Part 7

»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i huset?»

Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:

»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets skull.»

»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»

Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda möss kröpo orden ut på läpparna:

»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon, »dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»

»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet. Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»

»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,» utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade: »Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för den spott, man låter oss umgälla.»

Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.

Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.

De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af tvedräktssvärdet.

Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att ånyo stå henne bi, när så tarfvades.

Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt, och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade barn!»

VII. Ett högförnämt bröllop.

Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.

Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken utgjorde själfva Fyrkanten.

Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»

Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från Tyskland.»

Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.

Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar, hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor, som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon -- förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.

Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva bröllopsdagen.

När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne, häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.

»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare förgätit någon?»

»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad har jag tillförene aldrig skådat.»

Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.

»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»

Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle ge det döda ordet lif och gestalt.

Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.

Med gäckande stämma återtog Kristina:

»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad, men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så ock fru Ebba.»

Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»

»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.

Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk under den tunna huden.

»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg, mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig tillbaka.»

Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.

Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon sade halft spotskt, halft välvilligt:

»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så, men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång utlofvade!»

Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.» Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att hon måste ligga till sängs.

»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min höga beskyddarinna till fägnad.»

Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.

* * * * *

Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.

»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store. Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina, och han förtalde gärna om hoflifvet.

På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.

På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.

Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af riksdrotset grefve Per.

Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.

»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på fester och slika högtidligheter.»

Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan vanskligt att finna så ädel maka.»

Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe, Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.

Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka den.

Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan, och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:

»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»

Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro samlade för att dricka en första välgångsbägare.

Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade gatumynningen åt Norrmalmstorg.

I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande glädje, som rådde i de stora salarna.

Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken samma ära.

Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna, allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.

Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf, så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från tornet Tre kronor.

Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt, om man skådade sin brudgum före vigseln.

Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen. Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling. Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.

»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand. »Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid punktlighet hos sin lärjunge.»

Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.

Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.

Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:

»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»

Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand, gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina fötter.

Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes sinne.

Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»

»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna ståt.»

»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren, hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall begynna.»

Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.

Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att förkorta sitt vidlyftiga tal.

Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga brud.

Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena, än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade mängden.

Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på hattarna bruden till ära.

Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar, karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus Crombygel och sade föraktligt:

»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»

»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften. »Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»

»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent. En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»

»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins tjänst.»

»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»

»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»

»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då, att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat fällan.»

»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»

Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.