Part 1

Produced by Tapio Riikonen

ELIAS LÖNNROT

Biografiskt utkast

Af

AUG. AHLQVIST

G. W. Edlund, Helsingfors, 1884.

Till läsaren.

Detta utkast till en lefnadsteckning har uppstått af det minnestal, förf. höll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13 maj 1884 firade för att hedra den store hädangångnes minne. Allt, hvad talaren vid detta tillfälle yttrade, återfinnes i detta häfte och derutöfver har tillkommit åtskilligt, nästan lika mycket som festtalet, af sådant, som skrifvits både före och efter festen. Några mindre betydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof. S. G. Elmgren, hvilket denne på svenska höll vid Finska Vetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april och senare utgifvit af trycket.

I förväntan på en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska allmänheten låta denna konturteckning få gälla för hvad hon också endast är, en första, blott för den närmaste framtiden gjord flyktig framställning af Elias Lönnrots verk och personlighet.

Helsingfors i juni 1884.

TILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.

Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit än aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre: så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från honom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men klaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota ej. Vi tacka Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så kärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och unnat honom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den enskilde individen, lefver ett folk af bröd allena. Redan den unge konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett förståndigt hjerta". Förstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i Salomos dagar och äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och genom honom hela hans folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!

Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga skiftesrikt. Han föddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led brist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med konditionerande, aflade sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om också icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se der nästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste man, vore väl detta på förvånande händelser, halsbrytande företag och stormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen fattigt, såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den art som manar minnestecknaren att för sin framställning söka det intresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.

Vid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska literaturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett par år tidigare, var finska språket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast förmår göra sig någon föreställning om dess literära armod och dess ringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen oberäknad, bestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssånger"), "Hunajan pisarat" ("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus") och några andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur fans knapt till namnet. Sålunda existerade icke något historiskt arbete utom "Ajantiedot" (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"), icke något arbete af politiskt innehåll utom "Europan valdakundain tasavoiman vaarasta",[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom Frosteri "Hyödyllinen huvitus luomisen töistä" ("Nyttigt tidsfördrif om skapelsens verk"), icke något dramatiskt verk utom "Höga visan" och intet modernt skaldförsök utom "Arkkiveisut" (godtköpsvisor). Lagboken var visserligen öfversatt till finskan, om också mycket otillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en del författningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning på finska meddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och af läroböcker funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i räkenkonsten erbjöd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen, och först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin "Mehiläinen" den första metodiskt uppstälda anvisning för "de fyra vanligaste räknesätten". Geografins första grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning "Turun Wiikkosanomat", och den första karta med ortnamn på finska var en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som utdelades med andra årgången af detta blad. Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft år, tills v. Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först så sent som år 1829 började "Oulun Wiikkosanomia" och år 1833 "Sanansaattaja Wiipurista" utkomma.

Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och så stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl ej dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem att komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets förmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft och det egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma förnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af allmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta synes t. ex. af Paavo Korhonens sång "Om finska språket", skrifven mot slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling och användning såsom embets- och domstolsspråk.

Folket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra förebud och försök förekommo kort innan Lönnrots uppträdande eller samtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva ynglingens förhoppningar med afseende å modersmålets studerande och odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till förmån för den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med större framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818) offentliggjort en samling finska ordspråk jemte latinsk öfversättning och sedermera under de derpå följande åren inför den svenska allmänheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i försvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till tyskan öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den senare till en början i Mnemosyne) redan hunnit undersöka finska språkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius utgifva hvar sin särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda undersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt tillämpats. Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student, till trycket befordrat sin länge under arbete vordna finska grammatik, genom hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg (enligt Lönnrots yttrande "ett sjumila steg") framåt, och Renvall två år senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika stort framsteg som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid denna tid begifvit sig på sin långa forskningsresa, om hvilken då och då anlände underrättelser och som Lönnrot och några andra torde hafva följt med intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina från folkets läppar upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och grunden borde tagas icke endast för poesin, utan för hela literaturen i detta ords rätta betydelse.

Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som kände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och de der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor, att pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske öfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana väckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock delvis ett halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både såsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner och förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska språkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.

Men närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem v. Becker ifrigt uppmanade honom att träda. "Utom desse två män", yttrar han sjelf, "låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem hade väl utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på tanken att hopfoga dem till ett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?" Härmed syftar Lönnrot (i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en längre uppsats af v. Becker i andra årgången af "Turun Wiikkosanomat" med titeln: "Om Wäinämöinen", i hvilken denne af de runor, han sjelf och andra upptecknat, söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra episka sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för Lönnrot, när han skref sin första afhandling "De Väinämöine" (1827), hvilken han uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som förebild, utan äfven till en stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan tillgängliga sångerna sammanställa Wäinämöinens lefnadssaga bör således anses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare tyckes ha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den åsigt, "att af sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen samt våra andra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till och med längre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansättas". De spridda episka sångernas ordnande till smärre hjeltedikter var sålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var sedan endast ett enda, om också nog djerft och stort steg till idéen, att dessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort helt folkepos.

Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade i att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i förväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.

Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde på dess läppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara på och utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta fäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt omfång icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva känt ett stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa forskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse. Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva tillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta århundrades början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt, hvad de hörde från folkets mun.

Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och Porthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från den vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och samla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade med sina gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom att man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt hänseende. Såväl de omnämda som andra samlingar af folkdikter bekräftade -- man insåg det nu -- det berättigade i de loford, Herder i sin bok "Stimmen der Völker in Liedern" egnat folksången. Den blomma, som växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages af trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare och fylligare.

Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen och begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det område af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831) utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana. Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin tredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade han också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830 kunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville det sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig. Lönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst som vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som nått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens förlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens vägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.

Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna nationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.

Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva arbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt lättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en början förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty antalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större än de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast erhöll af sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af "Mehiläinen" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett tryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens tjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla månadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång från Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot från och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland, under hvilken en mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var skälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller år 1840, men då också fullständigt i tre delar inom ett år; första delen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven Lönnrot var närvarande.[4]

Såsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen ordspråk och gåtor, och af sådana hade en ofantlig mängd äfven hopats hos Lönnrot.

* * * * *

Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och verksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.

Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen verkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt, åtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat våra känslor, ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman. Ingen hade sökt teckna våra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte, modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst metrisk form handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än mindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra folkdikter, och i dem fans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det rikhaltigaste urval. Först nu begynte det finska folket kunna skåda sitt andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som man sagt vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till uttryck, och så otympligt, att det ej kunde begagnas i något slags metrisk form, men som nu framträdde i folkdiktningen såsom det smidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck för sången. Också har folkdiktningen knapt nog i något folks literatur haft en så stor betydelse som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka folkdiktens språk föråldradt, och denna diktart är sålunda tillgänglig endast för de lärde, hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma; de lyriska sångerna åter förekomma oftast i dialektklädnad och äro bristfälliga till formen eller obetydliga till innehållet. Vår folkdiktning, sådan hon uppträder i Kalevala och Kanteletar, är deremot såsom hade hon utgått ur sin diktares hand den dag som är; allt är i henne klart, allt tillgängligt för en och hvar, allt tjusar hög och låg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej endast vår poesis uråldriga hörnstenar, de höra till vår egentliga, samtida literatur såsom dess hitintills och sannolikt för en lång framtid bästa alster.

Här torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor vigt, när fråga är om runorna och Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning gent emot runorna.

Har Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något som helst bidragit till att gifva dem den form och drägt, i hvilka de sågo dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med afseende å det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen voro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej behöfva här omnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre ortografiska, och dermed afsåg han endast att bringa runornas yttre drägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift som han också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således ej att vidare orda. Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast behöft ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir frågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala ursprungligt, och hvad är Lönnrots verk? Ursprungliga äro alla eller nästan alla verser (versrader). De verser -- oberäknadt sådana inledningsord som t. ex. "Sanoi vanha Wäinämöinen", "Siitä lieto Lemminkäinen" o. dyl. -- hvilka Lönnrot eller kanske redan någon runosamlare bifogat runorna, har kännaren lätt att urskilja från dem, de verklige runosångarne sjungit. Verserna äro således, på några få undantag när, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i hvilken verserna nu befinna sig, är Lönnrots verk. Man må dock ej missförstå detta uttalande. I Kalevala finnas långa runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren någon vidare möda än att af talrika varianter sammanställa de bästa ställena. Af detta slag äro alla troll- och bröllopssångerna samt de lyriska partierna. En betydligt större möda beredde honom de egentliga episka sångerna. I dem måste berättelsen rätt ofta "sammanväfvas" (Lönnrots eget uttryck) af oräkneliga små sångfragment och den genomgående tråden deri, efter en sorgfällig pröfning af de skilde sångarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn till det hela. Sålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benämna episoder, eller de små epopéer, i hvilka antingen en enda händelse eller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller rättare, de uppstodo icke, utan _återuppstodo_, d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots tillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse från ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid såsom en konstnär, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i vissa delar äro bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter, sönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten och förmågan att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget, innan bild efter bild står der fullfärdig.

Dylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de små epopéerna äro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva ansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de ej någon aning. Episodernas sammanställning till ett större helt d.v.s. till vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk. Här är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var nödig och om den episka dikten derpå vunnit eller ej. Jag för min del skulle tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om Kalevala, men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det lär väl ej heller kunna förnekas, att Kalevala i sin nuvarande form är ett likaså helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi måste beundra den blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot fogat små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.

Denna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet af frågan: var Lönnrot berättigad först och främst att sammanflicka de skilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare steget, att sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till ett enda stort epos?