Part 12

Hymyläs hundar skälla ifrigt; "Springen barn på gården, För att se hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar!"

"Lätt man ser hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar: Der ju kommer trasig tölper Smutsbelagd är hela kroppen, Kläderna af gyttja stela, Med orenlighet besmorda. Har till häst en råtta, Och en katt till körsven, Söndrig slef till släda, Hundsvans till sin piske. Åker nu vid gyttjeträsket, Kommer upp till gärdseltåget, Har nu hunnit bak på porten, Kör nu upp på gården, Stiger upp för trappan, Är nu ren i farstun."

När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med _mitä kuuluu_, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara. Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej kunnat gissa den, med orden: _voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu_, d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut. När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: _eikö Hymylän vierasta jo näy?_ d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen. Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan. Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling, det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det, men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen. Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket, upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt i följande häfte -- det sjette -- 360 ordspråk. Om urvalet säges: "Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas, utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma upprepas angående ordspråken. -- Man har ansett att de saklöst kunnat utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil Nervander år 1887.)

Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt, är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras. I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett _graföl för björnen_, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes. Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument, Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått, låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade _Sampo_ blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas, utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig, att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger: _kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään_, d.ä. får man i ett tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo. Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt, runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.

Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande, lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.

1 Runon. 350 verser.[20]

Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade sköna jungfrun _Kave_, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden _Ukko_, hvilken hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.

Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (_veen emonen_), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet, förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.

2 Runon. 380 verser.

Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, _Sampsa Pellervoinen_, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.

Steg då upp en man ur hafvet, Kom en hjelte fram ur böljan, Alltför stor var icke mannen, Var ej heller alltför liten: Var till höjden som en tumme, Trenne fingrars bredd till längden, Kunde ligga under skålen, Upprest stå inunder sållet.

"Nousipa merestä miesi, Uros aallosta yleni, Ei tuo ollut suuren suuri, Eikä aivan pienen pieni: Pystyn peukalon pituinen, Kolmen sormen korkeuinen, Maljan alle maata mahtui, Seulan alle seisomahan."

Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig, en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred, öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen. Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W. att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.

3 Runon. 570 verser.

Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron; och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala, för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom att täfla med sig i sång, sägande:

"Lienet vanha Wäinämöinen, Laulaja iän-ikuinen, Ruvetamme laulamahan, Saakamme sanelemahan; Mies on miestä koittamahan, Toinen toista voittamahan."

det vill säga:

Är du gamle Wäinämöinen, Den evärdeliga sångarn, Låt oss börja då att sjunga, Låt oss ordets makt försöka; Man mot man vi nu må pröfva, Hvem af begge segern vinner.

Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:

"Mitäpä minusta ompi Laulajaksi, taitajaksi: Ain' olen aikani elellyt Näillä yksillä ahoilla, Kuunnellut koti käkeä Kotipellon pientareilla; Waan kuitenki, kaikitenki, Sano korvin kuullakseni, Mitä sä enemmin tieät, Yli muista ymmärtelet."

det vill saga:

Mycket torde jag ej gälla Uti sång och annan kunskap: Har jag tillbragt mina dagar, Lefvat blott i hemmets lunder, Hört på göken, hur han sjungit Invid hemmets åkerrenar; Dock likväl och det oaktadt Sjung nu ut och låt mig höra, Allt det bästa, som du känner, Som du vet utöfver andra.

Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor, liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell, sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".

Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i envig med en dylik stackare, som du är."

Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod utlät sig:

"Ken ei käy miekan mittelöhön, Eikä kalvan kastelohon, Sen minä siaksi laulan, Alakärsäksi asetan. Panen semmoiset urohot Sen sikäli, tuon täkäli, Sorran sontatunkiohon Läävän nurkahan lätistän."

Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.

4 Runon. 514 verser.

I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster, hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.

5 Runon. 250 verser.

Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:

"Enkä nyt tuota tieä'känä, Miten olla, kuten eleä Tällä ilmalla asua, Näilla mailla matkaella. Oisiko emo elossa, Sepä saattaisi sanoa, Miten olla oikeana, Kuten pystössä pysyä, Murehisin murtumatta, Huolihin katoamatta, Näissä päivissä pahoissa, Apeissa mielaloissa."

det är:

Och nu är jag rådlös vorden, Hur jag lefva bör och vara, Huru vistas här i verlden, Röra mig på dessa trakter. Ägde jag min mor i lifvet, Hon ett råd mig skulle gifva, Hur jag kunde hållas uppe, Stå uti en upprätt ställning, Utan att förgås i sorger, Af bekymren nedertryckas, Under dessa hårda tider, Denna svåra sinnesoro.

Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till någon flicka derstädes, sägande:

"Mene Pohjan tyttärihin, Siell' on tyttäret somemmat, Neiet kahta kaunihimmat, Viittä, kuutta virkeämmät, Ei Joukon jorottaria, Lapin lapsi lönttäreitä.

Sieltä naios poikaseni, Paras Pohjan tyttäristä, Jok' on sievä silmiltänsä, Kaunis katsannoisiltansa, Aina joutusa jalalta, Sekä liukas liikunnolta."

Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta af lyrisk art.

6 Runon. 240 verser.

Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida hafvet.

7 Runon. 360 verser.

Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon) funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade, hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville, blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:

"Vielä muistan muunki päivän, Arvoan ajan paremman, Kun ajoit Kalevan kasken, Osmolan salon sivallit: Heitit koivun kasvamahan, Puun sorean seisomahan, Linnuille lepeämiksi, ltselleni istuimiksi."

Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne. Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle någon ofärd drabba honom under resan.

8 Runon. 280 verser.