Part 16

44 Runon. 330 vr.

I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön; hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas. Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i skogen och blomstren på marken fröjdade sig.

45 Runon. 360 vr.

I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta _Tuonetar_, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt. Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.

46 Runon. 640 vr.

Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W. lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och spel.

47 Runon. 370 vr.

I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter pi sin kantele:

"Soitto kuului kuun tupihin, Ilo päivän ikkunoille; Kuu tuvastahan tulevi, Astui koivun konkelolle, Päiva päätyi aitastansa, Loihe latvahan petäjän, Kanteletta kuulemahan, Iloa imehtimähän".

d.v.s.

Upp till månens gård hörs spelet, Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning, Satte i en björk sig neder, Solen ur sitt loft begaf sig, Slog sig ned uti en talltopp, För att lyssna uppå spelet, Njuta af den nya glädjen.

Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln, uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde, att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.

48 Runon. 370 vr.

I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not, hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka, kalla stugorna.

Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter åtskilliga magiska episoder.

49 Runon. 420 vr.

Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.

"Hauki tiesi hauan pohjat, Kokko lintujen kul'ennan, Tuuli haahen päiväyksen; Ei tieä' imehnon lapset, Milloin aamu alkanevi, Yö tulla' yrittänevi, Nenässä utuisen niemen, Päässä saaren terhenisen".

d.v.s.

Gäddan känner hafvets gölar, Örnen fogelns stig i luften, Vinden skeppets fart för dagen; Menskobarnen veta icke, NÄr en dag ånyo uppgår, Natten sänker sig till jorden På den dimmbetäckta udden, Den af skuggor fyllda holmen.

På anmaning af åtskilliga företog nu Ilmarinen sig att smida en splitter ny sol af silfver och en ny måne af guld. Wäinämöinen sade väl åt honom, att hans arbete vore förgafves; men Ilmarinen fortfor det oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i toppen af tvänne höga träd. Det var, som W. sagt, de gåfvo ej ljus och värme från sig. Nu tog W. _arpa_ till råds, d.ä. kastade lott för att få veta, hvart sol och måne försvunnit. Lotten gaf tillkänna, att de voro gömda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och återfordrade dem samt, då han ej fick löfte derom, nedslog hela Pohjola folket med undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och månen voro inneslutne, kunde han ej öppna, hvarföre han återvände, för att låta Ilmarinen smida sig de redskap, som behöfdes till dess öppnande. Pohjola-värdinnan, som efter sitt folks nedgörande måtte hafva fruktat äfven för sitt eget öde, förvandlade sig till en grå hök, flög som sådan till Ilmarinens smidja och frågade, hvad han smidde? I. svarade, att han höll på att förfärdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-värdinnan skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flög då i hast hem, släppte ut solen och månen ur deras fängelse och kom så åter i skapnad af en dufva, för att tillkännagifva, det solen och månen åter voro på himmeln. Der voro de också, och Wäinämöinen helsade dem med följande ord:

"Terve kuu kumottamasta, Kaunis kasvot näyttämästä, Päivä kulta koittamasta, Aurinko ylenemästä!

Kuu kulta kivestä pääsit, Päivä kaunis kalliosta, Nousit kullaisna käkenä, Hopeaisna kyyhkyläisnä, Elollesi entiselle, Matkoillesi muinaisille. Nouse aina aamusilla Tämän päivänki perästä! Tee'pä meille terveyttä, Siirrä' saalis saatavihin, Pyytö päähän peukalomme, Onni onkemme nenähän!

Käy' nyt tiesi tervehenä, Matkasi ilmantehena, Päätä kaari kaunihisti, Pääse illalla lepohon!"

d.v.s.

"Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du visar; Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg ur klippan; Som en gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfverdufva Till din fordna plats på fästet, Till din kända himlabana. Så du må hvar morgon uppgå Äfven efter denna dagen; Och hvar dag, du återvänder, Må du åt oss helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Hemta fångst åt våra händer, Bringa lycka åt vår metkrok!

Vandra så din väg med helsa, Lägg din bana frisk tillrygga, Fyll din båge, skön att skåda, Gå i qvällens lugn till hvila!"

50 Runon. 610 vr.

Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt, slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt, hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande lydelse:

"Anna'pas ajan kulua', Päivän mennä', toisen tulla', Taas minua tarvitahan, Katsotahan, kaivatahan, Uuen sammon saattajaksi, Uuen soiton suorijaksi, Uuen kuun kulettajaksi, Uuen päivän päättäjäksi, Kun ei kuuta, aurinkoa, Eikä ilmaista iloa".

d.ä.

Låt ännu en tid gå öfver, Dagar komma och försvinna, Då behöfver man mig åter, Väntar mig igen och saknar, Att ännu en Sampo bringa, Reda till ett spel ånyo, En ny måne återföra, En ny sol i frihet sätta, När man saknar sol och måne, Ej har någon fröjd på jorden.

Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred, der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han nu innehar.

Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.

Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt, måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att uppflyttas enligt förslaget i _Fosterl. Album_ Hft. 1 sid. 155. Deremot har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151 föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII, anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren _Arhippa_ äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord: _itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_, d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva.

Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare. Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att _Joukahainen_ och den '_glosögde Lappen_', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person. Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning, som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans 15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den största förändring har dock skett i början af dikten, i det _veen emonen_ fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen; hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring. Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan _Ween emonen_ (eller: _Weinemoinen_) och _Wäinämöinen_ kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den omständigheten, att _D. Juslenius_ i sitt _Suomal. Sana-lugun Coetus_, tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med "nereis -- hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den slutsats, att han ment _veen emonen_, så förvånande det ock å andra sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16) ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan till någon del förklara denna okunnighet.

Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta sången af Kalevala, som varit införd i _Suometar_, tyckes mig", säger anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så förlorar det hela betydligt af sitt värde."

Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet, anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att läsas i _Suometar_ N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan, som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af runon, der det heter:

Olipa impi ilman tyttö, Kave luonnotar korea, Piti viikoista pyhyyttä, Iän kaiken impeyttä...

d.v.s.

Fanns en jungfru, luftens dotter, Kave, dotter af naturen, Förde länge enslig lefnad, All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord? Lika orimligt som det vore att påstå, det orden _pyhä, pyhyys, pyhittää_[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under denna _Kave Luonnotars_ jungfrutid. De följande orden:

Ikävystyi aikojansa, Ouostui elämätänsä, Aina yksin ollessansa, Impenä eläessänsä,

d.v.s.

Tiden blef för henne långsam, Underlig hon fann sin lefnad, Då hon alltid var så ensam, Lefde sina dar som jungfru,