Part 11

Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid, att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot Kokki, men han vägrade sådant -- en nog märkvärdig grannlagenhet hos en bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna få.

Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje censuren -- Häradsrätten och böter -- har ännu ej blifvit vidrörd. Ty ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den, hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då, komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon, för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:

Straxt derefter kommer domarn, Frågar mig med dessa orden: "Är det du densamme Pekka, Hvilken har med dina visor Smädat presten i er socken?"

Pekka bryr sig ej att neka, Säger så det hörs i tingssaln: "Visst är jag densamme Pekka, Som besjungit prestens lefnad; Må jag plikta hundra daler, Tusen har jag att betala. -- Dålig man sig låter skrämma Af ett frostår eller tvänne, Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska; öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet, gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor; tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor; klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift _Pohjanmaan surkeudesta_ (om Österbottens sorgliga tillstånd), eller _Huoliruno Matthias Remeksestä_ (klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller _koulunkäymättömän valitus_ (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva, uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo. Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor slutar också derföre med följande ord:

"En hel vecka har man användt För att göra denna runo; Grunden lades på en söndag, Derpå bygdes sen om månda'n, Öktes något till om tisda'n, Samlades om onsda'n mera, Ledig var man ej om thorsda'n, Freda'n bragte nära slutet, Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

Ej en dålig karl gjort sången, Den är gjord af flere karlar, Hvilka voro konstförfarna, Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han har äran att förblifva den högt respective läsarens

ödmjukaste tjenare Elias Lönnrot.

Om Finska Ordspråk och Gåtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad betydelse har till och med sjelfva julen? -- Även gåtornes tid har redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå, hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott. Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling, uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem. Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker, som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom, hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes, att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt: "bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i naturalhistorien. -- Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf, att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet, hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form. Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och kyrkoherden i Tammela, _Laurentius Petri_ uppå 1660:talet. Denna, såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. _Gabriel Tammelinus_. Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i Pemar, Mag. _Henric Florinus_, hvilken slutligen år 1702 genom trycket i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III, Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet _Carl Henric Asp_, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar följande: -- -- -- "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är, utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" -- -- --

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny samling af Finska ordspråk, nemligen _Walittuja Suomalaisten Sananlaskuja_, jotka on kokoillut ja ulos andanut _Jak. Juteini_, Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i sednare tider -- åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom, hvarom nedanföre -- varit den enda tillgängliga, då Florini redan för längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar, hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker, hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek, hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat, granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala _C.A. Gottlunds_ Diss. de Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år 1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i _Otava eli Suomalaisia Huvituksia_, I. Osa, sid. 61-144, hvarest nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet) liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som _J. Strahlmann_ upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem, förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816 utgifna _Uusia Sananlaskuja_, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl. Bibliothekarien, Mag. _A.1. Arvidsson_, af Kyrkoherden _J. Fellman_, och af vice Pastoren _Aspegren_. Af dessa förskrifver sig den Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska, troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska. Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda. Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres ordspråket: _mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa_, d.a. hvad fadren gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till varning för fadren och till urskuldande för sonen; _parempi pahaki leikki, hyveäki tappeloa_, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål; _mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi_, d.ä. mannen är skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans lif eller bestämmelse; _siinä rikkautta, kussa rakkautta_, d.ä. der finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till kärlekens beröm eljest; _syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa_, d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord, vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så, att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna plats sålunda.

Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen -- Folkgåtorna.

Sedan _Christfrid Ganander_ år 1783 utgaf sina _Suomalaiset Arvoituxet Wastausten kansa_, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o 14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet, ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna, det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma troligen hos alla folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst antal af dem oupplösta, så förvisades han till _Hymylä (eller Hymälä)_, en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt: _kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään_, d.ä. för tre gåtor begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas, så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas, t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om honom: _Jo sillä on silmät Hymylään päin_, d.ä. hans ögon vända sig redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som framställt gåtorna med förvisningen sägande:

Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan) et sitäkään tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:

Fy, fy, till Hymylä! du visste då ej det engång.

Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna, hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt: