Part 14

I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter, att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana, att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans hus väntar henne.

24 Runon. 790 vr.

Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon råkat i sitt närvarande usla tillstånd.

25 Runon. 500 vr.

Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger, hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.

26 Runon. 710 vr.

Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen, utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket bestyr, förrän han fick sig en ny.

Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de närmast föregående fyra runorna lyrisk.

27 Runon. 780 vr.

Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad, att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom, hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:

"Tuoss' on kutsut kuunikuiset, Airuhut alinomaiset, Miekassa tuliterässä, Säilissä säkenevässä".

det vill säga:

Jag har ju en evig bjudning, En, som ständigt på mig manar, Här vid sidan i mitt eldsvärd, I dess blixtomhvärfda klinga.

När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom, hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe, svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud." Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från orrjagten, såg ens skymten af honom.

Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp, gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt. Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka ormen slutligen måste ge vika.

28 Runon. 420 vr.

Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen, och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl, hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar, ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen; min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".

"Sanoi Lieto Lemminkäinen: Mitä minun on miekastani, Kun on luissa lohkiellut, Pääkasuissa katkiellut! Vaan kuitenki, kaikitenki, Kun ei nuo piot paranne, Mitelkämme, katselkamme, Kumman miekka mieluhumpi: Eip' ennen minun isoni Miekka mittoja varannut, Pojastako polvi muuttui, Arvo tuattoni aleni."

Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre, tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan höll på att samla sig, för att hämnas.

29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften, för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln. Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken till gensvar:

"Havukkani, lintuseni! Käännäite kohin kotia, Sano tuonne tultuasi Pimeähän Pohjolahan: Kova on kokko koprin saaha, Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

Du min falk, min vackra fogel! Vänd du om till hemmets trakter, Och berätta, när du kommit Fram till Pohjola, det mörka, Säg: att svårt var örnen fånga, Att han var för sträf att ätas.

Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så särdeles efterlängtade; ty sade han:

"Viel' on haavat hartioissa, Syvät reiät ryntähissä Entistäkin iloista, Muinaisista melskehistä, Suurilla sotakeoilla, Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

Sår har jag ännu på skuldran, Flere djupa hål på bröstet Efter förra glädjelekar, Fordna bullersamma bragder, På berömda härnadsfärder, På de fält, der männer dödas.

Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom lyckligt fram till ön.

På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från fremmande länder.

"Katselevat, käänteleivät, Silmät päin sinistä mertä; Kenpä vuotti veljeänsä, Kenpä taattoa tapailil Se vasta toella vuotti, Joka vuotti Sulhoansa."

När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu, pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar, så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på stranden.

Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm, att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan! Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården stått, växte nu frodig ungskog.

Tunsi maat on, tunsi rannat, Tunsi vanhat valkamansa, Ei tunne tuvan sioa, Eikä aittasen aloa. Jo tuossa tuvan sialla Nuori tuomikko tohisi, Männikkö tupamäellä, Katajikko kaivotiellä.

Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

Tuoss' on lehto, jossa liikkuin, Kivet tuossa, joilla kiikuin, Tuossa nurmet nukkeroimat, Pientarehet piehtaroimat; Missäp' on tutut tupani, Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

Der i lunden förr jag dröjde, Klängde der på dessa stenar, Lekte ofta der på lindan, Tumlade på åkerrenen; Men hvar är den kända gården, Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död, hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola, hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne. "O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen; "jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig". Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna, liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en hönsskock.

"Siit' oli paha elämä, Piti piiltä piikasia, Kun suet sikoja piili, Havukat kylän kanoja".

30 Runon. 440 vr.

Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn _Tiera_, uppsökte honom och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd, inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem sin fosterson, _Kölden_, som bedref saken så, att fartyget frös fast i en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde, obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat _Tiera_ nämnes ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som lyriska inblandningar.

31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall, hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara endast några dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan så obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf: "skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet, beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön. Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete. Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för något uselt jernskräp köpte honom.

32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens, sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf, antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården, eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad af odjuren, att hon kort derefter afled.

34 Runon. 240 vr.