Part 10

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen, Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag. En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas på svenska språket. -- En författare[13] yttrar sig om Ryska språket, att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen, så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression, återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka, stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." -- Så långt författaren, emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras? Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar. Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element, sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan, Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant. -- Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet, och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må jag först välja _runon om den vidunderliga fiskpirogen_.

Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:

Nu min sång jag hafver ordnad, Orden väl tillsammansbundna, Om besökarns leda måltid, Den befängda fiskpirogen, Dit i Paldamo man inlagt Först med hull och hår en katta. I det österut belägna Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig deröfver

Att i Uleåborg det finnes En så glupsk besökar-skara; Huru kostnadsfritt de äta, Lefva utan allslags möda; Huru slädorna de plundra, Fara af med bönders vägkost.

Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af hopen:

Visst är man nu fri och ledig Från hemarbete för julen, Hvarför äfven jag tänkt resa, Ned till Uleåborg bege mig. Men ett litet hinder har jag, Som har länge grämt mitt sinne, Plågat år från år mitt minne: Våldsamt blef jag sista gången Plundrad på en präktig kalfstek, Som besökarn såg i släden. Den omfamnade han kärligt, Den så enträget han tiggde, Bad mig med upprätta händer. Ej det hjelpte, att jag talte, Att jag vägrade och sade: "Icke kan jag, bästa granne! Afstå vägkosten ifrån mig; Äta lär man dock behöfva Äfven om man är i staden." Det oaktadt tog han steken, Smög med hast sig in i rummet, Nöjd att dock så vigt han undkom, Och att säkra klor han ägde. Huru listiga och qvicka Äro ej de dock att röfva Egenmägtigt bondens vägkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru, för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

Men nu ville hustrun hindra, Förekomma, att ej mannen Finge så, med fulla håren, Baka katten in i brödet. Hustrun vände sig till honom, Talte till sin man och sade: "Eftersom vår katt nu upphört Med sitt jamande i verlden, Må jag helst få skinnet af den; Deraf kan dock göras något, Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe, troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i spelet och sade:

"Ack du goda gårdsvärdinna, Hur beskedlig du dig visar Mot den glupska tullbesökarn! Nu du önskar taga huden, Envisas att rifva skinnet Från den snart halfstekta katten; Mycket lätt det kunde hända, Att då tullbesökarn trodde, Det i Paldamo man inlagt, Gömt en hare i pirogen, Snart han finge högre anspråk, Kunde så en annan resa Rifva hela slädan sönder, Då han snokar efter vägkost. Låt du katten få behålla Hull och hår! då märker tullnärn Hvad i Paldamo man inlagt, Samlat inom tunna skorpan, Knådat vackert in i degen."

Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan röt till bonden snäsigt:

"Tror du nu, din dumma bonde! Att du är i eget pörte, Har med tiggare att skaffa; Eller vill du gäckas med mig? Du har ju långt bättre saker, Någon fiskpirog i säcken; Låt mig få hellst en utaf dem, Att jag kan för andra tala, Huru I tillreden väl dem."

Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes. Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:

Afbet först en bit från kanten Hugger i för andra gången, Tassen i hans mun nu råkar, Klorna rispa uti tungan. Tror det vara gäddans tänder, Eller hvassa braxenkäkar, Anar ej till något oråd, Förrn i tu han skär pirogen. Men nu öppnades hans ögon, Ser en hårig katt derinne. Grep då till en kraftig svordom, Biten svängde än i munnen, Då i vredesmod han talar, Säger dessa ord högst uppbragt: "Aldrig, arme man, jag trodde, Att den satans bonden skulle Så mig gäcka och bedraga. Att den bofven haft ens hjerta Att så skämma bort Gudslånet, Söla ned på detta sättet! Aldrig vet en fattig menska, Hvad hon, syndens träl, får äta Uppå sina gamla dagar; Förr, som ung, man aldrig hörde Om så afskyvärda saker."

Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som lyder:

"Thomas, den snedögde mannen, Till Nyslott en gång begaf sig, Ville marknaden besöka. Der han sen, till staden kommen, Vandrar af och an på gatan, Stack sig in i hvarje krambod, Ville skåda silkesdukar, Sidenshavlarne betrakta. Obemärkt en duk då engång Smög sig inuti hans ficka. Thomas sig beger från boden, Börjar åter vandra gatan.

Men fast bodherrn icke markte, Att en silkesduk försvunnit, Åtföljt Thomas uppå gatan, Så var Toivanen som såg det, Och för bodherrn uppenbarar.

Bodherrn ropar till soldater, Hvilka just för boden stodo: "Bringen hit den der med pelsen, Skynden, tagen fatt på honom!"

Fyra voro de till antal, Hvilka nu till Thomas sprungo, Togo hastigt fatt på honom, Hemtade till boden åter.

Lätt var silkesduken funnen, Som den var i Thomas's ficka, Lika lätt den var fråntagen, Återställd uppå sitt ställe.

Herrn åt Toivanen då skänkte Silfverslantar till belöning, För att han den saken yppat; Men en annan lön fick Thomas: Först en örfil på sitt öra, Sen en spark i ryggens ända, Och med den han gick från boden.

Kommen sedan ned på gatan, Börjades en annan lexa: Två soldater honom höllo Handfast uti pelsens krage, Andra tvänne slogo ifrigt Med bösskolfven uppå ryggen. En af dem bar ett par stöflor, Skaften fastade tillsammans, Med dem strök han Thomas's hufvud, Så att spår af klacken kändes.

Thomas föll till slut på gatan, Kom med näsan ned mot marken, Men så fick han icke blifva, Upp han lyftes åter, leddes Sedan framför Rådstu-trappan, För att lemnas åt Borgmästarn.

Sjelf Borgmästarn var tillstads ej, Men der stod en arger vaktkarl Med geväret uppå armen, Thomas fick en stöt af kolfven, Alltför lindrig var ej stöten.

Till soldaterne derefter Talte samma vakt och sade: "Bäst är att man bringar honom I förvar till stadens häkte."

Nu soldaterne begåfvo Sig åstad och ledde Thomas För att lemnas uti häktet; Men då fram till bron de kommit, Föll dem in en bättre tanke: Att betrakta mannens fickor, Hvad för godt der kunde finnas. Togo så hans hela kassa, Glömde qvar blott tobakspipan, Öfvergåfvo sedan Thomas, Sorgsen, gråtögd uppå stället. Denna sång jag sjöng på stället, Efter som med egna ögon Allt jag såg, som hände Thomas På den nu beskrifna färden; Men mitt namn jag ej vill nämna, Yppa icke sångens fader."

När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.

En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på orten, ibland annat, äfven följande stropher:

Vid å-mynningen beställsamt Kaipas satt och mette fiskar, Lånade sin båt af Weilo, Eller satt på strandens stenar. Fisken samlades att gapa; Var en glädjesyn för gäddan, Sällsamt skådespel för abborn, Se på Kaipas's runda panna, Och hans ögonbryn betrakta, Breda anletet beskåda. Stor i orden var vår Kaipas, Kunde prata stugor fulla, Skötte väl sin tobakspipa, Sörjde ock för tobakspungen; Men hans svedjor fingo hvila, Och hans åker vara oplöjd. Engång på Guds långa sommar Gick han att sin åker plöja, Men det träffade så illa, Att en regnig dag det var då.

Engång vredgades han illa, Blef förfärligt ond på hustrun, För att hö då ej fanns hemma; Derför väsnades han fasligt, Svor och larmade förfärligt. Fick då tag uti sin mössa, Den han sjelf, för några dar sen, Sytt ihop af fårskinnslappar Till sitt arma hufvuds prydnad. Nu han vred den obarmhertigt, Slängde så med fart i spiseln, Kastade den midt i elden. Satte sig då ner på bänken, Vid bordsändan, stackars mannen, Utbrast så i denna klagan: "Aldrig uti vida verlden Lär jag, fattig man, bekommit, Fått mig fullt förstånd af skaparn, Af vår stora fader unnadt: Äfven stora män förargas, Och de visaste bli onda, Men sin hatt de ej förstöra, Bränna ej sin egen mössa, Såsom, arme, jag nu gjorde, Slängde hatten uti elden, Brände upp min enda mössa, Lemnade mitt hufvud blottadt, Under starka vinterkölden."

Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt, seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt, hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna, stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen. Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas, när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.

Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma, men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga, hvilka författade den, och derföre börjar runon:

"Här finns många kloka karlar, Ofverflöd uppå poëter, En dock klokast är af alla, Mest förståndig uti hopen. Också är hög tid att tänka, Foga några ord tillsammans, Om ett utskott här i trakten, En bedragare i landet, Öfver hvilken alla klaga, Alla socknar, alla byar, Till och med hvart träd i skogen, Hvarje ängens videbuske.

Här i nordens land nu föddes En bedröfvelse för folket, Just i denna Juga kyrkby, I vår fattiga församling. Lefde sysslolös sin barndom, Trodde sig en herre vara; Gaf ej ro åt någon flicka, Kunde dricka mer än andra, Började hvartenda slagsmål, Ägde dertill kroppens styrka; Narrade af folket pengar, Gjorde skulder der han kunde."

Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han

"For till Kuopio omsider, Intogs der i stadens skola, Men ej ides han just läsa, Så en enda klass han sluppit.

Fadren i sin enfald trodde Få en prest af unga herren, Lånte dertill mycket pengar Utaf hvarje man i socken. Sonen slöste penningarne, Strödde ut bland Kuopio flickor.

Gick der trenne år i skolan, Skulle engång då predika Vid läsmötet på ett hemman, Men ej lång var den predikan -- Amen hördes snart i början.

Engång stack uti hans hufvud, Att han kunde göra runor; Tänkte veckotal på ämnet, Men då det ej ville framåt, Lät han Adam göra början, Louhelainen sluta runon. -- -- --

Nu till Uleåborg han reste, Kom i tjenst hos Gouverneuren, Blef renskrifvare omsider, Fick ock en vaktmästarsyssla, Som dock mest på krogen sköttes, Trodde få sig riktigt pengar, Men fick riktigt stryk på ryggen, Blef till slut från staden utledd Enligt Gouverneurns befallning.

Ty engång han skulle föra Penningar från Gouverneuren Till en smed, som smidit något, Och sin arbetslön behöfde; Men han tänkte: "Är jag galen Och ger pengarne åt smeden, Sjelf jag kan ju dem behöfva". Genast till en dans han ställde, Dit han inbjöd stadens flickor.

Smeden, som nu blifvit utan, Klagade hos Gouverneuren, Hvaraf följden blef att mannen, Uppå Gouverneurns befallning, Blef fördrifven ifrån staden Ledd utaf en hop soldater Till tullporten, utan skonsmål, Fick sig då en spark till skjutshast, Och till vagkost gafs en annan."

Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

"Denna runo har man hopsatt Nära invid Juga kyrka. Ej den gjordes af en enda, Utaf flere män den gjordes, Hvilka alla honom känna; Första början sjöngs af Erik, Wäyrinen tillökte något, Se'n vidtogo Mattis söner, Anttis söner sjöngo derpå, Lauri lade till vid slutet, Halonen gaf sista orden. Till belöning för allt detta Slog han Anttis söner illa, Piskade ock Mattis söner, Fällde Halonen i gyttjan, Fick ett sår i Lauris panna; Men ej tordes han på Erik, Wäyrinen fick blifva orörd.

Icke slutas denna runon, För att allt nu vore anfördt, Hvad om mannen kunde sjungas; Hälften utaf hans bedrifter Har man nödgats lemna orörd, Kanske också mer än hälften, Hvarmed man nu icke hinner -- Kort är sommarn, kall är vintern, Och vårt arbete blir ogjordt."

Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna, det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt -- ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med dessa ord:

"Denna sång jag sjöng i kölden, Stående bakpå en släde, Vid en färd i Puhos-skogen; Men jag arme man ej känner, Om mig ofärd sången bringar, Eller ock min död bereder."