Part 9

En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke. Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en mild tunga och ett ännu mildare hjärta.

Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.

Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.

»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna, »jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»

På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt, brännhett hjärta under drottningmanteln.

Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.

»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden att frambära, vågade jag ...»

»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i morgon.»

»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende, att jag ...»

Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:

»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga, har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans ledband.»

»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att bli ledd af eders majestät.»

»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill jag icke erkänna.»

Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala, gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare, och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas nästa yttrande.

Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.

»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd. Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»

»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som rådt eders nåde i denna sak.»

Kristinas ögon blixtrade af vrede.

»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt. »Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer. Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»

Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne? Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.

När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna, som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.

Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar. Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar, dåsande i stilla middagsro.

Och drottningen drömde.

Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel, den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja deras ondsinne så som ock deras bekymmer.

Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då -- --

Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.

»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»

Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge inom henne som ett ljufligt fridsbud.

Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt, och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på ett eller annat sätt väcka de löje.

Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt ned, hvad liarna glömt att meja af.

IX. Medaljens frånsida.

Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter, fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.

Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det ännu varma köttet med fjädrarna på.

»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»

»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»

»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»

Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.

»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»

Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.

»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och silfver tjufvars och skalkars handtverk.»

»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så otuktiga, att det är synd och skam --»

Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under herr faders hufvud.

»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.

»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.

»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»

»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet, »och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»

Hon afbröts af faderns milda:

»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar. Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad af godt förstånd.»

Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen, förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.

Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren, grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne med råd och dåd.

Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade henne därutinnan.

Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af borgarfolket.

Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken, stirrade tankspridt rakt fram.

I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt kunna reda tankarna.

»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»

Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta sig upp.

»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet då!»

Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra, snusförnuftiga stämma:

»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör, trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»

Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.

»Ser drottningen lycklig ut?»

»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom Lejonporten.»

»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan kosa, så är det ständigt numera.»

»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina. »Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den dyrbara hälsan.»

»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för drottningen, riket och din gamle fader.»

Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de hugsvalande orden.

Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.

Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse. Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned. Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La Vallée på själfva Stortorget?

Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.

När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder, gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle våga resa sig.

Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös, och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden, täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne! Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon trampade på en fotsbredd af sitt rike?

Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.

Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom fogarna vid fönstret.

Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter, smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under skinnfällen.

»Å kors, fru Kristina!»

Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.

Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:

»Hvad är på färde?»

»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»

»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»

»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»

Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen, där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt ute i staden i stället för att passa sin herre?

En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon sporde:

»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»

Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i hans hjärna, var icke sen med svaret:

»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom, hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste -- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»

Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:

»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du, ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»

Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej ville stå för det.

* * * * *

Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon, den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.

Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan, som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.

»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»