Part 17

gifver dessutom tydligt tillkänna, huruvida hennes ensliga jungfrulif var henne behagligt, och de derpå följande verserna upplysa vidare, huru hon bjöd till att befria sig derifrån; hvilket allt, om det ock ej saknas exempel derpå, att sådant i det kristliga nunnelifvet någongång förefallit, likväl illa öfverensstämmer med idéen deraf. Allt derföre, och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sådana ord i stället, hvilka mindre vore missförstånd underkastade, har jag ännu ej trott det vara tillräckligt skäl för utelemnande af det anförda stället: _piti viikoista pyhyyttä_ ... om ej ytterligare anmärkningar, som kunna göras, öfvertyga mig om nödvändigheten deraf. Man har framdragit enskilda ord till stöd för sin mening om dessa runors ålder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke är den, att på ett sådant stöd ej är mycket att bygga. Hvarken enskilda ord, om hvilka man kan bevisa, att de först i en sednare tid tillkommit språket, ej heller enskilda idéer och föreställningar, om hvilka äfvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta för våra förfäder i en viss tid, kunna gifva något säkert kriterium för bedömmandet af runornas ålder, i hvilka de anträffas. Ingenting hindrar en runo att härstamma från den förkristliga tiden, oaktadt der finnas åtskilliga ord och idéer, som först sednare tillkommit; tvärtom vore det oförklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition genomlefva flere kristna sekler utan att få någon den ringaste anstrykning af det nya lifvets ord och föreställningar. Har man då ej nog erfarenhet deraf, att en landsman, som längre tid lefver skild från hemlandet, småningom antager språk och seder af det folk, midtibland hvilket han lefver; dock förblifver han med allt det en landsman. Under den dagliga sysselsättning, som jag nu fortfarande i halfannat års tid haft med att sinsemellan jemföra flerfaldiga varianter af en och samma runo, har jag mer än tillräckligt egt tillfälle att öfvertyga mig derom, huru litet vissa ord och idéer i sådant afseende betyda. I en variant anropas _Jungfru Maria_ (Neitsy Maria emonen) att uträtta det, hvartill en annan variant kallar den väna skogsbeherrskarinnan (mielikki metsän emantä), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar valio vaimo), huldfogeln biet (Mehiläinen mielilintu) eller någon annan, och likaså besvärjes det onda i en variant att förfoga sig till sidan af den målade kyrkan, invid den med otaliga bräder försedda byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stället för, att en annan variant förviser det till döde mannens boning, den för alltid försvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan) eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de förra varianterna qvarstå -- och huru lätt hade ej de sednare kunnat för alltid försvinna? -- så kunde mången finnas, som ansåge runons ålder ej gå utöfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis först det ondas uppkomst och derpå dess benämning utan vidare omsvep. Men nu har den kristna föreställningen förknippat döpelseakten med namngifvandet, och derföre läser man i åtskilliga runovarianter, huru ej blott björnen, ormen o.s.v., men äfven immateriella sjukdomar bäras till dopet för att få sig namn. Men denna af den kristna läran lånta döpelseidé bevisar ingenting vidare, än att den sjelf tillkommit efter bekantskapen med kristna läran; hvad som står före och efter den i runon, blifver deraf ej det ringaste bestämdt i anseende till sin ålder.

Med nyss uttalade öfvertygelse om enskilda ords betydelse i sådant hänseende hafva dessa föga bekymrat mig, huru stor likhet de än må hafva haft med Svenska eller andra utländska ord, och äfven med en annan öfvertygelse hade jag ej egt rätt till deras utmönstring. Derföre anträffas i dessa runor emellanåt sådana ord, som _tuoppi, kanna, kappa, kuppi, vati, kattila, säkki, tynnyri, kellari, kartano, kammari, tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula, kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehnä, liina, hamppu, silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas, rikas_, m.m. Hafva de ock ej alla tillhört runon i dess ursprungliga skick, så är det nog, att de tillhöra den, sådan tiden öfverfört den till oss, hvarefter jag i främsta rummet haft att rätta mig. Att numera i hvarje fall vilja återställa runon i dess ursprungliga skick, vore ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens subjektiva tycke taga sig högst olika ut.

För dem, hvilka straxt äro färdiga att förklara för ett lån alla de ord, hvilka Finskan äger lika med Svenskan, får jag ytterst tillägga några ord af de germaniska språkens grundligaste forskare, _Jacob Grimm_. "Finnarne hafva", säger han,[27] "vid sin beröring med Tyskarne både i landet och språket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i Göthernas och andra högtyska stammars språk, starkast i det Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som äfven mellan Finnar och Tyskar ägt rum". Han anför derpå några speciella exempel och fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat sig alla sådana uttryck från Finskan, som den ej har gemensamma med de öfriga tyska munarterna" t.ex. _räf, pojke, piga_, etc. "Annat är förhållandet med ursprungligen beslägtade, hvarken från Tyskan till Finskan eller från Finskan till Tyskan öfvergångna ord", hvarpå anföras t.ex. de Finska orden _mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana, runo, äiti, tytär, tursas, hanhi_, hvilkas likhet med motsvarande göthiska ord förklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behöfver man ej gå långt för att finna t.ex. det påståendet, att Finnarne ej i fordna tider, förrän de kommit i beröring med Skandinaverne, kännt _guldet_, emedan de hafva benämningen för denna metall lik med den Svenska, hvilken derföre måste vara lånt! Det förundrar mig blott, att ingen på samma grund påstått, att Finnarne fordomdags ej haft något begrepp om _mullen_, om en _strand_ o.s.v., emedan benämningarne för desamma _multa, ranta_ hafva likhet med de Svenska.

Vid många af de ord, hvilka Finskan tydligen har lånat, måste man erinra sig den förkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej så lätt förklarligt, huru desamma återfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare, utan till en stor del äfven hos Esterne; hvarföre endast få från Svenskan lånta ord i dessa runor torde förekomma, om hvilka man kunde bevisa, att de först efter landets eröfring af Svenskarne och kristendomens införande tillkommit i språket. Må de föröfrigt vara flere eller färre, så gifva de i alla fall ej rätt till någon annan slutsats, än att antingen ett _gammalt_ uttryck utträngts af ett brukligare _nytt_, eller att runon på det stället fått en sednare tillsats; och säkert är man sanningen närmast, om man antager, att än det ena, än det andra inträffat.

Jag är långt ifrån att anse Kalevalarunorna än i denna dag vara sådana, som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt, men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarene, som från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af desamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa, att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra. Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga, men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre, och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla, hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig bild häraf, hänvisar jag till _Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja kuusi laulua_, hvarest i _alkulause_ ss. 24-27 finnes införd en sång först sådan den af författaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och omedelbart derefter sådan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tie sångare till de tie sekler, genom hvilkas mun Kalevala sångerna kunna hafva kommit till oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och förgås slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt och bättre. Den tjenliga jordmonen för Kalevala sångerna har hittills varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det beredt och moget för mottagande af nya begrepp i lifvets åtskilliga förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott ett slags _vita posthuma_ i skriften.

Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de finska sångerna vunnit, så tror jag, aldrig någon tvist kunnat uppstå om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett ungefär dylikt arbete, som Kalevala sångernas ordnande och hopfogning af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta förekommande olika dialektformerna i de Homeriska sångerna göra det omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man noga letar efter dem. Äfven i Kalevalarunorna måste understundom någon dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: _Sanan virkkoi, noin nimesi -- Siitä tuon sanoiksi virkki_ o.a.d.

Jag har vid innehållsförteckningen upptagit äfven versantalet för hvarje af de redan färdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belöper sig till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den förra upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefärligt begrepp om den nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till 4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.

Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden, äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten _ad modum Minellii_. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare, än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade, kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.

Nionde Runon i Kalavala. Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.

(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af Kalevala, som utkom 1835.)

Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes vara mindre i karlarnes smak. -- För sammanhangets skull må af de föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:

-- -- -- -- -- Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Klädde sig i röda strumpor, Lade granna skor på foten, Klädde på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen. Satte sig på luftens loka, Lysande på himlabågen, I den aldra rensta drägten, I en lysande beklädnad.

Der sin väf af gull hon väfde, Skötte om sin silfver-väfnad, Med en gyllne väf-skottspole, Med en väfvar-sked af silfver; Väl hon kunde skeden föra, Låta skaften höjas, sänkas.

Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo. Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:

Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Gick uti ett loft på gården. Trenne loft på gården funnos, Ett tillhörde hennes moder, Och det var det bästa loftet. Der stod kista ställd på kista, Ena skrinet vid det andra. Hon slog opp den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor.

Fann nu der sex gyllne gördlar, Valde ut fem yllne kjortlar, Lade på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola. Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves. Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning försöker meddela:

Gamle värde Wäinämöinen For att fria till en jungfru, Långt i Pohjas mörka trakter, Till den by der männer dräpas, Tappra karlar pläga dränkas. Sköt han ut sin båt på vattnet, Nya fartyget på vågen, Från en barkbelastad stapel, Från stockändarne af furu.

Reste mäster på sitt fartyg Som uppå en bergshöjd tallar, Hissade i masten segel Såsom granar på en kulle, Steg nu äfven sjelf på skeppet, Vandrade uppå sitt fartyg, For och styrde ut på hafvet, Rördes stolt uppå det blåa, Med det stora vackra skeppet, På den nya röda båten.

Vinden blåste i hans segel, Vårens vind uppå hans fartyg, Redan seglar furuskeppet, Hundra brädigt fartyg flyter, Nära vid den gröna udden, Den bebodda holmens ända.

Var på ön en jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Träffade att trampa byke, Tvätta kläder invid stranden, På den stolta bryggans ända, Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig Öfverallt i blida rymden, Också ut åt fjärden såg hon, Vände hufvudet mot söder. Varseblef en skymt på hafvet, Något blått hon såg på böljan, Yttrade ett ord och sade: "Hvad för skymt är du på hafvet, Hvad som så på böljan blånar? Vore du af gäss en skara, Eller ock en prydlig andskock, Eller annan väldig fågel, Må du flyga och förskingras Der i höjden nära himmeln.

Vore du en svärm af fiskar, Eller och ett laxrikt sjögrund, Eller annan större sikart, Må du simma, neråt sänkas, Dra dig under vattenbrynet.

Om ett stenigt grund du vore, Någon klippa ut i hafvet, Eller ock en vattenruska, Må du sköljas då af vatten, Låta vågen vältras öfver.

Vore hemmets båt du åter, Farkost som min broder timrat, Må du vända fören hemåt, Mot båtställen här på stranden, Aktern emot andra hamnar.

Och en bybåt om du vore, Så må du då simma utåt, Mot båtställen annorstädes, Vändande din bakstam hitåt.

Vore Wäinämöinens båt du, Gamle sångarmannens farkost, Må du hit till mig då nalkas, Styra närmre till ett samtal, Ta ett ord och ge ett annat, Tala tryggt ett ord på köpet"

Båten var nu Wäinämöinens, Nalkades också till stället, Styrde närmre till ett samtal, För att ge ett ord mot annat, Tala tryggt ett ord på köpet.

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Talte så till vandringsmannen, Sporde honom om hans resa: "Hvarthän far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling, Far så grannklädd, landets bäste?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Har mig ämnat ut till laxfångst, Ville se hur fisken leker Der vid Tuonielfvens stränder, Nedanom Manalas boning".

Nu ö-jungfrun Anni åter Yttrade ett ord och sade: "Lätt en bakslug man jag känner, Märker den, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till laxfångst, Lade ut att fånga taimen. Många nät hans farkost fyllde, Af fiskbragder full var båten, Stötelstängerna på botten, Ljusterjärnen under bågen, Och i fören gyllne nålar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu du landets ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ämnade mig ut till gåsjagt, Far till skimmervingars lekort, Ville fånga dregelnäbbar Från de sund, der köpmän färdas, Från det vida öppna hafvet".

Åter sade jungfrun Anni, Tennbrisk-prydda flickan talte: "Så en bakslug man jag känner, Märker en, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till gåsjagt, For till skimmervinge-leken, Ville fånga dregelnäbbar. Dragen var då vackra bågen, Starka fjäderstålet tillspändt, Gråa skallet låg i båten, Koplad var den svarta hunden, Men kring stränderna sprang rackan, Hvalpen flög långs strandens stenar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom du flicka ned i båten, Stig uppå min farkost jungfru! Vill jag sanningen då säga, Tala verklig flärdlös sanning".

Anni fortfor oupphörligt, Tennbriskfagra flickan fortfor: "Stormen på din båt må komma, Vårens ilar på ditt fartyg; Upp och ned jag vänder båten, Låter så på böljan vräkas, Om jag sanningen ej hörer, Hvart du Wäinämöinen färdas. Säg då en gång verklig sanning, Låt mig höra mer ej lögner."

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag tala sanning, Litet gäckades jag endast: Jag har farit för att fria, Ville se hårfagra jungfrun, Långt i Pohjas mörka trakter, I det hemska Sariola, I den by, der männer dräpas, Många tappra karlar dränkas".

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, När hon sanningen förnummit, Hört en verklig, sveklös sanning, Lemnade sitt byke obykt, Kläderna otvagna blefvo. Lade kläderna i ordning, Bar tillsammans sina kjortlar, Sprang så hem förutan dröjsmål, Ilade åstad på gården, Steg från gården in i stugan, Yttrade ett ord och sade: "Du min bror, smed Ilmarinen! Du min moders son, min frände! Smid du mig en liten sköttel, Smid mig några granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till min gördel, Och jag säger sanna saker, Talar verklig sanning för dig: Långa sommarn skor du hästen, Smider hofjern hela vintern, Ämnar dig på färd att fria, Vill begifva dig till Pohja; Men en mera slug nu tager, Förekommer dig och bortför Den med hundra marker lösta, Den med tusende betalta, Den du lockat i två vintrar, Friat till i trenne somrar. Nu som bäst far Wäinämöinen, Färdas på det blåa hafvet, I sitt fartygs gyllne bakstam, Stödd mot rodrets krökta ända, Far till Pohjas mörka trakter, Till det hemska Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Hammarn slintade ur näfven, Hastigt föll ur handen tången, Yttrade ett ord och sade: "Anni, du min lilla syster! Smida vill jag dig en sköttel, Smida åt dig granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till din gördel! Omärkt elda nu till badet, Skynda på, att ugnen kolas, Skaffa sedan lut en smula, Laga litet slipprig asklut, Hvarmed denna fink sig tvättar, Denna snösparf ren sig tvager, Från höstgamla smidjesotet, Vintertjocka hammarslagget."

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Fick badstugan omärkt uppvärmd, Skyndsamt fick hon ugnen kolad, Med finhuggna aspvedsklabbar, Med småklufna, korta spjelkar. Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan, Bröt en qvast från unga skogen, Liten kärleks-qvast från lunden, Gjorde sedan lut af surmjölk, Lagade af benmärg såpa, Såpa som var lätt att lödras, Kunde skölja mannens hufvud.

Men sjelf smeden Ilmarinen

Skyndsamt gick uti sin smidja, Smidde snart hvad jungfrun önskat, Färdiggjorde gördel-krokar, Till dess badstugan man uppvärmt, Badet hunnit blifva färdigt. Badade tillräckligt sedan, Hällde vatten på sig, rentes Från höstgamla smidjesotet, Vinterstjocka hammarslagget, Tog till orda nu och sade: "Anni du min lilla syster! Sök upp fina linne-skjortan För min kropp från svett befriad, För det obetäckta hullet; Hemta ett par snäfva byxor Sen för mina torra vådor, För de väl tvålfria benen; Tag min blåa klädning sedan Öfver fina linneskjortan, Derpå min kaftan af kläde, Ofvanpå den blåa kolten; Tag ännu mitt lena bälte, Till att gjorda om kaftanen,