Part 1

ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER

I. Uppsatser och öfversättningar

Utgifna av

Jenny af Forselles

Skrifter utgifna af SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND LXXXVII.

Helsingfors 1908. Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.

INNEHÅLL:

Förord.

Om finnarnes magiska medicin. Sampo. Tre ord om och ur finska fornsången. Ridvala Helka. Björnfesten. En finsk berättelse. Finsk ballad. Petter Kettunen. Några nyare finska runoförfattare. Om närvarande tids poesie hos finska allmogen. Om finska ordspråk och gåtor. Om den nya under arbete varande Kalevala edition. Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan. Nionde runon i Kalevala. En finsk runas öde. Finska runor. Klaus Kurck och liten Elin.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande. Om ursprunget till finnarnes Hiisi. Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren. Finsk litteratur. Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Psalmografi. Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Fotnoter.

FÖRORD.

År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841, vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits. Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.

Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och dagboksanteckningar.

_Jenny af Forselles_.

Om finnarnes magiska medicin.[1]

Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.

Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast 14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:

Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt, som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet, öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta korta utdrag.

Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Poësi Fennica_, Aboæ 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magiæ Fennis Atributæ_, Aboæ 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum Fennorum_, Aboæ 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.

Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar. Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en, blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena af dessa två sidor. -- Till nattsidan af kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta, den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter, hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.

Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen, efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets beröring:

"Det är ej dag, det är ej natt, Det väger mellan båda."

Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden se vi endast strålarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas. Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum, upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande, råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den, medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium. Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den medicinska magien hos Finnarne.

* * * * *

Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas vanligast, och icke aldeles illa träffadt, _Somnambulism_. Äfven förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd, ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän, såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.

Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i detsamma sägas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan, dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet. Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de, hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne, likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det underjordiska luftlagret.

Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor, grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En mythologisk person förekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller _Louhiatar_. Namnet härledes ifrån _lovi, louhi_ (remna, spricka) hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med uttrycket _langeta loveen_ skulle då egentligen menats besöka den i remnan boende gudinnan.

Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var _kuolla_ (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister, hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.

Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen, icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör, sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal. Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta hade icke stört dem det minsta.

Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer, sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad som tilldragit sig med dem.

Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne kalla _paineta_ (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt, somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro _tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja, puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas, kukkaromies_ o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom, att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) -- likasom kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna. Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet); tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.