Part 6

Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.

Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon pennan bakom örat och räckte honom handen.

Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.

»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande röst.

Kristina betraktade honom skarpt.

»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.

»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en stjärna,» svarade De la Gardie.

»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»

Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:

»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»

Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.

»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig lydnad benägna hjärta.»

Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne, och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta ifrån sig.

Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang som en kläpp mot hård metall:

»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»

Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled öfver hans ansikte.

Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:

»Jag är förnöjd med lotten min och tackar gud för nåden sin.»

Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make, som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt, sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.

Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter: »Står I här allena!»

Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga furstinnan Marie Euphrosyne.

»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders tankar.»

Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.

»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»

Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.

»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar, och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder främmande.»

Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte sin kungliga hand åt en svensk grefve?

Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:

»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med -- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»

»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt; förlita eder ej på det!»

»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna -- »att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag intet slikt förtroende haft.»

»Och däraf dömer I --?»

»Att hennes hjärta vändt sig.»

»Till hvem?»

Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde. Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:

»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»

Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.

VI. Två om makten.

Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring, och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där kappor och hattar plägade hänga.

Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig förunnat sig hvila.

På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan dessa båda storheter.

Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens andragande.

Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken emot honom:

»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»

Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han behärskadt genmälde:

»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt, efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»

»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»

»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts däraf.»

Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:

»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»

»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt. »Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»

»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!» Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes, hvem som har makten i handom.»

Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet, att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.» Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den utan misskund dädan.»

»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf, hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad tillstädjer.»

Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb rörelse och svarade:

»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom stort gagn för riket. Han är ung.»

»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»

»Han lydde min befallning.»

»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»

Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.

Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.

På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren» göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.

Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och ropade ett yrvaket: »Kom!»

Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna, hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra för jungfru Kerstin De la Gardies skull.

Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt otåligare ju längre hon sökte förgäfves.

»Där -- där!»

Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen. Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin blifvande brud.

Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.

Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga, utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon törhända långt igen.

Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra. Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang sig nu till timslångt, rastlöst arbete.

Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett meddelande.

Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för sitt folk.

Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i små remsor.

Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra. Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de allenast fullgjort hennes befallningar.

På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.

Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om ej rikskanslären återkallades.

Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.

När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon sola sig i den kungliga prakten.

Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --

»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»

Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och kusken måste hålla in hästarna.

Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.

Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt -- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.

Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:

»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät drottningen!»

»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i detta tumult.

En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:

»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera den beska gallan.»

»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina tunnor af mina armar.»

»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i slottsgemaken.»

Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade mannen.

»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna skockning säga?»

Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:

»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än, förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när någon af hans egna pockat på kronans silfver.»

Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna, måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.

Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:

»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»

Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra. De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.

Saumaise vände sig mot drottningen:

»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det snarliga förgätet.»

Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.

Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg, som skilde henne från slottet, till fots.

Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina, Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa hennes majestät välkommen.

Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af brännesoten.

»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade Kristina med ett något högdraget tonfall.

»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd, som bevisas vårt hus,» sade Katarina.

Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.

Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss skärpa: