Part 13

Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe. Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud. Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt. Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår, och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde sig kunna dämma blodflödet.

9 Runon. 550 vr.

Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs, och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1 jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord, 4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7 förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den undfångna hjelpen.

10 Runon. 590 vr.

Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods, emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl, att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som kunde smida en _Sampo_. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:

"Kuuhut paistoi kulmaluilta, Päivyt rinnoilta risotti, Otavainen olkapäiltä, Seitsentähtinen selältä."

det är:

"Månen sken från hennes tinning, Solen strålade från bröstet, Karlavagnen ifrån skuldran, Och sjustjernan ifrån ryggen."

I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon beskrifver derpå omständligen, huru han smidde _Sampo_; men af Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om hon nu ville följa honom, svarade hon endast:

"Emmä tästä vielä joua, Pääse en neitipäiviltäni, Noilta töiltä tehtäviltä, Kesäisiltä kiirehiltä: Marjat on maalla poimimatta, Lahen rannat laulamatta, Astumattani ahoset, Lehot leikin lyömättäni."

det är:

Har ännu ej tid att komma, Kan ej lemna jungfrulifvet, Mycket har jag här att syssla Under bråda sommartiden: Måste plocka bär på marken, Sjunga mången sång på stranden, Taga månget steg på lindan, Leka mången dag i lunden.

När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till, att han fick gynnande vind. Men _sampo_ gömde hon i ett kopparberg, der den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.

11 Runon. 380 vr.

I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och hans afventyr i _Saari_. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd, som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje för Saaris flickor".

Ellös menkö poikaseni Parempihin itseäsi, Saaren suurehen sukuhun, Laajahan lajiperähän, Siella piiat pilkka'avat, Naiset nauravat sinua.

"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari, der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt, men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande sig bland annat med följande ord:

"Tuotako sina sureksit, Tuota huolten huokaelet, Ettei oo sukuni suuri, Kovin korkea kotini?

Jos en oo suvulta suuri, Kovin korkea ko'ilta, On mulla tulinen miekka, Säkenevä säilärauta;

Se ompi sukua suurta, Laajoa lajipereä: Omp' on Hiiessä hiottu, Jumaloissa kirkasteltu.

Sillä suurennan sukuni, Laajennan lajini kaiken, Miekalla tuliterällä, Säilällä säkenevälla."

Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus." Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka, hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.

12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt. Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren, och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste, än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.

13 Runon. 280 vr.

Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola. Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst, sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen, der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.

14 Runon. 250 vr.

Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan, begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut, hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från Tuonelas elf.

15 Runon. 460 vr.

Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.

16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud, händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, _biet_, upp till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat, svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf, och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter, om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest runon tills vidare lemnar honom.

Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop magiska elementer.

17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt, hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning, för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne. Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de dödas rike, _Tuonela_, för att få dem -- troligen i mening, att någon aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd derstädes.

18 Runon. 620 verser.

När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå till en fordomdags mycket namnkunnig sångare _Antero_ eller _Kantervo Wipunen_, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen. Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen, skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck, att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom, för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:

"Ei sanat salahan joua, Eikä luottehet lovehen, Mahti ei joua maan rakohon, Vaikka mahtajat menevät".

det vill säga:

Orden få ej undandöljas, Kunskapen i glömska råka, Ej förmågorna begrafvas, Går ock egarn sjelf i grafven.

Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,

"Kuinka luojansa luvalla, Kaikkivallan vaatimalla, Itsestänsä ilma syntyi, Ilmasta vesi sikesi, Veestä manner maatelihen, Manterelle kasvut kaikki. Lauloi kuun kuvoamasta, Auringon asettamasta, Ilman pielten pistämästä, Taivosen tähittämästä."

det vill säga:

Hur på skaparns gifna tillstånd, Den allsmäktiges befallning, Luften först af intet föddes, Vattnet aflades af luften, Jorden bildades af vattnet, Vexterna på jorden kommo. Sjöng om månens bildning sedan, Solens fogning på sitt ställe, Om grundpelarne för fästet, Om hur himmeln stjernbeströddes.

Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra, såsom runon säger -- om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.

Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.

Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels magiskt.

19 Runon. 690 vr.

Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla, var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:

"Oi on vanha Wäinämöinen! Tehkämme sula sovinto: Josp' on kilvoin kihlonemme, Kilvoin käynemmä kosihin, Ei neittä väkisen vieä, Vastoin mieltä miehelähän".

det vill säga:

O du gamle Wäinämöinen! Låt oss fredligt så förlikas: Att, om ock i kapp vi fria, Täfla i att vinna jungfrun, Hon af intet tvång må bindas, Utan välja, som hon tycker.

Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun, för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ åt dem och föröfrigt var yngre med ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande ord:

"En kiitä meristä miestä, Aallon laskeja-urosta: Tuuli viepi merillä mielen, Aivot särkevi ahava. Enkä taia tulla'kana, En tulla minä sinulle Ikuiseksi ystäväksi, Kainaloiseksi kanaksi, Siasi leväittäjäksi, Päänalaisen laskejaksi."

det vill saga:

Prisa vill jag ej en sjöman, Ej den man, som drifs på vågen: Hafvets storm förståndet rubbar, Vårens ilar skada hjernan. Derför kan och vill jag icke, Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka, Bli en dufva vid din sida, Den din bädd hvar afton reder, Ordnar vackert hufvudgärden.

20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar, hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg. Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än vatten.

Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten, hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra flickor.

21 Runon. 620 vr.

I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges, bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring, och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas objuden, "ty -- sade Pohjola värdinnan -- han är alltid begifven på gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på andra bröllop".

22 Runon. 440 vr.

Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin sång med att tacka värdskapet.

23 Runon. 530 vr.