Part 15

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då, när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död. Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades, svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad, för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag, än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer skulle återkomma."

35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom: "icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte -- detta dock med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen, sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn. "Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".

36 Runon. 350 vr.

Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att äfven sjelf omkomma dervid och sade:

"Soma on sotahan kuolla, Kaunis miekan kalskehesen, Sorea sotainen tauti: Äkin poika pois tulevi, Potematta pois menevi, Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.

Skönt det är att dö i striden, Skönt att falla under svärdsklang, Ha ett slagfält till sin sjukbädd. Hastigt ryckes mannen hädan, Tärs ej länge på sitt läger, Magrar icke af för döden.

Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".

Lumet itken iljeniksi, Iljenet suliksi maiksi, Sulat maat vihottaviksi, Vihottavat viereviksi.

Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren. Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst, att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta. Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart frågan syftade, och svarade:

"Miekka varsin vastoavi: Miks' ei mieleni tekisi, Syöä syyllistä lihoa, Viallista verta juoa; Syön lihoa syyttömänki, Juon verta viattomanki".

d.ä.

Svärdet lemnade till gensvar: Hvarför skulle jag då icke Skuldbelastadt kött förtära, Dricka brottsligt blod så gerna, Som jag skuldfritt kött förtärer, Med obrottsligt blod mig mättar.

Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst, störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:

"Lapsi kaltoin kasvattama, Sekä tuhmin tuuvittama, Ei tule älyämähän, Miehen mieltä ottamahan, Vaikka vanhaksi eläisi, Varreltansa vahvistuisi".

d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock blifver gammalt och fullväxt.

P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo. Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig, framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga uppfostringsstället. -- Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna, till hvilka följder -- tvänne slägters totala undergång -- en i början obetydlig tvist kan föranleda.

37 Runon. 250 vr.

I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden färdig, men kunde ej få lif i henne.

"Jalat laati neitoselle, Jalat laati, käet kuvasi, Eipä jalka nouse'kana, Käänny' käet syleilemähän.

Takoi korvat neitoselle, Eipä korvat kuule'kana; Niin sovitti suun sorean, Suun sorean, sirkut silmät, Ei saanut sanaa suuhun, Eikä silmähän suloa."

d.v.s.

Gjorde fötter sen åt jungfrun, Fötter gör och händer formar; Foten höjs dock ej från marken, Handen sträcks ej till ett famntag. Öron smidde han åt jungfrun, Men de blefvo utan hörsel; Prydlig mun åt henne bildar, Prydlig mun och vackra ögon, Men han fick ej ord i munnen, Ej behag och lif i ögat.

Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:

"Tunge neitosi tulehen, Tao' kaikiksi kaluiksi! Tahi vie' Wenäehelle, Saata' Saksahan kuvasi, Rikkahien riian naia', Suurien soan kosia'; Ei sovi' minun su'ulle, Ei minullen itselleni, Naista kullaista kosia', Hope'ista huolitella."

d.v.s.

Stoppa du din mö i ässjan, Smid deraf dig ett och hvarje! Eller henne för till Ryssland, Skicka bort din bild till Tyskland, Till de rikas giftastvister, Till de stores giljarstrider; Ty min slägt det anstår illa, Passar för mig sjelf ej heller, Fria till en gyllne jungfru, Trakta efter brud af silfver.

Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att ej fika efter guldbruden; ty:

"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" -- d.ä. Guldets rodnad värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.

38 Runon. 320 vr.

När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster. Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar; hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne; men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde, svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo, orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade han om utgången af sitt frieri derstädes.

39 Runon. 430 vr.

Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola, ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama. Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig. På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:

"Vesille venosen mieli Tervaisiltaki teloilta, Mieli neion miehelähän Korkiastaki ko'ista".

d.v.s.

"Båten längtar ut på hafvet, Står han än på tjärad bäddning; Jungfrun vill till mannens boning Äfven från förnäma hemmet".

Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt, och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen, var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin vilja och medtaga bräderna.

40 Runon. 340 vr.

I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne, och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk. Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela, utan att dock synnerligen lyckas deri.

41 Runon. 260 vr.

I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor, för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad -- troligen densamma, han ännu bär.

42 Runon. 560 vr.

När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna. Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen. Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans beherrskarinna, _U'utar_ (Udutar), att låta en tjock mist falla ned öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte en hafsjätte, _Iku Turso_, vräka omkull hans fartyg och återbringa Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så bad hon öfverguden, _Ukko_, utsända en storm, som skulle qvarhålla W. på hafvet.

_Udutar_ hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen, drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid sidan af fartyget. Det var _Iku Turso_, som nu steg upp ur hafvet i afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen, att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja. Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor. Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.

43 Runon. 430 vr.

Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon, fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men Pohjola-värdinnan eller _Louhi_, såsom hon i dessa runor kallas,[24] var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den skeppsbrutna besättningen under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:

"Tuost' on siemenen sikiö, Alku onnen ainiaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö, Tuosta kasvo kaikenlainen, Tuosta kuu kumottamahan, Armas päivä paistamahan, Suomen suurille tiloille, Suomen maille mantereille".

d.v.s.

Deraf kan ett frö dock uppgro Till en ständig välfärds början, Till en sådd på plöjda tegar, Och till alltslags vext och gröda; Genom den skall månen lysa, Blida solens strålar skina Öfver stora Suomi-landet, Öfver Suomis sköna nejder.

Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje, lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna hotelse, i det han sade:

"Jumalall' on ilman viitta, Luojalla avaimet onnen, Ei katehen kainalossa, Vihan suovan sormen päässä".

d.ä.

Gud beherrskar väderleken, Skaparn vårdar Ödets nycklar; Afundsmannens arm dem icke Bär, ej oväns fingerspetsar.

Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till Skaparen, sägande:

"Anna' luoja, suo' Jumala, Anna onni ollaksemme, Hyvin ain' elä'äksemme, Kunnialla kuollaksemme, Suloisessa Suomenmaassa, Kaunihissa Karjalassa"!

d.v.s.

Gif o skapare, oss lycka, Unna Gud, att vi må trifvas, Lefva väl vårt lif igenom, Lefva väl och dö med heder I det ljufva Suomi-landet, I Karelens land det sköna!