Part 3

Lönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog blifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva skapat Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de lyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På dessa verk, Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre literaturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades nemligen skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka ganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre och ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta språk. Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta, äro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken trakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades skriftspråket äfven med dittills okända böjningsformer, hvilka hafva blifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om ett sådant vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de s. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt bruk påskyndade den omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar ordnade och grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland andra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", på svenska språket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i vetenskapliga framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han, i synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt detta är med afseende på vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans "fader" skulle jag likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets användning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i prosa eller poesi, har ej Lönnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera längre fram -- efterlemnat alster, som kunna sägas vara mönstergilla. Detta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han af prosa i original producerade alltför litet, åtminstone alltför litet af sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och tjuskraft i någon högre grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom en af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han modigt grep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan påbegynt och hvilket äfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare ville skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot emellertid nära deran att råka, såsom det heter, ur askan i elden. Det finska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet grekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet till Kalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln "Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf såsom bihang till "Mehiläinen". Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans skrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den anspråkslösa och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre dagar; men i stilens rikedom och skönhet har han längesedan blifvid öfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven en annan egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots prosa, men försvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning åt karelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket karelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting österbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som röjdes dels deri att han lemnade förmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i företalet till Kalevala), dels deri att han alltför mycket uteslöt _i_ uti in- och utljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_ (pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" anträffas äfven det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har enkelt _s_, t. ex. _oikiasa pääsä_: men denna boks slutkapitel äro ej heller öfversatta af Lönnrot.

Ehuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han likväl, såsom af det ofvansagda framgår, medelbart i icke ringa grad bidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på hvilken hon nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för den moderna poesin, ehuruväl äfven på detta område mera med afseende på formen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig antingen i den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form, hvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af förra slaget är Salamnii kända "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus"); i östra och norra Finland var diktandet i den gamla runosångens versmått under detta århundrades första årtionden ännu i temlig blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840) var en af de främste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens manér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och uppenbarade sig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro lika dåliga som deras mönster. I den moderna formen lyckades endast någon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob Judén (k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist på form i det lilla, som diktades. För att i någon mån upphjelpa denna brist meddelade Lönnrot i tidskriften "Suomi" för år 1845 i finsk öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och företrädesvis sådana, som med musik af Ehrström vid den tiden så gerna sjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en prosodisk ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått, hvilken är det första försöket till en metrik på finska språket. Från poesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri, att orden ej äro stympade, att rimmen äro någorlunda goda och att versmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i synnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty såväl i runorna som i de klassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för versmåttet. Med ännu större stränghet än i dessa versförsök hade Lönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska stycken ur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti "Muistelmia". I dem förefans väl till qvantitetens tillämpande kanske större skäl, då denna redan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! "När i ett sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många; "accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en stor njutning." Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var äfven, att alla moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på qvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes, åtminstone i dikter af modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande herravälde, så åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten tystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann från diktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, åsidosätter ej heller han accenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst öfverenskommelse skalderne emellan blifvit tillåtligt.

Till Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att styrelsen år 1863 nedsatte en ny komité för uppgörande af ett finskt psalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart blef han, ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i komitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från alla tankar på att åstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än våra uppstått på den svenska, danska och tyska vitterhetens områden, kunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För ett sådant arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst from, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven sjelf flere år å rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden prestlösa kyrka, och kände grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill kom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska poetiska språket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen vältrades på Lönnrots skuldror. Dess öfriga medlemmar togo nog äfven del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl äfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer. Komitéen varade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots alstringsifver, så att han vid sidan af komitéens andra förslag, hvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med titeln "Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi", som innehåller 413 eller lika många psalmer som den gamla psalmboken, hvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta område var härmed ej ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina tidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin dödsbädd var han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så darrande hand att de äro oläsliga, skref han ett par dagar före sin död. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin psalmbok af år 1872, med titel "Väliaikainen Suomalainen Virsikirja", i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga försedde dess förläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna upplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas utländska originalförfattare och i ett andra register angifver han öfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle af bokens 500 psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af dessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller "godtköpspsalmerna", såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt innehåll; vid ett halft tiotal har han stält frågetecken, hvilket skall utmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex psalmer äro utan all anvisning utom hans initialer; de äro således Lönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas hälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med _E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått genom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti. Yttermera måste till det sålunda uppnådda antalet ännu läggas ett hundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och psalmhäften, men hvilka ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga antalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således närmare 300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer, n:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en landtdagspsalm.

Ehuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat någonting mera betydande i original, är det finska folket honom likväl tackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande psalmer den finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig hans psalmer derigenom, att i dem ingår detta _cantabile_, hvilket är så nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller med andra ord, att de äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga utan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom "Uusia Virsiä" (ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri, att den profana folkpoesin på dem utöfvat en förmånlig verkan hvad språket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex. allitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade och illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet versmåttets trånga utrymme förmå att använda andra än tillåtna förkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig bort från det andeliga språkets område, och vid ordens bruk var han så aktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger korrigerade svårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets fordringar. Hvad innehållet i Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar jag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag, och vill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till största delen från sådana psalmer, som han anträffade i allmänt godkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat originalen, när han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en psalm kan låta på finska språket, intager jag här till slut förra hälften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfärd", originalet af Wallin), delvis från första och delvis från andra upplagan, af det skälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka åtskilliga äro förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar. I denna omställning hafva psalmens fyra första verser följande lydelse:

Jo, Jesus. Isäs kunniaan Sä olet meiltä mennyt, Ja tänne vähäks ajaks vaan Ma olen jälkees jäänyt Vaeltamahan vieraana Viel' isan' maasta kaukana.

Se isänmaa on ylhäällä, On taivahassa aina, Ei siellä suru sydäntä, Ei murhe mieltä paina, Ja Herran kirkkaus ainiaan Sen täyttää ihmevalollaan.

Ehk' eivät sinne silmäni Nyt kannatakaan vielä, Niin kuitenkin mun ääneni Jo nytkin kuullaan siellä; Ja usein, kuin mä huokaan vaan, Jo vastauksen sieltä saan.

Myös usein uskon silmillä Saan sinne tähtäellä. Ja toiste toivon siivillä Likemmä liidätellä; Mut sitten taasen katoaa Pois edestän' se riemun maa.

* * * * *

Men hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar någonstädes, att ej ens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört dem, är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens grundläggare fick också i detta afseende så mycket på sin lott, att han äfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära fullkomligheten, som det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan hade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens ridderskap, som förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar sällan i vapenprydda vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd och vilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna _ädelhetens_ gåfvobref, äfven inom det barns lindor, som slumrar under den låga kojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är _kärleken_, den rätta kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och fullständig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors och änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm eller en klingande bjällra." Till kärleken ansluta sig _ödmjukheten_ och _förnöjsamheten_. De få, hvilka besitta dessa egenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till mensklighetens främste, lika godt om de ej utfört några storverk alls. De utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i lifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.

Den fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes ej hafva blifvid långvarig, sedan han år 1822 vardt välbestäld student. Redan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande kirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och hvars medlemmar äfven framgent omfattade honom med så mycken vänskap, att han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och ända till tiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å rad vistades hos de åldriga gamle på deras egendom Laukko i Vesilaks socken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala är dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men alldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han lemnade konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin första färd för runoinsamling och kort derefter med egna medel bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a häftet. Hvad som åtminstone är säkert, är att försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår, hvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och girighet anträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist och fattigdom. Lönnrots ädla karaktär kunde ej besudlas af detta lyte. Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med sina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof deraf. Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt framskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta Paikkari torp, hvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från Kajana hade Lönnrot af en händelse kommit att lägga sig till med ett mindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila -- detta var ställets namn -- är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels Koivu- och Ämmäkoski tömmer sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är belägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men besökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det. Vintertiden tillryggalade han denna väg på skidor. Sommartiden vandrade han dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett tjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den följande dagen sjelf upp mot strömmen. Att få träffa föräldrarne var ej den enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma god kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen på Polvila hade ett arbete, ett annat åter på förmiddagen i staden. År 1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana, hade Lönnrot till arbete i staden upptecknandet af material för ordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot sysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog hans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans familj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp.

Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa. Dessa voro sex: fyra bröder och två systrar; sjelf var han sina föräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin faders fotspår såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias' inträde i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt bistod sin yngre broder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd återbetalde Lönnrot mångdubbelt till honom och efter hans död till hans familj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare äfven en yngre sons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta gymnasium, när han plötsligt vådligen omkom; den yngres studier bekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans bröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster tyckes han hafva tagit vård; han skrifver nämligen år 1849 till sin vän Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i tjenst stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och kommit sig till förmögenhet.

Godhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots karaktär, och de röjde sig i alla hans lefnadsförhållanden. Han kunde kanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin hafva hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa. Ej ens literär polemik tålde han för sin egen del. Någon gång sökte man inleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade äfven angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon, den der så mycket rört sig på det literära området, i så hög grad som han fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske äfven hans synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten rönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin tacksägelse och yfdes ej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten åsyftade att vinna ett stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem utsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten den enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på dess titelblad står hela namnet utsatt. Två gånger beredde han sig liksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9 april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma månad, af hvilka den förra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns kärlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara klandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst festande fruktade han och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan (våren 1882) ju ej kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio år, var för honom en verklig pinovecka.

Källan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i hans sinne. Hans föräldrar hade varit fromt folk och efter sin enfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin barnatro lär han ej någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på sina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den Allsmäktiges domslut tillät honom lättare bära de svåra motgångar, utan hvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.

Den första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans ofvannämde äldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga tilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten under en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade. Detta inträffade en midsommardagsmorgon, antagligen år 1839. Han hade då varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till staden, åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i kyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast med ansträngandet af alla sina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han fåfängt sökt att rädda de andra. -- Flera år senare träffade, honom här i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära slägtingar, en student som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig ingaf stora förhoppningar, af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet. Tyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i hans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12] och sedan, med kortare och längre mellantider, tre döttrar.[13] Långt tidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.