtan, Lempos ättling!" Icke så ens egen moder; Egna modren skulle säga: "Stig nu upp, min lilla dotter! Hoppa upp, min snälla dotter! Blås upp eld, min gyllne börda! Antänd pärtan, eget vaggbarn!"

_Karlarnes oförstånd_.

Ve de unga karlars enfald, Gossars oförstånd i valet! Välja ej en fattig flicka, Stadna ej vid låga dörrar, Dröja ej vid murkna trösklar, Hålla ej vid gamla grindar, Vid förfallna åkergärden. Allt den fattiga dock gjorde, Hade tid till alla sysslor; Allt sitt garn hon ensam spunne, Väfde hvarje väf allena, Sydde sen till mannens kläder. Rika flickan har nog göra Med sin egen ans och prydnad.

Borgå Tidning 1838, n:o 59.

_Min och andras_.

Andras fästmän lefva hemma, Min är borta uti kriget; Den gull-lockiga är borta Der vid Turkens landamären, Eller i Fransosens grannskap,

Der en mor sin son ej vårdar, Systern ej omfamnar brödren, Finska flickan kysser ingen; Stridskanonen der en vårdar, Der omfamnar blanka svärdet, Hvassa sabeln bjuder kyssen.

Så dig, arme fästman, hände; Tänkte här ditt bröllop fira, Men i Moskva blef det firadt På den store herrens gårdsplan, Eller i en mindres pörte;

Vigdes der af hedningskäppen, Långa svärdet blef din brudring, Och din fästmö eldgeväret.

_Ingen orsak att sörja_.

Må vi flickor dansa skickligt, Sjunga vackert våra sånger; Fadren gaf mig lof att sjunga, Leka alla helgdags aftnar, Fröjda mig vid solnedgången, Tills att sjutton år jag vore.

Derför må vi flickor sjunga, Dansa vackert våra danser, Snart vi så till brudar växa, Höjas upp till höga brudar. Som gåsungar, fort vi växa, Mogna snart, som unga svanor, Älskas sen af många karlar, Fås utaf en enda lycklig. Hvarför skulle vi ju sörja Och uti vår enfald ängslas; Icke tar man oss för landskatt, Skrifver oss för uppbörds resten; Kräfver ut för andra gälder; Kopparn samlar man i landskatt, Ekorrar man tar i uppbörd, Qvittar gälderna med papper.

_Modrens råd och eget råd_.

Modren bad jag skulle vara Hemma alla helgdagsaftnar, Läsa först uti katkesen, Sen den stora aftonbönen. Så mig gamla modren råder, Både råder och befaller, Men mitt eget sinne råder, Både råder och befaller, Gå i byn, som andra flickor, Leka, glädjas med de andra, Sjunga, dansa bland de bästa; Ensam kan jag dock ej dansa, Och en ensam sång är sorgsen.

_Modrens spådom_.

Sant du sade dock, min moder, När du mig i vaggan söfde, Lindade din lilla dotter. Sade att jag finge fästman, Spådde mig en vacker fästman, När blott femton år jag vore, Eller helst en dag deröfver. Femton år så nyss jag fyllde, Lefde ock en dag deröfver, Och jag fick mig trenne fästmän, Trenne öfvergoda fästmän: Sorgen gaf mig gyllne ringar, Gråten skänkte silkesdukar, Döden slutligen mig hemför.

Borgå Tidning 1838, n:o 61.

_Torpflickan_.

(Imitation.)

Ensam bär jag vatten ifrån brunnen, Ensam malar säden, kokar ensam, Hugger ensam veden uti skogen, Bär den ensam hem den långa vägen; Allt jag ensam gör, jag arma flicka, Ensam jag om aftonen mig lägger, Vaknar sedan ensam på mitt läger. Vore dock det sista ensam borta, Så det sista, som det näst derföre, Litet brydde jag mig om de andra.

Den väntande.

(Imitation.)

Här sitter arma flicka jag Och snart går solen ner; Men den jag väntar dag från dag Han kommer aldrig mer. "Snart är jag åter" -- så jag minns Till afsked sade han -- Men hvar han dröjer, hvar han finns, Jag ej begripa kan.

Kanhända krossats har hans slup I mycken storm och nöd, Kanske i hafvets mörka djup Han redan ligger död.

Kanhända stormen honom dref Långt bort till annan strand, Och fången eller dödad blef Han i ett hedniskt land.

Hans vålnad var det säkert då, Jag såg i sista natt, Då skådande åt hafvet blå Jag här på stranden satt.

Hans skepp jag der på fjärden såg, Så glad jag redan var, Men hur jag såg och åter såg, Var bara hafvet qvar.

Och nu igen hvad skymtar der I aftonsolens glans? -- Kom närmre, närmre, att jag ser Om seglet är då hans.

Hans är det -- hans är skepp och mast, Hans segel och hans rå; Välkommen nu du gyllne last! Välkommen sjelf också.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.

_Den bortgifta_.

Så jag reser, så jag skiljes Från den sal min fader uppbyggt, Der min bror i glädje lefver: -- I en höstnatts famn jag färdas, Reser längs en gladtad våris,[28] Att ej spåren en gång qvarbli, Fotens steg på isen synas, Spår af pelsens släp på drifvan, Att min mor ej hör min klagan, Ej min far min tår förnimmer.

Förr jag kommer icke åter, Än min egen son kör hästen, Den jag burit äggar fålen. Anländ då till fordna hemmet, Länge på min bror jag väntar, För att lösa hästens remtyg, Spänna fålen utur redet. Brödren höres icke komma; Sjelf jag löser hästens remtyg, Spänner fålen utur redet.

Länge på min bror jag väntar, För att be mig in i stugan; Icke hörs min broder komma. Sjelfmant går jag in i stugan, Träder obedd in i rummet; Dock vid dörren än jag stannar, Nära dörren invid spiseln, I den knut, der grytor gömmas, Drängen kastar sina kläder. --

Ingen känd jag ser i stugan, Ingen älskad bror vid bordet. Handen sträcker jag på spiseln, Kalla kol i spiseln ligga; Handen lägger jag på muren, Murens stenar äro kalla. Ändtligt varsnar jag min broder, Utsträckt liggande på båset, Nära bänken, under bordet. Famnstjockt sot på nacken hårdnat, Alnstjockt uppå andra ställen. Brödrens ögon ser jag gråta, Kinderna af tårar sköljas.

Till sin hustru säger brödren: "Tillred mat och fägna gästen"! Men den hårda broderhustrun Kokar kål till mager soppa. Rackan äter först det feta, Hunden allt det smakligaste.

Till sin hustru säger brödren: "Hemta öl och fägna gästen"! Men den grymma broderhustrun Frambär vatten åt den komna. Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat, Gossen sina händer i det.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.

Gossen blåste på sin rörflöjt, Med sitt vallhorn svarte flickan.

"Vill du bli min flicka liten, Vill du lefva hos mig lycklig?"

"Hvad för lycka kan du bjuda? Toma händer och tom ficka".

"Jag med dessa toma händer, Och i denna toma famnen Bär dig in i skogens sköte, Till de mest aflägsna skogar, Vill dig der med ömhet vårda, Lefva oförmärkt af andra."

"Hvar är marken för dig utmärkt, Hvar den plats der stugan bygges?"

"Nog finns rum i stora Suomi, Nog man sämjes bo i vårt land; Vill du bo i öknen afskildt, Eller i aflägsna städer, Eller på en qvist i skogen, Fri och sorglös som en fogel. Snart jag skall ett bo dig bygga, Der dig vinden sakta vaggar, Och jag roar dig med sången! Vill du åter bo på landet, Bygger jag af hägg din stuga, Och af rönn din säng jag täljer, Der du vid min sång fördröjer, Drömmer idel vackra drömmar."

"Men de hårda brödbekymren Göra slut på sång och drömmar?" "Nog finns bröd i löfskogsdälder, Gyllne korn i hvarje björkskog, Och jag har nog starka armar, Sidor, som ej sakna senor För att stöka uti jorden Och att berga mogna kornet".

Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.

Kantele II, pag. 66.

Om min fader kunde hamra, Om en smed min farbror vore, Koppargjutare min broder, Jag en häst af sorger finge, En svart fåle af bekymmer; Hästens munlag af min oro, Betseljern af onda dagar, Af byns hårda tal en grimma, Och af grannens ord en sadel, Släda af byfolkets sqvaller, Rankor af allt snack hos grannen.

Mina sorger äro flere, Än man räknar granens kottar, Finner barr uppå ett enträd, Videbuskar på en kärrmark, På en sjöstrand runda stenar. Ingen häst man skulle finna, Träffa hos en hemmansbonde, Ej ens på den rikes backe, Som min sorg förmådde draga, Släpa bort bekymret från mig. Sådan häst ej kunde finnas, Ej ens på den bästa prestgård.

Tag du, korp, bekymret från mig, Bär min sorg, du svarta fogel, I de träsk, der fisk ej lefver, Ingen abborre man finner. Bär ej dit der fiskar trifvas, Hvarje fisk blott sorger finge; Abborn sjönke ned till botten, Gäddan lätt af sorger sprängdes, Lilla mörten skulle blötna, Mujkan svartna af bekymmer, I bekymmer, som jag skickat, Denna mörka pannas sorger.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.

_Flyr ifrån det vackra hemmet_